Spansk litteratur är i första hand litteratur från Spanien, skriven på spanska. Den växte fram under medeltiden, parallellt med framväxten av det kastilianska (spanska) språket. En storhetstid inleddes med pikareskromanen Don Quijote, och under 1900-talet var Federico García Lorca och Camilo José Cela två av de mer framstående författarnamnen.
Utveckling
Ursprung
Den äldsta spanska litteraturen har sitt ursprung i en blandning av latinska, judiska och arabiska litterära traditioner. Senare har lokala traditioner i bland annat Katalonien, Galicien och Baskien bidragit till dess utveckling.
Medeltida litteratur
Verseposet Cantar de mio Cid skrivet av en eller flera okända författare omkring 1200-talets början är den äldsta bevarade episka dikten i spansk litteratur.
Under 1300-talet möter vi den spanska medeltidens mest originelle och begåvade skald, Juan Ruiz, ärkeprästen av Hita (d. omkr. 1350), som efterlämnat ett långt poem, Libro de buen amor, som i en tämligen lös ram innehåller en mängd berättande episoder, mest efter främmande källor, men dock originellt behandlade och mycket belysande för tidens seder, jämte åtskilliga till formen varierande cantigas (visor). Huvudtemat är kärleken, och verkets glada galanta grundton förtas inte av den förmodligen av försiktighetshänsyn påsmetade moralisk-religiösa fernissan.[1]
Under 1500-talet uppstår pikareskromanen i Spanien. Lazarillo de Tormes från 1554, skriven av en okänd författare, anses vara det första verket i genren.
Riddarromanen blev mycket populär. En av tongivarna för denna nya genre var den katalanskspråkigaTirant den Vite av Joanot Martorell, vilken publicerades 1490. Miguel Cervantes parodi på genren i Don Quijote, som utgavs i två delar 1605 och 1615, är en tidlös symbol för motsättningen mellan idealism och realism och betraktas som den första moderna romanen.
Miguel Cervantes publicerade utöver sitt centrala verk Don Quijote även flera andra verk under perioden som romanen La Galatea (1585) och novellsamlingen Novelas ejemplares (1613).
Efter Spaniens erövring av stora delar av Nya världen, etablerades snart egna lokala litteraturtraditioner. I vissa av länderna har litteraturen fått betydelse på internationell nivå, inklusive Mexiko, Colombia, Peru och Argentina.
På den medeltida iberiska halvön var spanska bara ett av flera litteraturspråk. Genom kastilianskans etablering som halvöns huvudspråk, trängdes de lokala språken och litteraturerna undan för undan åt sidan. Under senare århundraden är det bara enstaka större litterära verk som skrivits på exempelvis galiciska, asturiska, baskiska och aragonska. Däremot har det katalanska språket och litteraturen överlevt den långa nedgångsperioden från 1500-talet, och sedan 1960-talet har den upplevt en ny expansion – se vidare katalansk litteratur.
