Västmanländska är ett samlingsnamn på de dialekter som talas i Västmanland, både de genuina svenska dialekterna och de regionala varianterna av standardsvenska. Folkmålen i landskapet hör delvis till de centralsvenska varianter som bildade grunden för standardspråket, och har därför många likheter med detta.[1] Samtidigt finns särdrag som delas med närliggande dialekter, med påverkan från flera olika håll: från Värmland och Närke i väster, från Dalarna i norr och från Uppland i öster. Däremot är influenserna från sörmländskan på andra sidan Mälaren begränsade.[2]
Kännetecken
I större delen av landskapet öster om en linje mot nordväst genom Köping uttalas ändelser med ett tryck som gör att slutvokaler på samma sätt som i Uppland bevaras i ord som kalla och pigor, men även i pigur ('pigor') och bryggi ('bryggt', äldre bryggit). Ett annat drag som är gemensamt med uppsvenska mål är att a övergår till ä i kortstaviga ord framför u, t.ex. i lädu ('lada').[2]
Dialekterna i Västmanland kan delas upp i en sydlig och en nordlig grupp, där målen i de norra delarna har påverkats starkt av dalmål och andra nordligare dialekter. I de här delarna förekommer samma "sjungande" accent som är typiskt för dalmålen, s.k. Bergslagsaccent. Här uttalas också u på samma sätt som i Bergslagen, alltså längre bak i munnen med ett ljud som drar mot o. I nordost förekommer samma förmjukning av g och k som finns i norrländska mål, alltså att dessa konsonanter förmjukas framför främre vokal (i, e, y, ö, ä)[3] i ord som mycket > myttje, ryggen > ryddjen och fisken > fisjin. I Norberg förmjukas även ng (länge > länji), i Skinnskattebergs och Fläckebo socken förmjukas endast k.[2] Ett annat drag som är gemensamt med Bergslagsmålen är a-uttal av adverb som inna ('inne') och uta ('ute').[1]
Landskapets mål kan också delas upp i en östlig och en västlig grupp, där den västliga gruppen har påverkats kraftigt av influenser från Värmland och Närke. I de här trakterna förlängs ofta vokalen i ord där standardspråket har konsonantförlängning, i ord som bek ('beck'), bôs ('boss') och môse ('mosse/mossa'). Gammalt kort o i både långa och korta stavelser har i väster utvecklats till ô, alltså ett ljud mellan å och ö, jämfört med de östra delarna där det gamla å-uttalet bevarats. Gränsen mellan båda dessa särskiljande drag går ungefär från Avesta i norr till Köping i söder. I Hällefors och Grythyttan längst i väster uppvisar dialekterna utpräglat värmländska former som pige ('piga'), skrive ('skriva') och drängera ('drängarna'). I Hällefors uppträder rent av sådana nordvärmländska uttal som piig och skriiv med cirkumflex accent.[4]
En annan skiljelinje i nord-sydlig riktning gäller hur slut-n bortfaller eller bevaras. I hela landskapet, utom i trakter som gränsar till Uppland, bortfaller n i bestämd form singularis av feminina substantiv (gata, 'gatan' och boka, 'boken') och bestämd form pluralis av neutrala substantiv (husa, 'husen'). I det här området faller även n i slutet av vissa pronomen och adverb, i ord som hon och min framför feminina substantiv. Längre västerut bortfaller även n i slutet av personnamn på -son, t.ex. i Svensson och Persson. I Nora, Grythyttan och Hällefors bortfaller dessutom n i slutet av ord som i obestämd form slutar på n, t.ex. hallon och afton.[2][4]
Bortfallet av slut-n berör även böjningen av feminina substantiv i bestämd form. Där standardspråket har böjningen piga–pigan förekommer pige–piga i Hällefors och Grythyttan, liksom i Värmland. I trakterna kring Nora heter det piga i obestämd form på samma sätt som i standardspråket, men pigå eller piga med långt mörkt a-ljud i bestämd form, som i nordvästra Närke. I norra och mellersta delarna av landskapet används samma form piga för både bestämd och obestämd form. Längst i öster används samma böjningsmönster som i standardspråket. Pluraländelsen -arna har flera olika varianter: drängera ('drängarna') i Hällefors, Grythyttan och Hjulsjö, drängane i norr, drängane(n) i öster, drängår eller drängar i Noratrakten och drängana i mellersta landskapet.[1][4]
Exempel på Västmanländska ord och uttryck
Folkmål från Romfartuna socken, belägen norr om Västerås.
Ockne: Person från stan [utt Åcknä]
Flucka- Vattenpöl
Hösa- Hälla upp/i
Oggi - Näbbig/Irriterade/Uppkäftig [utt Åggi]
Palta- Kladda/Spilla
Hocken- Vem (Hocken är du då?)
Venn' - Veden
Referenser
Noter
Källor
- Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2
Externa länkar
