Oftast syftade det på den verkställande regeringsmakten (även benämnt som Konungen i statsrådet eller bara Konungen), men också på den högsta domsmakten: Högsta domstolen och Regeringsrätten. Domar utfärdades av justitieråden och regeringsråden i kungens namn. Med tiden kom kungens medverkan i regeringsärenden att stegvis övergå från en reell maktposition till ett de factoformellt deltagande för att expediera beslut som på förhand var uppgjorda inom ministären.
I formell mening var det, när 1809 års regeringsform var i kraft, kungen (eller i dennes frånvaro kronprins- eller prinsregent) som undertecknade alla beslut i regeringsärenden efter att kungens utnämnda rådgivare (statsråden) föredragit ärenden inför denne i konselj. Besluten kontrasignerades alltid av ett statsråd, vanligen det föredragande i ärendet. Kunglig Majestät som begrepp för kungamakten/regeringsmakten avskaffades genom 1974 års regeringsform och ersattes av regeringen.
Historik
Benämningen Kunglig Majestät kan härledas till 1500-talet, då Erik XIV antog titeln Majestät, liksom alltfler kungar (Danmark, Frankrike, England med flera) under den tiden gjorde.[1] Det var ursprungligen en titel som den tysk-romerske kejsaren hade och som hade sitt ursprung i den romerske kejsarenstitulatur. Ordet majestät är ursprungligen latin och betyder "storhet" (Maiestas, böjs Maiestat). "Kunglig" lades till för att skilja den kungliga majestättiteln från den kejserliga.
Kunglig Majestät används flitigt i 1719 års regeringsform, 1720 års och 1772 årsregeringsformer som benämning på konungen och konungamakten. I 1809 års regeringsform användes den enbart i inledningen, i presentationen av lagtextens namn, men användes ofta i andra lagtexter och dokument som beteckning för kungamakten så länge denna regeringsform var i kraft.
Benämningen användes i alla beslut och dokument som utfärdades av Konungen i statsrådet samt i alla de utslag och domar som utfärdades av Högsta domstolen, som under denna tid ansågs utöva kungens domsrätt (1809 års RF § 17), liksom även i utslag från Regeringsrätten och Kammarrätten (dock bara i de mål där Kammarrätten var sista instans). Detta var en kvarleva från det gamla riksrådet, vars ena avdelning, Justitierevisionen, hade fungerat som högsta instans i rättsväsendet sedan medeltiden med mindre justeringar under 1600-talet. Gustav III avskaffade rådet 1789 och inrättade Högsta domstolen.
Sista gången en kung själv deltog i dömandet var 1889, då kung Oscar II använde sina två röster i ett mål i Högsta domstolen och därmed fällde avgörandet (se NJA 1889 s. 220). Kungens personliga rösträtt i HD upphörde 1909. Någon personlig rösträtt hade alltså kungen aldrig i den år 1909 instiftade Regeringsrätten. HD:s domar utfärdades under Kungl. Maj:ts sekret, dvs. försågs med rikssigillet, något som kallades sekretering.
Asker, Björn (2007). Hur riket styrdes : förvaltning, politik och arkiv 1520-1920. Skrifter utgivna av Riksarkivet, 1402-4705 ; 27. Lund: Riksarkivet. Libris10460883. ISBN 978-91-88366-77-1
Sterzel, Fredrik (2009). Författning i utveckling : tjugo studier kring Sveriges författning. Stiftelsen rättsfonden, 1103-1638 ; 41. Uppsala: Iustus Förlag. ISBN 978-91-7678-736-6
