SJ Of2-lok nr 72/73 med stålkorg Järnvägsmuseet KBFP00001
Oe- och Of-loken var en serie elektrolok vid Statens Järnvägar (SJ) som användes för att dra malmtåg vid Malmbanan från år 1922 (Oe)[1] och år 1924 (Of)[2]. Oe/Of-loken var designade som koppelstångslok och byggdes som dubbellok med axelföljden 1'C+C1'[3]. Oe-loken hade en elektrisk utrustning från en tysk tillverkare[1], medan Of-loken hade en elektrisk utrustning från en svensk tillverkare[2]. I övrigt var Oe- och Of-loken nästan identiska[2]. Under perioden 1937-44 byggdes Oe-loken om och fick bland annat likadan elektrisk utrustning som Of-loken[4]. I samband med detta så omlittererades Oe-loken till littera Of2[4]. De sista Of/Of2-loken slopades 1972 och år 1973 var samtliga Of/Of2-lok skrotade[5].
Tillverkning
Oe-lokens mekaniska del tillverkades av AB Motala Verkstad[1]. Den elektriska delen levererades av tyska WASSEG[1]. WASSEG var en akronym för ett konsortium mellan de två elektrotekniska bolagen Siemens-Schuckertwerke (SSW) och Allgemeine Elektricitäts-Gesellshaft (AEG)[1]. Totalt 11 dubbellok färdigställdes och levererades till SJ under perioden 1922-23[1]. Under perioden 1937-44 byggdes Oe-loken om och fick bland annat likadana drivmotorer, huvudtransformatorer och reduktionsväxlar som Of-loken[4]. I samband med detta så omlittererades Oe-loken till littera Of2[4]. Tvåan lades till för att särskilja dessa lok från de ursprungliga Of-loken[4]. Ombyggnationen ombesörjdes både av AB Motala Verkstad och AB Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ)[4]. Den nya elektriska utrustningen kom från Allmänna Svenska Elektriska AB (ASEA)[2][4].
Of-lokens mekaniska del tillverkades av ASJ och den elektriska delen levererades av ASEA[2]. Totalt 10 dubbellok färdigställdes och levererades till SJ under perioden 1924-29[2].
Samtliga dubbellok hade en korg byggd i trä och täckt med teakpanel, en design som först användes i Od- och Pb-loken och senare även i de tidiga D-loken. Vissa Of/Of2-lok fick dock sina träkorgar utbytta mot stålkorgar (se bild).
En del Of/Of2-lok utrustades med elektrisk tågvärme under framför allt 1940-talet[4].
Elektrisk utrustning
Varje lokhalva hade varsin huvudtransformator, och via kontaktledningen matades primärsidorna med nominellt 15 kV enfasig växelström, antingen med frekvensen 15 eller 16⅔ Hz. På sekundärsidorna fanns fem spänningsuttag för drivmotorström, som via kontaktorer kombinerades till 10 (Oe)[1] eller 13 (Of/Of2)[2] olika nivåer av drivmotorspänningar. Föraren styrde kontaktorerna via ett reglage, den s.k. kontrollern. Kontrollern hade 10 (Oe) eller 13 (Of/Of2) huvudlägen och ett s.k. halvläge för lågfartsmanövrering[1][2]. Mellan varje huvudläge fanns ett övergångsläge som kopplade upp spänningen separat i den bakre lokhalvan[1][2]. På så sätt kunde föraren undvika alltför stora dragkraftssprång[6]. Varje lokhalva hade varsin strömavtagare, och dessa var sammankopplade med en genomgående takledning.
Of3-loken
Under perioden 1953-61 var nio dubbellok temporärt ombyggda till sex trippellok med axelföljden 1'C+C1'+C1', där vissa dubbellok alltså delats och fogats samman till ett intakt dubbellok[7][8]. På dessa trippellok fick den mellersta sektionen sin strömavtagare demonterad, och den takmonterade högspänningsledningen täckte alla tre loksektionerna genomgående[7]. Den ursprungliga spänningsregleringen med 13 huvudlägen och 12 övergångslägen bibehölls, men istället så alternerade huvudlägena och övergångslägena mellan ett helt dubbellok och den tillfogade lokhalvan[7]. Mellan Kiruna och Narvik tilläts Of3-loken dra vagnvikter upp till 3100 ton[7]. På samma sträcka tilläts Of/Of2-loken dra max 2250 ton[7].
Även dubbelloket Type El3 vid Norges Statsbaner (NSB), som hade en liknande grundkonstruktion som Oe-loken och ungefär samma prestanda, genomgick samma konvertering där vissa dubbellok byggdes om till trippellok[9][10]. El3-loken bedrev malmtransporter på Malmbanan och Ofotbanen parallellt med SJ:s malmtågslok[10]. I samband med Of3-lokens tillkomst så omlittererades samtliga kvarvarande dubbellok till Of2[4]. Of2 och Of3 kom därefter att bara referera till dubbel- eller trippellok, oavsett den teknisk-historiska bakgrunden[4]. Fotografier på Of3-lok finns publicerade hos Digitalt Museum, se Externa länkar.
Jämförelse mellan Oe/Of/Of2/Of3-loken
Uppgifterna i tabellen är hämtade från Svenska Ellok[1][2][4][7]. Kungliga Järnvägsstyrelsen angav 1931 endast 30 tons dragkraft för Oe- och Of-loken[11]. Viktsuppgifterna för Of- och Of2-loken gäller ursprungsvärdena[4]. Under 1950-talet barlastades dessa lok till samma axeltryck som Of3-loken, 18 ton[4][7]. Of- och Of2-loken kom då att ha en tjänstevikt på 136 ton och en adhesionsvikt på 108 ton[4].
PRESTANDA
DRIVMOTORER
HJULDIAMETRAR
DIMENSIONER
VIKTER
TIM- EFFEKT
DRAG- KRAFT
MAX HASTIGHET
ANTAL
BETECK- NING
UTVÄX- LING
DRIV- HJUL
LÖP- HJUL
LÄNGD Ö BUFFERTAR
HJUL- BAS
TJÄNSTE- VIKT
ADHESIONS- VIKT
AXEL- TRYCK
Oe
2880 hk
39 ton
60 km/h
4
ELM 1/1
19:93
1530 mm
850 mm
20930 mm
16600 mm
126800 kg
100800 kg
16800 kg
Of
2800 hk
40 ton
"
"
KJ 127
22:105
"
"
20926 mm
16300 mm
127800 kg
101600 kg
17000 kg
Of2
"
40 ton
"
"
"
"
"
"
20930 mm
16600 mm
"
"
"
Of3
4200 hk
60 ton
"
6
"
"
"
"
31355 mm
27025 mm
204000 kg
162000 kg
18000 kg
Källor
Nordin T, Wretman L och Grundstedt O (1998). Svenska Ellok. Svenska Järnvägsklubben. sid. 95-105. ISBN 91-85098-84-1
Statens Järnvägar 1906-1931. Andra Bandet.. Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 474-493
Referenser
^ [abcdefghij] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Oe-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 95-97
^ [abcdefghij] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt,Ove (1998). ”Of-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 97-99
.jpg)
