PROFILBARU.COM

	Regeringen Hansson III; Sveriges regering; ;
	;
	Statschef
Statschef	Gustaf V
	Tidsperiod
Tillträde	13 december 1939
Frånträde	31 juli 1945
	Ministrar och partier
Statsminister	Per Albin Hansson
Regeringsparti(er)	Socialdemokraterna; Högerpartiet; Bondeförbundet; Folkpartiet
Status i parlamentet	majoritetsregering och samlingsregering
Oppositionsparti(er)	Sveriges kommunistiska parti; Socialistiska partiet
	Historik
Val	1940; 1944
Senaste valet	215 / 230
Mandatperiod(er)	1937-1940; 1941-1944; 1945-1948
Företrädare	Hansson II
Efterträdare	Hansson IV

Regeringen Hansson III eller samlingsregeringen var en svensk regering med Socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. I övrigt bestod regeringen av ministrar från de fyra största partierna. Regeringen tillträdde den 13 december 1939 och satt fram till den 31 juli 1945 och kom därmed att styra Sverige under andra världskriget.

Sammansättning

Samlingsregeringen bestod av representanter för de fyra största partierna:

Socialdemokraterna
Bondeförbundet (som senare bytte namn till Centerpartiet)
Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna)
Högern (som senare bytte namn till Moderaterna)

Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti (senare Vänsterpartiet) samt Socialistiska partiet.

Tillkomst och syfte

Regeringen tillkom som ett resultat av det sovjetiska anfallet mot Finland i Vinterkriget^{[källa behövs]} och regerade till slutet av andra världskriget.

Samlingsregeringen hade två mål som den ville upprätthålla till varje pris:^[1]^:18

Att hålla Sverige utanför andra världskriget
Att hålla ihop samlingsregeringen

Alla andra politiska beslut var underordnade dessa två mål.^[2]

I regeringsdeklarationen framhölls att syftet bland annat var att lägga de inrikespolitiska stridsfrågorna åt sidan. Då regeringen bestod av de fyra största partierna, deras partiledare och mest framträdande politiker innebar detta att riksdagen förlorade inflytande. Det innebar också att Sverige under perioden även var utan egentlig politisk opposition.^[1]^:19

Utökade maktbefogenheter och förskjuten maktfördelning

Samlingsregeringen utökade sina egna maktbefogenheter under hela tiden som kriget pågick och det fanns ingen politisk opposition som kunde stoppa den.^[1]^:19 Politikernas utökade maktbefogenheter skedde på bekostnad av demokratin och folkets frihet.^[1]^:97

Genom kriget hade riksdagen gett regeringen extraordinära fullmakter, till exempel över statsbudgeten.^[3] I praktiken fungerade det så att riksdagen ofta informerades och fick godkänna beslut i efterhand. Sveriges kommunistiska parti var inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknade helt inflytande.^[3]

Massövervakning och kontroll

[Regeringen] vinnlade sig om att hålla folket i okunnighet om vad som egentligen skedde. Och som därvid fick hjälp av pressen.

– Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete^[1]^:105-106

Den Allmänna säkerhetstjänsten (STJ) var en hemlig polis som lydde direkt under regeringen. Den hade bildats 1938 av Regeringen Hansson II men trädde inte i full funktion förrän 12 april 1940 och förblev hemlig för folket fram till januari 1943. STJ sorterade under socialminister Gustav Möller och ansvarade för censur- och övervakningstjänst.^[4]^:56 STJ:s Centralbyrå kontrollerade kommunikationer. STJ:s Spaningsbyrå spanade på misstänkta personer.

En kontrollapparat utvecklades och riktades mot det egna folket.^[1]^:97 Det gjordes grova intrång i enskilda människors privatliv med hänvisning till "rikets säkerhet".^[1]^:97 42 miljoner brev öppnades och 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades.^[1]^:98 2 100 lokala ortsombud hade till uppgift att rapportera till makthavarna om opinionsläget.^[1]^:98 Detta vid en tid då Sveriges befolkning var omkring 6,4 miljoner personer.

Statens informationsstyrelse inrättades och påstods ha till uppgift att informera befolkningen, men som själv såg som sin främsta uppgift att rapportera om folket till de styrande.^[1]^:98

Strategier utvecklades för att kontrollera folket i en utsträckning som saknade motstycke i svensk historian.^[1]^:97 Det skedde samtidigt som samlingsregeringen hemlighöll och hemligstämplade sina göranden.^[1]^:97

Ture Nerman, redaktör för tidningen Trots allt! (1939–1945), ifrågasatte under kriget regeringens taktik att beskära friheten i Sverige istället för att stärka den nationella stoltheten, slå vakt om demokratin och dess principer, och på så sätt väcka folkets kämparvilja.^[1]^:112 Han jämförde med Winston Churchill i Storbritannien och Franklin D. Roosevelt i USA vilka han skrev ständigt framhöll frihetens värden för att stärka sina folks försvarsberedskap.^[1]^:112

Efter kriget riktade Sandlerkommissionen (i SOU 1948:7^[5]) kritik mot regeringen framför allt för att verksamheten hade varit hemlig, eftersom detta var ett hot mot rättssäkerheten.

