Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Gäller biografin och filmografi-delen (2023-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Edwall var en skådespelare med mycket personlig framtoning, och fick sitt stora folkliga genombrott i och med tv-dramatiseringen av August StrindbergsHemsöborna (1966), där han spelade den tragikomiske drängen Carlsson. Han spelade också bildhuggaren Olle Montanus i Röda rummet (1970). På film gjorde han flera bemärkta roller, bland annat som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) och som den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna-filmerna.
Själv skrev Edwall manus till och regisserade flera långfilmer, bland annat Åke och hans värld (1984) och Mälarpirater (1987). På Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms stadsteater, dit han var knuten i flera omgångar, regisserade han pjäser som han skrivit själv. År 1986 startade han en egen teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra, där han ägnade sig åt allt ifrån biljettförsäljning till skådespeleri. Vid denna teater inledde han ett samarbete med Kristina Lugn, som tog över som konstnärlig ledare 1997. Sedan 2011 är det Lugns dotter Martina Montelius som driver teatern.[4]
Musikern
Edwall skrev egna visor, både text och musik. Musiken påminner om folkmusik, med inslag av fiol och dragspel, ofta i moll. Texterna vittnar om ett starkt samhällsengagemang med sympati för de fattiga och utsatta. Edwall sjöng in sina visor på sina skivor Grovdoppa (1979), Färdknäpp (1981), Gnällspik (1982), Ramsor om dom och oss (1982), Vetahuteri (1984) och postumaAftonro (2005). En del av dessa tolkas av Stefan Sundström på cd:n Sundström spelar Allan (2002). Några av hans mest kända visor är "Den Lilla Bäcken", "Förhoppning" och "Årstider". Rent stilistiskt var Edwalls visor ofta blandningar av lyriska formuleringar och burleskt folkliga uttryck, ofta med dialektala inslag. Enstaka visor sjöng han även på sin hembygds jämtska. Jämte sympatier för samhällets svaga är miljöförstöring, kritik mot kapitalismen och tillbakablickar på livet såsom det blev vanliga teman i Edwalls visor.
Det nystartade skivbolaget National tog 2002 hand om Allan Edwalls låtskatt och släppte hösten 2002 samlingen Den lilla bäcken – Allans bästa, som sålde mer än 24 500 exemplar, och har sedan återutgivit Allans samtliga skivor på cd och gjort hans musik tillgänglig på nytt till gammal och ny publik.
År 2006 vann Edwall en grammis (postumt) i den öppna kategorin för sina visor och CD-boxen Alla Allans visor. Motivering löd "På Alla Allans visor träder en träffsäker hopknåpare av texter och melodier fram. Egensinniga beskrivningar av personligheter i den påstådda periferin".
Hans vän och motspelare Erland Josephson skrev om Edwall efter hans bortgång: "Han var udda. Men han lyckades ta mig fan vara udda på ett universellt sätt!"
Övrigt
Edwall skrev fyra romaner: Protokoll (1954), Ljuva läge (1967), Engeln (1974) och Limpan (1977). Två av romanerna har blivit film – Engeln (TV-film 1974 och uppföljare 1976) och Limpan (1983).
Edwall var aktiv i Vänsterpartiet. I boken Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall så lyfts det fram att han deltagit i och stött ett flertal fackliga strejker, demonstrerat ivrigt under sitt liv och även hållit tal.
Allan Edwall var 1957–1965 gift med journalisten Britt Edwall och fick med henne tre barn: Mattias, Måns och Malin. Han har även sonen Michael från ett tidigare äktenskap. Allan Edwall avled 72 år gammal i prostatacancer den 7 februari 1997.[6]
