Ångermanländska

Ångermanländska avser huvudsakligen de dialekter som talats och fortfarande talas i landskapet Ångermanland. I dagligt tal kan ångermanländska beteckna de regionala varieteter av rikssvenska som talas i landskapet, medan begreppet i akademiska sammanhang avser de traditionella folkmål som utvecklats parallellt med riksspråket under hundratals år.^[1]

Ångermanländska
Talas i	Sverige
Region	Ångermanland, södra Lappland
Språkfamilj	Indoeuropeiska språk Germanska språk Nordgermanska språk Norrländska mål Ångermanländska
Språkkoder
ISO 639‐3	–

Utbredning

Ångermanländska talas i hela Ångermanland, med undantag för Nordmaling och Bjurholm, där övergångsmål mellan ångermanländska och sydvästerbottniska talas. Ångermanländska mål talas också i Lappland, i vad som förut kallades Åsele lappmark, borträknat delar av Fredrika.^[2] Lappmarksdialekterna visar både likheter med målen i nordvästra Ångermanland och de norr om Skuleskogen.^[3]

Även i jämtländska Alanäs socken talas ångermanländska i någon utsträckning.^[4]

Morfologi

I de ångermanländska dialekterna finns tre grammatiska genus, maskulinum, femininum och neutrum. Fornspråkets kasussystem har i större delen av språkområdet förenklats – mål med levande dativbruk intill 1900-talets dialektutjämning fanns huvudsakligen i Arnäs och Nordingrå socknar.^[5][6] Kasuset vokativ är i levande bruk in i modern tid.^[7]

Substantivens deklinationer

Inom det ångermanländska språkområdet möter vi system med viss variation. I tabellerna nedan redogörs de vanligaste mönstren.^[8][9]

Starka långstavingar

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Obf. sg.	häst	bjerk	bol
Bf. sg.	hästen	bjerka	bole
Obf. pl.	häster / hästa	bjerker	bol
Bf. pl.	hästa	bjerken	bola

Svaga långstavingar

	Maskulinum	Femininum	Neutrum
Obf. sg.	backe	lampe	stycke
Bf. sg.	backen	lampa	stycke
Obf. pl.	backer / backa	lamper	stycka
Bf. pl.	backa	lampen	stycka

Gamla kortstavingar

	Maskulinum	Femininum
Obf. sg.	haga	vecke
Bf. sg.	hagan	vecken
Obf. pl.	hagar	vecker
Bf. pl.	hagan	vecken

Andra mönster

Femininer med utljudande tryckstark vokal deklineras med -(e)n för att markera både bestämd form singular och plural, -er för obestämd form plural. Exempel i bf. är bro(e)n, ö(e)n och å(e)n. Den ursprungliga kvaliteten på n-ljudet är kakuminal eller supradental, dvs. "tjock", men i en del dialekter har kvaliteten övergått till dental.^[10] En konsekvens av detta blir att orden i bestämd form singular ofta är homofona med hur de uttalats med motsvarande maskulin böjning. Därför går det på sina håll att se en kedjereaktion där ord, t.ex. bro, övergått till maskulint genus.^[11]

Bestämdhet markeras inte alltid med ett bestämdhetssuffix. Vissa svaga maskuliner är i obestämd form måne, hjärne ’hjärna’, pinne men i bestämd form måån, hjäärn, piin.^[12] De dubbelskrivna vokalerna representerar här så kallad cirkumflexaccent,^[13] en tvåtoppig accent, även kallad dubbelbetoning,^[14] som agerar bestämdhetsmarkör.

Starka maskuliner med utljudande /nː/ som sand och hund kan i bestämd form vara /saːn/ och /huːn/. ^[15][16]

I vissa områden i Ångermanland har gamla kortstaviga maskuliner fått en ändelse i bestämd form plural utifrån analogi med långstaviga böjningsmönster. Dessa uppträder så att vad som enligt kortstavigt böjningsmönster skulle bli haran i stället blir harara med -a i bestämd form.^[17]

Vissa gamla kortstaviga femininer har alternativa pluralformer med förändrad vokal orsakad av i-omljud. Dessa är t.ex. stuger och fluger som också kan heta stygjer och flygjer^[18] Samma eller liknande företeelser finns också i Västerbotten.