Interneringsläger

Huvudartikel: Interneringsläger i Sverige under andra världskriget

Under kriget inrättades interneringsläger i Sverige (ibland kallade koncentrationsläger). De var en typ av arbetsläger för politiska fångar.

Initialt upprättades de för att frihetsberöva kommunister, vilka betraktades som statsfientliga element. Med tiden växte gruppen intagna till att även inkludera radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, och tyska desertörer, så kallade Englandsvänner. Även etnisk bakgrund utgjorde skäl för intagning. Intagning till lägren skedde utan vare sig rättegång eller dom. Tage Erlander, som blev Sveriges statsminister i 23 år med start 1946, var som statssekreterare på socialdepartementet den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.^[6]

Censur

Censur av pressen

315 svenska tidningar beslagtogs åren 1940–1943^[1]^:103

251 beslagtagna tidningar var kritiska mot Nazityskland (80 %)

64 övriga (20 %)

Under året 1939 åberopades smädelseparagrafen från 1800-talet, som knappast använts sedan sin tillkomst, för att i Sverige åtala 19 tidningar.^[1]^:102 16 av dessa tryckfrihetsåtal slutade med fängelsestraff för den ansvarige utgivaren.^[1]^:102 För att undvika dessa uppmärksammade censurrättegångar valde Regeringen Hansson III att medvetet feltolka lagen för att få tillstånd ett förenklat censurförfarande.^[1]^:102-103 Besluten kom att delegeras till justitieminister Karl Gustaf Westman och sanktionerades av regeringen i efterhand.^[1]^:103 Åren 1940–1943 beslagtogs 315 svenska tidningar, varav 251 var kritiska mot Nazityskland.^[1]^:103

Regeringen inrättade ett parallellt regelverk vid sidan av Tryckfrihetsförordningen, samtidigt som vissa paragrafer i lagen ny- och omtolkades för att möjliggöra administrativa ingrepp.^[4] Myndigheten Statens informationsstyrelse (SIS) inrättades med sektionen Pressrådet 1939^[4]^:55 som senare efterträddes av sektionen Pressnämnden.^[4] SIS skickade, via Tidningarnas Telegrambyrå, grå lappar till pressen med råd och anvisningar om vad myndigheten ansåg var lämpligt eller olämpligt att offentliggöra.^[4]^:54

Våren 1940 ålades riksdagen av en enad regering att revidera Tryckfrihetsförordningen så att myndigheter vid krig eller krigsfara kunde censurera tidningar (förhandsgranska och utfärda utgivningsförbud). Förslaget antogs av riksdagen i juni 1940 och året efter, efter valet 1941, antogs lagen en andra gång.^[1]^:104 Den lagstiftningen kom aldrig att användas. Men våren 1940 gav riksdagen även regeringen makt att med transportförbudet hindra distribution av periodisk skrift genom att förbjuda att den transporterades med allmänna kommunikationer. Denna lagstiftning användes i några fall^[vilka?] mot kommunistisk press, till exempel Norrskensflamman.^[3] Avsikten med transportförbudet var att hindra utgivning utan att tekniskt sett använda förhandscensur. Enligt de ansvariga användes det för att preventivt stävja vad man kallade ett "missbruk" av tryckfriheten.^[1]^:104

Justitieminister Karl Gustaf Westman använde hellre konfiskeringsvapnet, även i fall där åtal var möjligt.^[4] I mars 1942 publicerade 17 svenska tidningar en likalydande artikel som var en sammanställning av styrkta vittnesmål om tortyr i norska fängelser. Det ledde till masskonfiskering då justitieministers beslagtog samtliga 17 tidningar.^[1]^:114 Sven Grafström skrev i sin dagbok att initiativet till konfiskering oftast togs från utrikesdepartementet eller justitiedepartementet.^[1]^:115

Regeringens taktik var att ingripa mot tidningar redan innan klagomål hade inkommit från Nazityskland, då den ansåg det förödmjukande att göra det i efterhand. Det ledde till ingrepp mot yttringar som tyskarna inte hade lagt märke till, inte brydde sig om, eller inte hade tänkt klaga på.^[1]^:115 Det förekom även direkt censur från regeringen.^[1]^:116

Det var främst tre tidningsmän som ådrog sig regeringens vrede och repressalier: Torgny Segerstedt, Ture Nerman och Johannes Wickman.^[1]^:109

Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, kritiserade regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland, transiteringstrafiken och inskränkningar i tryckfriheten. Han hamnade i konflikt med det officiella Sverige och ombads upphöra med den "antityska" linjen. Regeringens återkommande propåer och kampanjer fick dock inte gehör och flera nummer av GHT konfiskerades.

