Brasiliansk litteratur är litteratur skriven i Brasilien och i regel på portugisiska. Den föddes på 1500-talet, av europeiska invandrare i den dåvarande portugisiska kolonin. Sedan Brasiliens självständighet har den etablerats som en litteratur åtskild från övrigt litteratur på portugisiska. Den kanske mest framgångsrika av författarna från Brasilien är Paulo Coelho.
Historia
1500- till 1700-talet
Den första perioden inom den brasilianska litteraturen inföll från 1500-talet till 1700-talets början. Då var landet en portugisisk koloni som höll på att befolkas av invandrare. Litteraturen bestod till att börja med i hög grad av beskrivningar av och krönikor om det nya och okända landet. Därefter uppstod verk som beskrev olika sorters myter och en början till ett nationellt uppvaknande skilt från moderlandet i Europa.[1]
På 1700-talet bildades ett antal litterära sällskap, främst koncentrerat till Bahia och Rio de Janeiro.[1]
1800-talet
I samband med Brasiliens självständighet 1822 fick den brasilianska litteraturen en ny medvetenhet. 1825 skrevs i Frankrike den första boken om brasiliansk litteraturhistoria – Resumé d'histoire littéraire du Brésil, författad av Ferdinand Denis.[1]
I början av 1900-talet expanderade det brasilianska litterära livet. J.B. Monteiro Lobato grundade det första större brasilianska bokförlaget; tidigare hade många brasilianska böcker tryckts i Europa.[1]
Den realistiska traditionen fortsatte och vidareutvecklades dock inom prosan. Modernismen inom poesin var i mångt och mycket knuten till storstäderna, medan romanförfattarna oftare tog upp livet hos och förtrycket av de fattiga på landsbygden. Inte minst i nordöstra Brasilien framträdde nu författare som José Lins do Rego, Graciliano Ramos, Jorge Amado och Raquel de Queiroz. 1900-talets store förnyare av språket inom prosan var dock João Guimarães Rosa från det torra inlandets Minas Gerais.[1]