Genom sin far härstammade prins Kristian således i manlig linje från kung Kristian III av Danmark, medan han genom sin mor var barnbarns barn till kung Fredrik V av Danmark.
Familjen flyttade sedan till Glücksborg slott, där prins Kristian växte upp med sina syskon under sin fars ledning. Hertigen skrev till en vän:
”
Jag uppfostrar mina söner med noggrannhet, för att dessa ska lära sig att lyda, utan att dock glömma bort att göra dem tillgängliga för nutidens krav och fordringar.[1]
„
När prins Kristian var tolv år gammal, dog hertig Fredrik Vilhelm den 17 februari 1831 till följd av en förkylning som hade utvecklats till lunginflammation och, som han själv trodde till scharlakansfeber, som tidigare drabbat två av hans barn. Prinsen mor blev plötsligt änka, med tio barn och utan pengar.
Efter hertigens död blev kung Fredrik VI tillsammans med prins Wilhelm av Hessen-Philippstal-Barchfeld, en av hertigens nära vänner, vårdnadshavare för prins Kristian och hans nio syskon.[1] Samma år ville prins Kristian bli utbildad till sjöofficer, men kung Fredrik VI kom vid et besök på Gottorp 1831, strax efter hertig Wilhelms begravning. överens med hans mor om, att han skulle skickas till Danmark och bli utbildad till arméofficer. År 1832, året efter sin fars död, flyttade därför den 14-årige prins Kristian till Köpenhamn, för att få en officerutbildning vid Landkadettakademin. Han undervisades ensam och var bara sällan med de andra kadetterna.[1] I gengäld blev han då näst intill adopterad av det danska kungaparet, som inte hade några söner, och där drottning Maria Sofia Fredrika var hans moster och kung Frederik VI hans mors kusin. År 1838 gifte sig vidare prins Christians äldste bror, hertig Karl av Glücksburg, med kungaparets yngsta dotter, prinsessan Vilhelmina, vilket ytterligare förstärkte banden mellan prinsen och kungafamiljen.
År 1838 deltog prins Kristian, som representerade kung Frederik VI, vid drottning Viktoria av Storbritannienskröning i Westminster Abbey i London.[9] Under sin vistelse i London uppvaktade han utan framgång den unga och ännu ogifta brittiska drottningen, som dock valde att följa familjens önskemål och föredrog att gifta sig med sin kusin, prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha. Ändå fick den unga drottningen ett gott intryck av sin jämnårige syssling, som 25 år senare skulle bli svärfar till drottningens äldste son, prinsen av Wales.[10]
Efter bröllopet bodde paret i Gula palatset, där deras första fem barn föddes mellan 1843 och 1853: prins Fredrik 1843, prinsessan Alexandra 1844, prins Wilhelm 1845, prinsessan Dagmar 1847 och prinsessan Thyra 1853. Prinsessan Louise var en klok och energisk kvinna som utövade starkt inflytande på sin man. Familjen var dock fortfarande ganska okänd och levde ett relativt borgerligt liv enligt kungliga mått.
Tronföljare
Under 1840-talet blev det alltmer uppenbart att danska monarkin stod inför en tronföljdkris. När kung Kristian VIII besteg tronen 1839 hade varken tronarvingenkronprins Fredrik eller kungens yngre bror arvprins Ferdinand några barn, och det verkade osannolikt att en legitim arvinge var att vänta. Det var alltså klart, att den danska kungaätten, den äldsta manliga linjen i Huset Oldenburg, var på väg att dö ut.[12] Tronföljdkrisen utgjorde ett komplext bekymmer, eftersom successionsordningerna i de olika delarna av den danska monarkin, kungariket Danmark och de tre hertigdömenSchleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg, inte var identiska. Möjligheten att den danska kronan separerades från sina hertigdömen blev alltså en sannolikhet.[13]
Efter Londontraktaten 8 maj 1852 och tronföljdslagen 31 juli 1853 blev Kristian genom sitt giftermål arvsberättigad till danska tronen och presumtiv tronföljare, och blev 1863 kronprins.[14]
Som tronföljare hade Kristian föga inflytande på grund av grevinnan Danners misstro och Kristians anslutning till helstatens (det vill säga att Danmark, Schleswig och Holstein skulle vara likaberättigade delar inom en "helstat") politiska system. Först Carl Georg Andræ, till vilken han alltid kände sig nära knuten, gav honom 1856 säte i statsrådet.[15]
Kung
Den nyutnämnda kungen Kristian IX av Danmark, ca 1865
Vid Fredrik VII:s död besteg han tronen 15 november 1863.[14] Andræ vägrade (liksom senare 1870) bilda regering, och Carl Christian Hall med en bred folkopinion bakom sig drev Kristian att mot sin vilja 18 november 1863 stadfästa den så kallade novemberförfattningen, som innebar att Schleswig införlivades med Danmark medan däremot Holstein utskildes. Detta väckte ilska i de tyska staterna, och ledde 1864 till dansk-tyska kriget.[14]
Under kriget visade Kristian ett stort personligt mod, men hans önskan om en lösning genom personalunion med Schleswig-Holstein ökade den ovilliga stämningen mot honom. 1870 inlade han personliga förtjänster vid Danmarks fasthållande av neutraliteten under fransk-tyska kriget. Under författningsstriden stod Kristian helt klart på Jacob Brønnum Scavenius Estrup och landtingshögerns sida, och de långa politiska konflikterna kring frågan tärde hårt på honom. 1901 accepterade han slutligen folketingsparlamentarismen genom att godkänna den liberala regeringen under Johan Henrik Deuntzer.[14][16]
Kung Kristian IX, drottning Louise och deras familj samlade i Havesalen på Fredensborgs slott 1883, målat 1886 av Laurits Tuxen.
Tack vare att hans barn gifte in sig i de europeiska furstehusen brukade kung Kristian IX av sin samtid ofta kallas för "Europas svärfar".[19] De många släktförbindelserna saknade dock politisk betydelse.[19]
^Ett antal olika stavningar och varianter är möjliga beroende på om de fyra namnleden skrivs på danska, tyska eller svenska: Slesvig/Schleswig-Holsten/Holstein-Sønderborg/Sönderborg/Sonderburg-Beck. Samma sak gäller även de enskilda personernas namn, där såväl förnamn som landskaps/hertigdömenamn förekommer i flera olika varianter. Oftast används bara termen Holstein-Beck.
Lerche, Anna; Mandal, Marcus (2003) (på danska). En Kongelig Familie : historien om Christian 9. og hans europæiske efterslægt. Köpenhamn: Aschehoug. ISBN 8715106845.
^Montgomery-Massingberd, Hugh, red (1977). Burke's Royal Families of the World. "1: Europe & Latin America". London: Burke's Peerage Ltd. sid. 280. ISBN 0-85011-023-8
.svg)
.jpg)
.svg)
