Skriftsystemet kanji kom från Kina och var den första japanska skriften. Så småningom utvecklades stavelsetecken ur de kinesiska tecknen, föregångarna till vår tids hiragana och katakana. Den tidigaste stavelseskriften kallas manyogana. Bland kända verk på klassisk kinesiska och manyogana från den tiden finns Kojiki (712), Nihonshoki (720) och Manyoshu (759).
Heianperioden (781 till 1192) var en blomstringstid för japansk litteratur, med kvinnliga författare som på hiragana skrev verk som Genji monogatari och den samtida Makura no Sōshi (i engelsk översättning ofta The Pillow Book; omkring 990).
De många krigen mellan rivaliserande småfurstar leder till att krigslitteraturen blomstrar. Ett exempel är 1300-talsverketHeike monogatari, om striderna mellan furstehusen Minamoto och Taira.
Edoperiodens litteratur
Under Edoperiodens isolationism blomstrar framför allt den folkliga kulturen bland stadsbefolkningen i Edo. Nya teaterformer som kabuki hör till den trenden, liksom illustrerade berättelser. Bland andra Hokusai gjorde teckningar till illustrerade böcker.
Yomihon är ytterligare en populär genre som växer fram under Edoperioden. Det är ett slags historiska dramer, inspirerade av liknande kinesiska berättelser. Den mest kände författaren i genren torde vara Ueda Akinari.
I Edo växer också en hel flora av kriminalhistorier och pornografi upp.
På 1870-talet började det ges ut översättningar av europeisk litteratur vilket influerade författare till en mer västerländskt orienterad litteratur. Den första moderna japanska romanen anses vara Ukigumo (1887-1889) av Futabatei Shimei. Även poesin förnyades av västerländska influenser.[1]
Den dominerande strömningen efter sekelskiftet var en form av naturalism som fick japansk färg. En av tidens mest framstående romanförfattare Natsume Sōseki, som emellertid stod vid sidan av denna strömning, skrev klassikern Jag är katt (1905) och den mycket populära Botchan (1906).[1]
På 1910 framträdde flera framstående författare som Nagai Kafū, Tanizaki Junichirō och Akutagawa Ryunosuke. ”Jag-berättelsen”, watakushi-shosetsu, växte under inflytande från Shiga Naoya fram som en ny genre. Det är dubbelbottnade, ofta romantiska berättelser i jag-form.
Tiden efter Stilla havskriget genomsyrades japansk litteratur av krigsförlusten. Osamu Dazai skrev om hemvändande soldater och Nobuo Kojima om den amerikanska ockupationen. Mishima Yukio började sin författarbana efter krigsslutet. Kōbō Abe som tog intryck av västerländsk surrealism och absurdism var en annan mycket uppmärksammad författare.
Under 1970- och 80-talen fortsatte många författare att behandla ämnen som skuld och moral. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe hör till de mest kända författarna här.
Under 2000-talet är Haruki Murakami med sina originella romaner med inslag av magisk realism och surrealism den mest uppmärksammade japanske författaren med en stor läsekrets även i västvärlden.
Under senare år har japansk manga vunnit stor popularitet över i stort sett hela västvärlden.
Betydande författare och vissa arbeten kronologiskt listade
Donald Keenes antologier över japansk litteratur kom i två volymer på Charles E. Tuttle 1956 och 1957 och därefter i ett otal nytryck för exklusiv försäljning i Fjärran Östern. Nedanstående är utökade versioner.
Donald Keene, Seeds in the Heart: Japanese Literature from the Earliest Times to the Late Sixteenth Century, Columbia University Press (1993) nytryck 1999. ISBN 0-231-11441-9
Donald Keene, World Within Walls: Japanese Literature of The Pre-Modern Era 1600-1867, Columbia University Press (1976) nytryck 1999. ISBN 0-231-11467-2
Donald Keene, Dawn to the West: Japanese Literature in the Modern Era, Poetry, Drama, Criticism, Columbia University Press (1984) nytryck 1998. ISBN 0-231-11435-4
Donald Keene, Travellers of a Hundred Ages: The Japanese as Revealed Through 1,000 Years of Diaries, Columbia University Press (1989) nytryck 1999. ISBN 0-231-11437-0
