Lista över påvar är en kronologisk uppställning över de män som av Romersk-katolska kyrkan har valts till påve (eller biskop av Rom). Även om det faktiskt inte finns någon officiell lista över påvar innehåller Annuario Pontificio, som publiceras varje år av kurian, en förteckning som allmänt anses vara den mest auktoritativa. Denna anger Franciskus som den 266:e biskopen av Rom och det är denna lista som återges här. Den anger 263 män, som har innehaft 265 pontifikat (perioder för innehav av påveämbetet) om den valde, men ej krönte påven Stefan inte tas med (se nedan). Denna skillnad beror på att Benedictus IX avgick från tre icke på varandra följande perioder mellan 1032 och 1048.
Termen påve (latinpapa, som betyder "fader" eller "pappa") används i flera olika kyrkor som benämning på deras högsta andliga ledare (till exempel koptiska kyrkans påve). I språkbruk i västvärlden, däribland i svenskan, åsyftas emellertid vanligtvis den Romersk-katolska kyrkans överhuvud. Den romersk-katolske påven använder av tradition diverse olika titlar, däribland Papa, Summus Pontifex, Pontifex Maximus och Servus servorum Dei (Guds tjänares tjänare). Varje titel har tillagts av olika historiska orsaker och är, till skillnad från andra påvliga företeelser, inte omöjliga att ändra.[1]
Hermannus Contractus är möjligen den förste historiker, som numrerade påvarna kontinuerligt. Hans lista slutar 1049 med Leo IX som nummer 154. Flera ändringar har gjorts på listan under 1900-talet. Motpåven Christoforus ansågs länge vara legitim och den valde Stefan ansågs legitim under namnet Stefan II fram till 1961 års upplaga av Annuario Pontificio, då hans namn togs bort. Även om dessa förändringar inte längre anses kontroversiella finns det ett antal moderna listor, som fortfarande upptar denne "den förste Stefan II". Detta beror troligen på att de grundar sig på 1913 års upplaga av den Katolska Encyklopedin, vars upphovsrätt numera har gått ut. 2001 genomförde katolska kyrkan en stor studie av påveämbetets historia, vilket "ledde till nästan 200 korrigeringar av de nuvarande påvebiografierna från Petrus till Johannes Paulus II".[2]
Påvar
I nedanstående lista föregås påvarnas namn av ordet Sankt om de är helgonförklarade och av Salig om de är saligförklarade. Påvar vars pontifikat sträckte sig över ett sekelskifte är listade under det århundrade då huvuddelen av deras regeringstid inföll. Exempelvis är Anastasius I listad på 400-talet, eftersom han var påve i 34 dagar under 300-talet, men nästan två år under 400-talet.
Första århundradet
Namn Populärnamn · Latinskt namn · Födelsenamn
Bild
Födelse Datum · Ort
Tillträde
Frånträde
Död Datum · Ort
Anmärkningar
Källor
Sankt Petrus PETRUS (Simon Petrus) (hebreiska: שמעון בן ונה) (Shimon ben Yonah) eller (Shimon Kipha) (grekiska: CΙΜΗΟΝ ΚΗΦΑC) (Simeon Kephas – Simon Klippan)
Stefan valdes till påve den 23 mars, men drabbades den 25 av slaganfall och avled den 26, utan att ha hunnit krönas. Enligt dåtidens syn krävdes en kröning, för att en påve skulle räknas som legitim och därför medtogs han inte i den officiella påvelängden. Under 1500-talet började man dock anse, att det räckte med ett giltigt val, för att påven skulle vara legitim och han upptogs därför officiellt med namnet Stefan II. 1960 ändrades reglerna igen och Stefan anses därför sedan dess officiellt inte som legitim och medräknas inte i officiella uppställningar.
Under den tid han ansågs legitim hade han alltså ordningsnumret II, vilket ledde till att efterföljande påvar med namnet Stefan fick ordningsnumret III och framåt. Då han numera inte räknas som legitim har efterföljande Stefanpåvars ordningsnummer dock korrigerats i enlighet med detta och de går alltså från II och framåt.
Om Stefan räknas som legitim har han rekord i att ha innehaft det kortaste pontifikatet på endast tre dagar.
Krönte Karl den store till Imperator Augustus på juldagen (25 december) 800, vilket lade grunden till det ämbete, som sedermera skulle bli tysk-romersk kejsare och som alltid skulle kräva påvens välsignelse för att anses legitimt.
