Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2024-07) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan.
Språket talades från cirka 600-talet fram till runt 1000-talet när det kan särskiljas i fornisländska och fornnorska. Dessa var de två fornspråken i den västra delen av Norden och användes fram till reformationstiden.[4]
Beskrivning och historik
Belägg för en särskild fornvästnordiska jämte en fornöstnordiska finns redan på 600-talet.[5] Vid denna tid var Färöarna och Island ännu ej bosatt av nordmän och fornvästnordiskan var således främst begränsad till Norge och dess andra kolonier. Först under andra halvan av 800-talet bosätts Färöarna och Island av nordmän. Språket motsvarar i princip dagens färöiska och isländska skriftspråk. Det har en omfattande litteratur (se fornvästnordisk litteratur).
Fornvästnordiska skilde sig från fornöstnordiskan framförallt genom bevarandet av de fornnordiska diftongerna. Användningen av diftongerna upphörde i östra Norden i slutet av 900-talet och i början av 1000-talet. På Gotland, Åland, i bondska, limamål och i Österbottens svenskbygder bevarades de dock helt. Skillnaderna var i övrigt inte särskilt stora. Vissa ord skiljer sig betydande, såsom pronomen 'jag', vilken var iak (/jak/) på fornöstnordiska men ek (/ek/) på fornvästnordiska (jämför isländska: ég, norska: jeg). I östra Norge talades en dialektform som kan sägas utgöra en blandning mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska element.
Separering till fornfäröiska, fornisländska och fornnorska kan först göras under 1000-talet. Fornnorska indelas i äldre fornnorska (gammelnorsk), vilket talades fram till mitten av 1300-talet, och yngre fornnorska (mellomnorsk), vilka talades till mitten av 1500-talet.[6][7] Gränsen för fornisländska och modern isländska kan dras omkring 1540.[8] Skiftet från fornfäröiska och ”nyfäröiska” är dåligt belagt och dagens skriftspråk är utvecklat under 1800-talets slut.
^Henrik Williams (2007). [https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:39762/FULLTEXT01.pdf ”Den vikingatida nordiskan,
dess enhetlighet och variation”]. Sällskapet för svensk dialektologi. uu.diva-portal.org. sid. 237. https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:39762/FULLTEXT01.pdf. Läst 9 augusti 2024. ”Redan mycket tidigt övergår /r/ till ett »vanligt», dvs. alveolart r, i västra Norden. Det finns en handfull runnorska exempel på bevarat /r/ fram till 900-talet, men i östra Norden har fonemet fortsatt sin överlevnadskamp genom hela vikingatiden.”
^Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X