Språkhistoria

Förhållande till öst- och västnordiska

Vokal i ord som bod, ko och bro

En gammal skillnad mellan östnordiska och västnordiska är att ord som bod, ko och bro skiljer genom att formerna i väst är bud, ku och bru medan de i öst är bod, ko och bro.

Det har uppmärksammats att flera ortnamn i Ångermanland innehåller ordet bod med u-vokal.^[19][20] Även avledningarna bodförning och bodföra har upptecknats med u-vokal i landskapet.^[21][22][23]

I Ångermanland och södra Västerbotten används /tjy:r/ som flertal av ko vilket skvallrar om att entalsformen tidigare haft u-vokal. I framförallt ortnamn kan även spår av u-vokal i ordet bro finnas.

Genom inflyttningar och ökat inflytande från Centralsverige räknar man med att u-formerna fick lägre status och ersattes med de östliga.^[24]

Språkutveckling

Diftonger

De primära diftongerna är i ångermanländska mål sammandragna. Undantaget är anundsjömålet, vilket Karl-Hampus Dahlstedt menar ha bevarat fornspråkets diftonger såväl som utvecklat nya.^[25] Herman Geijer å andra sidan skriver 1924 att "de gamla diftongerna äro i Ångermanland öfverallt sammandragna" och fortsätter därefter att beskriva sekundära diftonger som uppstått i Resele.^[26]

Den allmänna monoftongeringsprocessen skedde enligt Lennart Moberg, med medhåll från Dahlstedt,^[27] under femton- och sextonhundratalet, då de allt sparsammare och till slut upphör att förekomma i skrift.^[28]

Ljudförändringar intill kvarstående eller bortfallen nasal

I ångermanländska har äldre /aː/ utvecklats till långt o [uː] före en i urnordiskan bortfallen nasal konsonant, som i verbet fo ’få’, appellativet bos ’bås’ och ortnamnet Os ’Ås’ (i Anundsjö såväl som Sidensjö socken). Ljudförändringen har också verkat där konsonanten kvarstår, t.ex. i spon ’spån’, lon ’lån’ och smo ’små’.^[29][30][31]

Sekundära nasala vokaler har uppstått i förbindelsen vokal följt av /ns/, där vokalen nasaleras, /n/ bortfaller och /s/ uttalas som ett sj-ljud.^[26][32]

Vokaler som färgats av /v/ och /w/

Labialiseringen från /v/ har i vissa fall färgat av sig på efterföljande vokal i ord som svyn ’svin’ och svy ’svedja’^[33] Fornspråkets /aː/ kan även i ställning framför /v/ och /w/ få slutet labialiserat uttal som i substantivet koe ’kåda’ (< kváða), räkneordet tjvo ’två’ pronomenet vor ’vår’.^[34][35][36] Denna utveckling delas med Norr- och Västerbotten.^[37]

Kännetecken

Ångermanländska har flera drag som är typiska för norrländska mål, till exempel förmjukningen av g, k och sk inne i ord framför främre vokal, i ord som myttje ’mycket’ och kvinnfoltje ’kvinnfolket’. Ett annat gemensamt kännetecken är s.k. vokalbalans, som också återfinns i östnorska och östsvenska dialekter. Detta språkdrag innebär att ändelsen är beroende av om ordet var lång- eller kortstavigt i fornspråket. Efter ursprungligen kort stavelse bevaras ändelsevokalen, t.ex. tala, och efter ursprungligen lång stamstavelse försvagas ändelsevokalen, t.ex. kaste ’kasta’. I trakter som gränsar till Jämtland och Västerbotten kan ändelsen bortfalla helt i långstaviga ord. Ytterligare ett exempel på gemensamma nordliga drag är att efterledet i sammansättning ofta blir tryckstark, t.ex. neverta'k ’nävertak’ och gammjä'nta ’gammjäntan’. Till skillnad från målen i Medelpad kan i bevaras i supinumformer av verb, .tex. i bruti ’brutit’ och frusi ’frusit’.^[38]