Efter sin död blev han av efterträdaren Stefan VI under den så kallade kadaversynoden 897 dömd till postum avrättning, skändad och slängd i floden Tibern. Efter ett folkligt uppror blev han emellertid återupprättad och begravd i Peterskyrkan.
Under hans tid inleddes Saeculum obscurum ("det mörka århundradet"), under vilket påvedömet kännetecknas av religiöst och sedligt förfall samt pornokratin.
Vald av Roms prästerskap efter Johannes XII:s död i opposition mot motpåven Leo VIII, som hade utsetts av kejsar Otto den store. Kejsaren accepterade inte valet av Benedictus och lät avsätta honom efter en månad. Benedictus ska ha funnit sig i detta och gått med på att abdikera.
Vid avsättningen ska Leo VIII ha brutit av hans påvespira över hans huvud, vilket är första gången en sådan spira omnämns.
Utsedd till påve av kejsar Otto den store redan 6 december963 i opposition mot Johannes XII och efter dennes död mot Benedictus V. Erkändes som legitim påve efter Benedictus avsättning 964.
Johannes XIII Papa IOHANNES Tertius Decimus (Giovanni Crescenzi)
1054 bannlyste Leo IX och patriarken av Konstantinopel Michael Cerularius varandra, vilket inledde den stora schismen, som ännu existerar mellan den katolska och den ortodxa kyrkan. Påvens och patriarkens ömsesidiga bannlysning av varandras ämbeten upphävdes först 1964.
Viktor II Papa VICTOR Secundus (Gebhard av Dollnstein-Hirschberg)
Antog ordningsnumret XXI (21), trots att det inte har funnits någon Johannes XX (20). Detta berodde på att han ville korrigera vad man trodde var en miss i ordningsnumren på Johannespåvarna 15–19.
Nicolaus III Papa NICOLAUS Tertius (Giovanni Gaetano Orsini)
I och med hans val inleddes den västliga schismen, som varade fram till 1417 och under vilken det rådde kamp inom kyrkan om var påven skulle ha sitt säte och vem som skulle vara påve.
Den 200:e påven på officiella listor där den valde påven Stefan (752) inte räknas med.
Bonifatius IX Papa BONIFACIUS Nonus (Piero Tomacelli)
Under hans tid (1964) upphävdes den ömsesidiga bannlysning av varandras ämbeten, som hade rått mellan påven och patriarken av Konstantinopel i över 900 år (sedan 1054).
Den förste påven med dubbelnamn, tagna efter sina båda närmaste föregångare.
Den förste påven med ordningsnummer I (1), som kallades "den förste" (övriga påvar med detta ordningsnummer kallades inte "den förste" under sin livstid, utan detta lades till i påvelängden, när det kom en ny påve med samma namn).
Sankt Johannes Paulus II Papa IOHANNES PAULUS Secundus (Karol Józef Wojtyła)
Numreringen av påvar vid namn Felix har blivit korrigerad, för att utelämna motpåven Felix II. Dock kallar de flesta listorna ändå de två senaste Felixpåvarna för Felix III och Felix IV. Dessutom har det funnits en motpåve vid namn Felix V.
Det har aldrig funnits någon påve vid namn Johannes XX, vilket beror på ett missförstånd angående numreringssystemet på 1000-talet.
Den valde påven Stefan, som dog innan han hann krönas, har inte funnits på Vatikanens officiella lista sedan 1961, men förekommer på listor från innan 1960.
När Simon de Brion blev påve 1281 valde han namnet Martin. Vid den tiden ansågs påvarna Marinus I och Marinus II av misstag ha hetat Martin II respektive Martin III, varför Simon de Brion felaktigt blev Martin IV.
Påven Donus II, som sägs ha regerat omkring 974, har aldrig funnits. Misstaget har uppstått på grund av missförstånd kring titeln dominus (herre) och ett verkligt namn. Påvinnan Johanna har troligtvis heller aldrig existerat; dock kan legenderna om henne härröra från berättelser om pornokratin.
Motpåven Johannes XXIII:s status var oklar i hundratals år och avgjordes slutgiltigt 1958, när Angelo Giuseppe Roncalli tillkännagav sitt påvenamn som Johannes XXIII. Baldassare Cossa, som var motpåven Johannes XXIII, var kardinal i den återförenade kyrkan före sin död 1419 och hans kvarlevor är begravda i Battistero di San Giovanni i Florens.