Den danska monarkin är bland de äldsta kontinuerliga i världen och kan med säkerhet dateras till Gorm den gamle (död kring år 958). Det danska kungariket var från början ett valkungadöme; men i praktiken var valet oftast begränsat till den regerande monarkens äldste son. I gengäld måste kungen underteckna en handfästning, som reglerade maktförhållandet mellan denne och undersåtarna.
De äldre grenarna av den danska kungasläkten utdog 1448 med Kristofer av Bayern. Efterträdare blev greven av Oldenburg som Kristian I och denne blev stamfar för den huvudlinje som satt utan avbrott på Danmarks tron fram till 1863, då den siste i huvudlinjen avled.
Vid införande av enväldet vid nyåret 1660/61, efter den misslyckadesvenska belägringen av Köpenhamn, infördes en regelrätt arvsmonarki. Arvföljden gick efter principen om primogenitur med möjlighet för kvinnlig arvsrätt i andra hand, blev fastställt i 1665 års Kongelov, som även reglerade kungahusets inre angelägenheter. De senare delarna av Kongeloven kvarstod också efter 5 juni 1849, då enväldet upphörde och en konstitutionell monarki infördes.
Huvudlinjens siste kung, Fredrik VII, dog 1863 utan barn. Tronen gick enligt 1853 års Arvefølgelov till prins Christian av Glücksborg, en ättling på svärdslinjen till Kristian III och vars hustru var betydligt närmare släkt med huvudlinjen (systerdotter till Kristian VIII). Denne blev som Kristian IX stamfar till den nuvarande kungaätten på Danmarks tron.
Monarkens underskrift tillsammans med ansvarig ministers namnteckning krävs för att lagar, förordningar och andra rättsakter ska äga giltighet. Åtta gånger om året sammanträder monarken, tronföljaren och regeringen i statsrådet där statshandlingar officiellt undertecknas.[4][5]
Monarken är värd för inkommande utländska statsbesök och reser på statsbesök i utlandet samt ackrediterar utlända ambassadörer i Danmark samt utfärdar danska ambassadörers kreditivbrev.[3]
Tronföljdslagen från 1953 (Tronfølgeloven) begränsar arvsrätten till Danmarks tron till Kristian X:s legitima ättlingar. Innan 1953 års lag antogs gällde agnatisk primogenitur, d.v.s. att enbart män kunde ärva tronen. Om ändringen 1953 inte hade genomförts hade Fredrik IX, som saknade en son, inte efterträtts av sin äldsta dotter Margrethe utan av sin bror Prins Knud. Man ändrade sålunda till agnatisk-kognatisk primogenitur, likt vad som gällt länge i Storbritannien.
Sedan 2009 har Danmark kognatisk primogenitur, likt vad som gällt i Sverige sedan 1980, d.v.s. att det äldsta barnet ärver tronen oavsett kön.
^”Grundloven” (på danska). regeringen.dk. 1953. https://www.regeringen.dk/grundloven/. Läst 12 november 2021. ”§ 1. Denne grundlov gælder for alle dele af Danmarks Rige. § 2. Regeringsformen er indskrænket-monarkisk. Kongemagten nedarves til mænd og kvinder efter de i tronfølgeloven af 27. marts 1953 fastsatte regler. § 3. Den lovgivende magt er hos kongen og folketinget i forening. Den udøvende magt er hos kongen. Den dømmende magt er hos domstolene.”
^”Grundloven” (på danska). regeringen.dk. 1953. https://www.regeringen.dk/grundloven/. Läst 12 november 2021. ”§ 12. Kongen har med de i denne grundlov fastsatte indskrænkninger den højeste myndighed over alle rigets anliggender og udøver den gennem ministrene. § 13. Kongen er ansvarsfri; hans person er fredhellig. Ministrene er ansvarlige for regeringens førelse; deres ansvarlighed bestemmes nærmere ved lov.”
^”Det offentlige Danmark 2019” (på danska). Statsrådet. 2019. sid. 35. https://www.regeringen.dk/media/7264/digst-det-offentlige-danmark-2019.pdf. Läst 12 november 2021. ”Ifølge grundlovens § 17 forhandles alle love og vigtige regeringsforanstaltninger i statsrådet. Ministrene i forening udgør statsrådet, og tronfølgeren tager sæde, når han er myndig. Dronningen fører forsædet i statsrådet undtagen i de i §§ 8 og 9 i grundloven nævnte tilfælde.”
.svg)