På ett sätt som påminner om sydliga mål kan i och y övergå till e respektive ö i ord som sell ’sill’ och sönna ’synden’. Ett annat särdrag är att a, ä och ö framför förbindelser med tjockt l kan övergå till å, t.ex. i ålle ’alla’, såhlt ’salt’ och jålp ’hjälp’.^[39] Vokalen a har ett uttal som kan skilja sig på flera sätt från standardspråket. I ord som i fornspråket var kortstaviga kan a inuti ordet utvecklas till ett ä-haltigt uttal om ändelsevokalen är a, eller till å om ändelsevokalen är u, eventuellt försvagat till e. Det heter exempelvis hägan ’hagen’ och täla ’tala’, respektive håken ’hakan’ och gåte ’gata’. Framför ng och nk kvarstår ett tidigare a, i ord som gang ’gång’, stang ’stång’ och tangke ’tanke’. Uttalet av gammalt kort o är i norr förskjutet mot ett a-haltigt uttal, i ord som lav ’lov’ och tahrp ’torp’. I övriga delar av landskapet skiftar uttalet, med ett öppet å-ljud i söder.^[38]

I större delen av landskapet uttalas kort n efter vokal med ett tjockt, tillbakadraget ljud i ord som artarn ’arton’ och nittarn som standardspråkets rn-ljud i ord som barn. I kombinationen ns kan föregående vokal nasaleras på samma sätt som i Medelpad, med bortfall av n-ljudet. Den äldre initialförbindelsen hv kan övergå till gv i ord som gvit (äldre hvit). I norr kan förbindelsen tv på samma sätt övergå till tjv i t.ex. tjvå ’två’.^[38]

När det gäller ordböjningen har dativformerna i stort sett försvunnit, med undantag för rester i vissa stående uttryck. I andra avseenden delar ångermanländskan drag från Västerbotten, t.ex. i fråga om bevarat n i bestämd form singularis av kortstaviga feminina substantiv som i standardspråket slutar på a i obestämd form, t.ex. stugen ’stugan’. Ändelsen r saknas i flera böjningsändelser, bland annat i både bestämd och obestämd form pluralis av gamla långstaviga maskulina substantiv, t.ex. hästa som kan betyda både 'hästar' och 'hästarna' (dock inte i sydöst). I kortstaviga maskuliner bevaras ändelsen r, och här kan det liksom i Medelpad uppstå en slags dubbeländelse, t.ex. i härarer el. härara ’harar’ och härara ’hararna’. Andra exempel är dägarn ’dagarna’, nålern ’nålarna’ och styttja (både 'styckena' och 'stycken’.^[38]

Referenser

Noter

1. Eriksson 1973a, s. 16ff. se hur Eriksson skiljer åselesvenska, svenska med vissa regionala inslag, och åselemål, det ångermanländska målet fungerande som ett eget språksystem.
2. Dahlstedt & Ågren 1954, s. 230.
3. Eriksson 1973a, s. 199–200.
4. Westin 1897, s. 5.
5. Reinhammar 1973, s. 18–19.
6. Geijer 1924, s. 475.
7. Söderström 1975, s. 20–29.
8. Nordlander 1933, s. X–XI.
9. Sidenbladh 1867, s. 13.
10. Dahlstedt 1955, s. 50.
11. Dahlstedt 1987, s. 67.
12. Nordlander 1933, s. 47, 79, 88.
13. Eriksson 1961, s. 128.
14. Oscarsson 2007, s. 615.
15. Nordlander 1933, s. 47, 99.
16. Söderström 1994, s. 147.
17. Dahlstedt 1962, s. 21.
18. Geijer 1921, s. 44.
19. Nordlander 1896, s. 313f.
20. Bucht 1967, s. 3.
21. Nordlander 1933, s. 9.
22. Sidenbladh 1867, s. 33.
23. Eriksson 1973b, s. 48-50.
24. Holm 1980, s. 154-158.
25. Dahlstedt & Ågren 1954, s. 254.
26. ^ [ ] Geijer 1924, s. 474.
27. Dahlstedt 1984, s. 37.
28. Moberg 1954, s. 126f.
29. Dahlstedt & Ågren 1954, s. 255.
30. Noreen 1904, s. 71.
31. Bucht 1972, s. 18, 36, 89.
32. Dahlstedt 1983, s. 37.
33. Dahlstedt 1950, s. 101.
34. Noreen 1904, s. 70.
35. Mårtensson 1996, s. 22.
36. Eriksson 1973b, s. 67.
37. Dahlstedt & Ågren 1954, s. 255. "I Västerbotten och Norrbotten synes huvudvillkoret ha varit att v (äldre w) gick före a-et"
38. ^ [ ] Pamp 1978, s. 133–135.
39. Ångermanland i Nationalencyklopedins nätupplaga (1996).

