Urnordiskans tidigaste datering sätts till år 150 helt enkelt för att runskriften togs i bruk kort efter denna tid. Innan dess finns inga skriftliga belägg alls för hur språket gestaltat sig. Föregående språkstadium, det urgermanska, existerar bara som en lingvistisk rekonstruktion.
Det urnordiska runalfabetet, futharken, innehöll 24 tecken. Man har funnit omkring 200 inristningar på det urnordiska språket, på stenar, berghällar eller amuletter över hela Skandinavien. Det är i huvudsak samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa grammatiska skillnader kan skönjas.
Det bäst kända exemplet på urnordiska är inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet efter Kristus. Den lyder: ek HlewagastiR holtijaR horna tawido (där ”R” brukar antas beteckna ett tonande sje-ljud, som i franskans je eller jeune).
I runskrift: ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ (läsbart för dem som har stöd för Unicode-runor i datorn).
Utveckling till fornnordiska
I den urnordiska periodens slutskede, cirka 600–800 e.Kr., förändrades språket mycket snabbt. Den typiska bestämda slutartikeln uppkom, som i det nusvenska exemplet: dagen, till skillnad från engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag.
Indoeuropeiskans gamla tonaccenter, vilka innebar att flerstaviga ord kunde ha olika betydelse beroende på tonhöjd, försvann i urgermanskan. Istället utvecklades en tryckaccent som lades på ordets första stavelse. En konsekvens av denna utveckling blev i urnordiskan bortfallet av obetonade vokaler. Detta kallas synkope eller, om det är sista vokalen i ett ord som utelämnas, apokope. I och med denna utveckling blev exempelvis gastiR till gästR och fiskaR till fiskr.[2] Gallehushornens urnordiska text skulle på den senare fornnordiskan således lyda ungefär Iak HlégästR hyltiR táða horn.
Ytterligare en betydelsefull språklig förändring i urnordiskan var det s.k. omljudet. För svenskans utveckling var i-omljudet särskilt betydande. Det innebar att en tryckstark vokal påverkades av en efterföljande trycksvag vokal, t.ex. i eller u. Det urnordiska domian blev som en följd av detta det fornsvenska døma, medan det urnordiska liusian blev det fornsvenska lysa.[3] Resultat av omljudet kan i dagens svenska ses i ord som hand – händer, fot – fötter och bok – böcker.
Bevarade urnordiska lånord
Man har fått reda på en del av urnordiskan genom dagens finska, samiska och estniska. Tidiga nordiska lånord i dessa språk har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Några exempel (med rekonstruerade urnordiska ord):
Estniska/finska kuningas < *kuningaz "kung" (fornnordiska kunungr, konungr)
Finska ruhtinas "prins" < *druhtinaz "hövding, drott" (fornnordiska dróttinn)
