Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Motivering: Det finns gott om sk "gyllene generationer" internationellt, varför det inte är någon orsak att skriva Sverigespecifikt, annat än i ett särskilt Sverige-avsnitt. Eller så borde sidan byta namn till något liknande "Gyllene generationer inom svensk idrott" Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2016-01)
Gyllene generationen är en term som ofta används inom sportvärlden för att beskriva en talangfull grupp spelare eller idrottare från samma land eller område som fötts under samma år eller inom samma tidsspann. I Sverige har begreppet främst använts för de svenska spelare i Tre Kronor och NHL som föddes under början av 1970-talet[1] eller om de fem framgångsrika idrottarna som föddes 1956 och blev kallade 56:orna[2].
Man tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj efter lagguldet under VM 1989 i Dortmund då Sverige lyckades bryta Kinas fleråriga dominans. Detta följdes av lagguld under VM 1991, 1993 och 2000. Waldner blev individuell världsmästare vid både VM 1989 och 1997 medan Persson tog guld 1991. I både VM 1989 och 1991 mötte Waldner och Persson varandra i finalen.
Under OS 1992 i Barcelona vann Jan-Ove Waldner guld i singel, och tilldelades Svenska dagbladets guldmedalj. Vid OS 2000 i Sydney föll Waldner i finalen mot Kong Linghui medan Persson slutade fyra. Waldner slutade fyra vid OS 2004 i Aten vilket även Persson gjorde vid OS 2008 i Peking. Fyra år senare spelade Persson sitt sjunde och sista OS-framträdande i OS 2012 i London som 46-åring.
Svenskarna dominerade även EM i bordtennis mellan 1982 och 2000. Av de tio mästerskapen som spelades under denna tid vann svenska spelare sju guld i singel. Mikael Appelgren tog guld (1982, 1988, 1990), Ulf Bengtsson (1984), Jörgen Persson (1986), Jan-Ove Waldner (1996) och Peter Karlsson (2000). Dessutom tog Sverige sju lagguld (1980, 1986, 88, 1990, 1992, 1996, 2000, 2002) mellan 1980 och 2002.
Sveriges silvermedaljörer i VM 1958, inför finalmatchen mot Brasilien.
Så sent som en månad inför VM 1958 på hemmaplan var alla utlandsproffs fortfarande utestängda från landslagsspel. Knaggliga resultat gjorde att man till slut beslutade att ta in de fem Italien-proffsen Kurt Hamrin, Lennart "Nacka" Skoglund, Bengt "Julle" Gustavsson, Nils Liedholm och Arne Selmosson förutom ex-proffset Gunnar Gren, medan Bengt Lindskog inte gick att få lös på grund av hans övergång till Inter. Proffsens hemkomst gav resultat då Sverige nådde final där man föll mot Brasilien.
Framgången i VM gjorde att Agne Simonsson och Orvar Bergmark värvades av Real Madrid respektive Roma innan denna era av oöverträffad framgång tog slut under det mästerskapslösa 60-talet.
En stark årgång av spelare födda 1971 spelade final i U21-EM 1992 och nådde OS 1992. På seniornivå var man bidragande till framgångarna i EM 1992 och VM 1994.[6]
Zlatan-generationen föddes 1981–1982 var till stora delar centrerad till Djurgården där man vann flera SM-guld under början på 2000-talet. Man spelade semifinal i U21-EM 2004, spelade EM 2004 och VM 2006.
En ny generation som slog igenom i Blågult föddes 1985–1986. Man kom fram under slutet av 00-talet och nådde semifinal i U21-EM 2009. Mästerskapsdebuterade gjorde man i EM 2012.[7]
Generationen av spelare födda från 1992–1994 var med när Sveriges U21-landslag vann U21-EM 2015 efter finalseger mot Portugal. Några av spelarna fanns med i truppen till EM 2016 medan fler fick chansen i VM 2018 när Sverige nådde kvartsfinal.[8]
Framgångseran slutade vid guldet på hemmaplan i EM 2002 som säkrades efter en dramatisk final mot Tyskland som gick till förlängning och slutade 33–31 (26–26 efter ordinarie tid) inför en fullsatt Globen.
Under mitten av 1970-talet började svenskar att etablera sig som NHL-proffs. Börje Salming var den mest framgångsrike men flera andra spelare födda 1950–1952 hade fina karriärer i Nordamerika.
Efter svenskarnas intåg i NHL kom en ny generation fram, bestående av spelare födda mellan 1958 och 1961. Deras största framgångar i Tre Kronor var finalplatsen i Canada Cup 1984 och VM-guldet 1987 med spelare som:
Tillsammans med 70-talisterna kunde Sverige till slut vinna ett OS-guld. Detta skedde med en ny generation födda under början av 1980-talet som även var bidragande till VM-gulden 2006 och 2013. Några av spelarna födda mellan 1980 och 1982 är:
Sveriges senaste gyllene generation föddes under början av 1990-talet och spelarna var framgångsrika i Juniorkronorna vid junior-VM under flera år. Bäst gick det för 92:orna som vann JVM 2012 efter att Mika Zibanejad avgjort finalen mot Ryssland efter förlängning. Flera av dessa spelare gick högt i NHL-drafterna och fanns med vid OS i Sotji 2014.[18]
Efter andra världskrigets slut hade Sverige en rad kanotister aktiva på högsta nivå. Mest framgångsrik av alla var Gert Fredriksson som med sex OS-guld och sju VM-guld är en av tidernas främsta inom sporten. Förutom Fredriksson deltog en hel rad svenskar i kanotmästerskapen under efterkrigsåren.[20]
Under vinter-OS 1984 i Sarajevo och 1988 i Calgary vann man guld i stafetten där Wassberg och Svan tog fyra OS-guld var, stafetterna inkluderade, plus tre respektive sju VM-guld. Mogren vann fyra VM-guld medan Eriksson tog ett.
Björn Borg, 1979, med sin typiska dubbelfattade backhand.
Under 1980-talet efter Björn Borgs framgångar fick Sverige fram ett antal framgångsrika tennisspelare på herrsidan födda mellan 1961 och 1966. Dessa nådde stora framgångar i Davis Cup med segrar 1984, 1985, och 1987, medan man noterades för finalförluster åren 1983, 1986, 1988 och 1989.
Anders Kristiansson tog över Sveriges herrlandslag i volleyboll under 1980 och började efter hård träning nå resultat under mitten av 1980-talet när man nådde EM 1985 där man kom nia efter en fjortonårig frånvaro från mästerskap. Med en generation spelare född mellan 1963 och 65 kom man fyra i EM 1987 och sjua i OS 1988. Den största framgången kom i EM 1989 i Sverige där man besegrade Sovjetunionen i en klassisk semifinal innan man fick ett silver efter finalförlust mot Italien. Efteråt var man med i mästerskapen fram till VM 1994 och 1996 slutade Kristiansson som förbundskapten. Efteråt har svensk volleyboll aldrig nått några högre höjder.[25]