Källor

• Bucht, Torsten (1967). Ortnamnen i Västernorrlands län III: Ångermanlands västra domsagas tingslag. Libris 284432 
• Bucht, Torsten (1972). Ortnamnen i Västernorrlands län IV: Ångermanlands norra domsagas tingslag. Libris 284429 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1950). Det svenska vilhelminamålet 1. Libris 345614 
• Dahlstedt, Karl-Hampus och Ågren, Per-Uno (1954). Övre Norrlands bygdemål. Libris 409962 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1955). Efterledsapokope i nordsvenska dialekter. Libris 400126 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1962). Det svenska vilhelminamålet 2. Libris 345615 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1983). ”Några berättelser på fjällsjömål”. i Lars-Erik Edlund. Oknytt. "Nr. 3-4". sid. 37-39 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1984). ”Skuleskogen - en dialektgeografisk barriär?”. i Lars Huldén & Carl-Eric Thors. Studier i nordisk fiologi 65. sid. 29-48 
• Dahlstedt, Karl-Hampus (1987). Från Quartier Latin till Grisbacka. Libris 8380063 
• Eriksson, Manne (1961). ”Svensk ljudskrift 1878-1960”. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1961. sid. bilaga. Libris 395563 
• Eriksson, Ulrik (1973a). Åselesvenska. Libris 86327 
• Eriksson, Ulrik (1973b). ”Det gamla fjällsjömålet 4”. i Erling Lundgren. Fjällsjö krönika 1973. sid. 33-72. Libris 10473102 
• Geijer, Herman (1921). ”Tilljämningens ock apokopens utbredningsvägar”. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1922 
• Geijer, Herman (1924). ”Ångermanlands folkmål”. i Otto Sjögren. Sverige: geografisk, topografisk, statistisk beskrifning. D. 6 Kopparbergs, Gäfleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. sid. 472-476. Libris 8214352 
• Holm, Gösta (1980). ”De nordiska dialekterna i Nordskandinavien och deras historiska bakgrund”. i Evert Baudou och Karl-Hampus Dahlstedt. Nord-skandinaviens historia i tvärvetenskaplig belysning. Umeå: Umeå universitet. Libris 7615302 
• Moberg, Lennart (1953). ”Den östnordiska diftongförenklingen”. Nysvenska studier 33. sid. 87-129 
• Mårtensson, Hugo (1996). Ord och uttryck på bodumsmål. Libris 12542447 
• Nordlander, Johan (1896). Några norrländska ortnamns etymologi 
• Nordlander, Johan (1933). Ordbok över multråmålet. Libris 409386 
• Noreen, Adolf (1892). Altnordische Grammatik I. Altisländische und altnorwegische Grammatik. Libris 396322 
• Noreen, Adolf (1904). Altnordische Grammatik II. Altschwedische Grammatik - mit Einschluss des Altgutnischen. Libris 396318 
• Oscarsson, Bo (2007). Orlboka. Libris 10628660 
• Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2 
• Reinhammar, Maj (1973). Om dativ i svenska och norska dialekter 1. Dativ vid verb. Libris 70042 
• Sidenbladh, Karl (1867). Allmogemålet i norra Ångermanland. Libris 755131 
• Westin, Hans (1897). Landsmålsalfabet för Jämtland och Härjedalen. Libris 17120674 

Externa länkar

• Inspelning av en 77-årig kvinna från Anundsjö socken, född 1878, från Institutet för språk och folkminnen