De tidigaste thailändska skämtteckningarna skapades på 1910-talet av Vajiravudh, kungen av dåvarande Siam, för tidningen Dusit Samit. Vajiravudh hade blivit bekant med fenomenet under sin utbildning vid Oxfords universitet, och var, utöver tecknandet, även verksam som romanförfattare, konstnär, och översättare.[2] Thailands första regelrätta tecknade serier var dagspresserier tecknade i Vajiravudhs efterföljd, av Sawat Chutarop på 1920-talet. 1938 skapade Prayoon Chanyavongs serien Suk Lek (ศุขเล็ก) vars titelhjälte kommit att bli en av de mest välkända thailändska seriefigurerna, och 1952 publicerades den första framgångsrika serien riktad till barn: Tuk Ka Ta (ตุ๊กตา) av Pimol Kalasee.
1900-talets thailändska seriemarknad präglades till stor del av översatt manga, medan den inhemska serieproduktionen fick stå tillbaka. Runt millennieskiftet inleddes dock en ny, om än blygsam, våg av thailändska serier - tidigare hade landets huvudsakliga serieproduktion bestått av humor- och barnserier, men nu började allt fler action- och äventyrsserier, med påfallande inspiration från den japanska serietraditionen, att etableras. Bland de förlag som producerat "thaimanga" finns Burapat Comics (บุรพัฒน์), NED Comics (สำนักพิมพ์เนชั่น เอ็ดดูเทนเมนท์), Siam Inter Comics (สยามอินเตอร์คอมิกส์) Punica Publishing (สำนักพิมพ์พูนิก้า) och ToMorrow ComiX (TMCX), och i likhet med många mangaserier publiceras flera av dessa serier under både en inhemsk och en engelskspråkig titel.
Det vanligen förekommande begreppet "การ์ตูน" ("gadtun") är ett lånord från engelskans "cartoon", och innefattar utöver tecknade serier, också närliggande företeelser som skämtteckningar och animerad film. Begreppet "การ์ตูนเรื่องยาว" ("seriell cartoon") förekommer för att avgränsa innebörden, liksom lånorden "คอมิกส์" ("khawmigs"), från engelskans "comics", och "มังงะ", en transkription av det japanska "manga".