Den kanske hårdast drabbade tidningen var Trots allt! (1939–1945) som utkom en gång i veckan och var skarpt kritisk mot nazism och fascism. Tidningen konfiskerades åtta gånger och belades med transportförbud. Redaktören Ture Nerman dömdes till, och avtjänade, tre månaders fängelse^[4]^:80 för ledartexten "Hitlers helvetesmaskin" publicerad den 10 november 1939.

Johannes Wickman var utrikeskommentator på Dagens Nyheter. Han citerade tal och uttalanden från nazister och lät dessa tala för sig själva. Det ledde till att Pressnämnden, som bestod av publicister, tillställde ordern "Sarkasmer, ironiska och sårande utfall samt insinuanta vändningar måste obetingat undvikas."^[1]^:113 Dagens Nyheter beslagtogs dock aldrig under kriget.^[1]^:124

Censur av kultur

Förhandscensur av filmer infördes och sådant som ansågs stötande klipptes bort.^[1]^:98

Böcker, revyer och teater censurerades.^[1]^:103 Ett uppmärksammat exempel är Karl Gerhards nummer "Den ökända hästen från Troja" i revyn Gullregn på Folkan. Texten i kupletten är starkt kritisk mot Nazityskland, men även mot Sveriges eftergiftspolitik och permittenttrafiken. Både statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther vädjade personligen till Gerhard att stryka kupletten, men han vägrade.^[1]^:117 I augusti 1940 förbjöds han att framföra den. Det var först när polisen lät meddela att Folkan skulle stänga om inte kupletten ströks som den försvann från revyn.^[1]^:117

Filmen På västfronten intet nytt totalförbjöds.^[1]^:117

Bland de böcker som förbjöds var Hermann Rauschnings Samtal med Hitler (1940), Harold Nicholsons Varför England är i krig, M. Horaks Komplotten bakom Stalin–Hitler-pakten, Englands vitbok om tyska koncentrationsläger, och boken Med egna ord som sammanställde citat av Adolf Hitler och andra nazistledare.^[1]^:117

Axel Kiellands pjäs Om ett folk vill leva uruppfördes av Nya Teatern i Stockholm, efter tre dagar totalförbjöds pjäsen av Svenska regeringen^[7]

Censuren av kulturen motiverades med att man inte ville reta upp Nazityskland och därmed riskera en ockupation av Sverige, men enligt Maria-Pia Boëthius handlade det istället om att hålla den egna befolkningen i schack och att ingen på allvar tror att Tyskland skulle ha ockuperat Sverige på grund av böcker, revyer, teaterpjäser eller tidningsartiklar. Istället handlade det om att politikerna ville styra utan folkets inblandning genom att förhindra att misshagliga opinioner uppstod. De styrande oroade sig för att en sådan opinion kunde uppstå om folket fick kännedom om tyskarnas våldspolitik.^[1]^:99

Censur av post

Förutom brevcensur innebar Allmänna säkerhetstjänstens postcensur även inskränkningar i in- och utförsel av tidningar och tidskrifter till och från Sverige. Till de tidningar som stoppades hörde Daily Worker och den brittiska skämttidningen Punch.^[4]^:56

Sveriges roll i kriget och eftergiftspolitiken

Genom permittenttrafiken under perioden juni 1940 till augusti 1943, samt andra eftergifter till Nazityskland, kom Sverige att delta passivt i kriget på Tysklands sida.^[1]^:27 Per Albin Hansson medgav i sin dagbok, på regeringssammanträden och i riksdagen att Sverige gav upp sin neutralitet,^[1]^:27 men han beslutade att inte informera folket om det.^[1]^:27 Beslutet om permittenttrafiken fattades enhälligt^[a] av regeringen och utan att riksdagen tillfrågades.^[1]^:30 Medborgarna informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.^[1]^:29-30

Riksdagen har hörts i saken, men riksdagsmötet har bara varit en formsak; beslutet har fattats långt dessförinnan. Per Albin Hansson, statsminister och socialdemokratisk partiledare, har hanterat ett svårt utrikespolitiskt dilemma med hårda nypor och föga respekt för en i djupare mening demokratisk beslutsprocess.

— Hans Villius 1987 om Midsommarkrisen 1941^[8]^:1h3m4s

I samband med Midsommarkrisen i juni 1941 medgav regeringen transitering av Engelbrechtdivisionen, en fullt utrustad tysk militär division, på järnväg mellan Norge och Finland.

