Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.
Utveckling
Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.[2]
Vokaler
Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.[3]
Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).[4]
Vid det mesta har jú och jó blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga).[4] Däremot heter det njosa (nysa).
Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt).[4] Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga.[5] De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).[3]
Konsonanter
En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l.[6]
Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop [d̪juːp] (djup), ljos [ɽjuːs] (ljus) och sju [sjʉː] (sjö).[7] I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.[6]
En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet [d͡ʒeːt] (get) och tjil [t͡ʃiːɽ] (kil).[3] Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).
Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l.[6] Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).[4]
Grammatik
Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.
Substantiv
Substantiven deklineras följande:
|
Maskulinum
|
|
Singular |
Plural
|
|
Indefinit form |
Definit form |
Indefinit form |
Definit form
|
| Nominativ |
häst |
hästn |
hästär |
hästär
|
| Ackusativ |
häst |
hästn |
hästa |
hästa
|
| Dativ |
hästä |
hästem |
hästum |
hästum
|
Verb
Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.
|
åtra (ändra)[8] |
gåpå (gapa)[9]
|
|
Presens indikativ |
Preteritum indikativ |
Presens indikativ |
Preteritum indikativ
|
| första person singular |
åträr |
åtred |
gäpär |
gäpäd
|
| andra person singular |
åträr |
åtred |
gäpär |
gäpäd
|
| tredje person singular |
åträr |
åtred |
gäpär |
gäpäd
|
| första person plural |
åträr / åtrom |
åtred / åtredom |
gäpär / gapom |
gäpädom / gapadom
|
| andra person plural |
åträr |
åtred |
gäpär |
gäpäd
|
| tredje person plural |
åträr |
åtred |
gäpär |
gäpäd
|
Se även
Referenser
Noter
Källförteckning
- Ringmar, Martin; Olander, Eva (2020), ”Friskt liv i ackusativ? En rapport från ackusativens sista fastlandsfäste: Våmhus/Orsa/Ore”, i Sävborg, Daniel; Asu-Garcia, Eva Liina; Laanemets, Anu, Studier i svensk språkhistoria 15: Språkmöte och språkhistoria, Nordistica Tartuensia, "21", Tartu: University of Tartu Press, s. 228–241, ISBN 9789949032648, https://library.oapen.org/handle/20.500.12657/41805