Den allmänna opinionen hade i Sverige hösten 1942 vaknat och kritiken mot de tyska transiteringarna hade ökat i styrka.^[1]^:127 Nazitysklands krigslycka hade vänt efter Slaget vid el-Alamein (1942) och Slaget vid Stalingrad (1942–1943) och tyskarna framstod inte längre som de givna segerherrarna. Långsamt skiftade då Sverige sin lojalitet istället mot de allierade och regeringen ville nu upprätta goda relationer med framförallt USA och Storbritannien.^[1]^:126

Per-Albin Hansson ville inte säga upp avtalet under påtryckningar från de allierade, ville inte använda det i förhandlingar, och ville inte säga upp det av egen vilja. Detta trots att tyska diplomatiska kretsar med expertkunskap i frågan vid årsskiftet 1942/1943 bedömde att det hade varit naturligt för den svenska regeringen att göra det. Forskare kom senare att se detta som en ambivalent och mycket illa förd politik fylld av dåliga beslut.^[1]^:127

För att utlova ett stopp för transiteringarna krävde regeringen ett handelsavtal med de allierade, men regeringen dolde kopplingen till handelsavtalet genom att skynda på uppsägningen så att det skulle framstå som ett autonomt svenskt initiativ.^[1]^:128-129

Permittenttrafiken upphörde i augusti 1943,^[1]^:27-28 men avtalet med Nazityskland om permittenttrafiken ses som en svår belastning för Sverige i historien.^[1]^:128

Under kriget bytte Sverige järn mot stulet guld. Regeringen kände till misstankarna att tyskarna betalade malmen med krigsbyten, men regeringen ville ingenting veta.^[9]

Att tänja på neutraliteten gav Sverige mycket stora fördelar under kriget.^[10] Men när kriget var slut var det många länder i Europa, samt USA, som föraktade Sverige.^[10]

Statsråd

* Statsminister eller departementschef

Titel		Tillträdde	Avgick	Parti
Statsminister	Per-Albin Hansson	13 december 1939	31 juli 1945	Socialdemokraterna
Justitieminister	Karl Gustaf Westman	13 december 1939	30 augusti 1943	Bondeförbundet
Justitieminister	Thorwald Bergquist	30 augusti 1943	31 juli 1945	Folkpartiet
Utrikesminister	Christian Günther	13 december 1939	31 juli 1945	Partilös
Försvarsminister	Per Edvin Sköld	13 december 1939	31 juli 1945	Socialdemokraterna
Socialminister	Gustav Möller	13 december 1939	31 juli 1945	Socialdemokraterna
Kommunikationsminister	Gustaf Andersson i Rasjön	13 december 1939	30 september 1944	Folkpartiet
Kommunikationsminister	Fritiof Domö	30 september 1944	31 juli 1945	Högerpartiet
Finansminister	Ernst Wigforss	13 december 1939	31 juli 1945	Socialdemokraterna
Ecklesiastikminister	Gösta Bagge	13 december 1939	15 december 1944	Högerpartiet
Ecklesiastikminister	Georg Andrén	15 december 1944	31 juli 1945	Högerpartiet
Jordbruksminister	Axel Pehrsson-Bramstorp	13 december 1939	31 juli 1945	Bondeförbundet
Handelsminister	Fritiof Domö	13 december 1939	7 mars 1941	Högerpartiet
	Herman Eriksson	7 mars 1941	30 september 1944	Socialdemokraterna
	Bertil Ohlin	30 september 1944	31 juli 1945	Folkpartiet
Folkhushållningsminister	Herman Eriksson	13 december 1939	7 mars 1941	Socialdemokraterna
Folkhushållningsminister	Axel Gjöres	7 mars 1941	31 juli 1945	Socialdemokraterna
Konsultativa statsråd
Juristkonsult	Nils Quensel	13 december 1939	11 oktober 1940	Partilös
	Edgar Rosander	11 oktober 1940	30 september 1944	Partilös
	Gunnar Danielson	30 september 1944	31 juli 1945	Partilös
Juristkonsult	Thorwald Bergquist	13 december 1939	30 augusti 1943	Folkpartiet
Juristkonsult	Nils Quensel	30 augusti 1943	31 juli 1945	Partilös
Bränsleminister	Fritiof Domö	7 mars 1941	30 september 1944	Högerpartiet
Bränsleminister	Axel Rubbestad	30 september 1944	31 juli 1945	Bondeförbundet
Frågor inom finans- och försvarsdep.	Knut G. Ewerlöf	7 mars 1941	31 juli 1945	Högerpartiet
Civilförsvarsminister	Axel Rubbestad	30 augusti 1943	30 september 1944	Bondeförbundet
Civilförsvars- och bitr. socialminister	Tage Erlander	30 september 1944	31 juli 1945	Socialdemokraterna