Karl utnämndes 7 februari 1856 till vicekung av Norge. Under sina besök i Norge vistades han mycket i naturen där han ritade skisser som han senare utformade till tavlor. Han intresserade sig för politik och skrev en prosasaga, Fosterbröderne, som trycktes 1848. Den och en annan bok, Heidi, Gylfes dotter (1855) utgavs bara för vänner. 1852 tävlade han utan framgång hos Svenska akademien om dess pris i skaldekonsten.
Under sent 1850-tal gjorde de goda relationerna mellan de skandinaviska länderna att kronprins Karl och Danmarks kung, Fredrik VII, som känt varandra sedan 1846, efter ett besök í Köpenhamn blev nära vänner. Detta påverkade också den skandinaviska politiken positivt. Kung Oscar inledde senare en skandinavisk pakt med syfte att förstärka samarbetet mellan länderna samt att inta gemensam ståndpunkt i olika frågor.
Oscar I hade länge besvärats av frånvaroattacker och sommaren 1857 stod det klart att han hade en obotlig hjärntumör. Eftersom det i ett halvt år hade varit tveksamt om lagrådet med 10 svenska och 10 norska statsråd kunde nå sina mål, bestämde riksdag och storting efter proposition av Oscar I i september 1857, att kronprinsen fick föra riksstyrelsen över Sverige och Norge i syfte att förebygga en årslång interimsregering. Förslaget var diskutabelt enligt konstitutionsordförande Louis De Geer, som ansåg att det möjligen kunde strida mot regeringsformens ordalydelse. Alla stånden såväl som norska stortinget godkände dock propositionen.[8] Den 8 juli 1859 avled kung Oscar och kronprins Karl blev kung Karl XV.
Karl XV regerade Sverige och Norge från 25 september 1857 till sin död 18 september 1872. Han kröntes i Sverige 3 maj och i Norge 5 augusti 1860.
Karl XV:s tronbestigning motsågs av det liberala partiet med ett misstroende lika starkt som de förhoppningar som hans far en gång hälsats med i början av sin bana. Karl var känd för att söka sitt umgänge bland det konservativa så kallade junkerpartiet, och liberalerna tyckte sig se sina värsta farhågor besannade då han inkallade sin förre guvernör greve Henning Hamilton, som betraktades som huvudman för detta parti, i statsrådet.[10]
Henning Hamiltons statsrådsbana blev dock inte långvarig. Ledningen inom konseljen övergick nämligen snart till justitiestatsministern Louis De Geer, och Hamilton avgick redan år 1860 ur ministären.[10] De drivande krafterna i statsrådet vid sidan av De Geer var utrikesministern Ludvig Manderström och finansministern Johan August Gripenstedt. Genom främst dessa tre statsråd fick ministären en frisinnad och reformvänlig läggning, som blev än mer utpräglad då den förstärktes med Fredrik Ferdinand Carlson som ecklesiastikminister.[10]
De dåliga relationerna mellan Sverige och Norge kom att påverka hela hans regeringstid. Han lyckades inte med den skandinaviska politiken så som han hade hoppats. Vid ett möte med Fredrik VII på Skodsborg i juli 1863 lovade Karl XV den danske konseljpresidentenCarl Christian Hall ett alliansskydd för Schleswig efter det slesvig-holsteinska kriget 1848–1851. Innan man skulle påbörja formella förhandlingar med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton, som mellanhand, underställdes alliansfrågan Karls ansvariga rådgivare (vid en konferens på Ulriksdals slott 8 september 1863) som ställde sig negativa till förslaget. Karl XV fick där istället acceptera ett återtåg, eftersom det av inrikespolitiska skäl visat sig omöjligt att ersätta den De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för kungens skandinaviska krigspolitik mer positiv rådkammare. Hans missnöje över denna försiktighetspolitik gav han uttryck i dikten Till Sverige (1864). Redan 1860 hade Karl skrivit en broschyr om svenska beväringsorganisationen. 1865 skrev han Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Här utgår han från Danmark då han skriver "Denna stat har inte blivit understödd av dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta". Detta med det föregående årets dansk-tyska krig i åtanke.
I samma broschyr påpekar han emellertid också felaktigheter i den danska härordningen. Karl XV ansåg att Sverige för sin del inte skulle ha en stor och dåligt övad krigsorganisation utan en liten, men väl övad, och föreslog därtill att den skulle förstärkas med en fjärdedel så många soldater. Detta skulle ske genom lottning. Kung Karl fick inget gehör för sin plan och tog inte heller till sig av andras idéer. Kungen följde intresserat krigen i Europa 1866 och 1870 (Tyska enhetskriget och fransk-tyska kriget). Efter det förra utgav han under titel Ett ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om den franska arméns fel och drog paralleller till den svenska armén i vilken han tyckte sig finna liknande problem.
Karl XV försökte alltså skapa en internationell och utåt kraftfull nordisk maktställning utan att lyckas. Däremot stärktes och ändrades radikalt de svenska interna politiska förhållandena genom representationsreformen 1866. 1860 föreslog de så kallade "folkvalda stånden" hos kungen att han skulle ta sig an reformen, och i januari 1863 framlade De Geer-Gripenstedts regering ett representationsförslag, som bröt med ståndsriksdagens utformning. Förslaget diskuterades i nästan tre år innan riksdagen i december 1865 beslutade om representationsreformens genomförande.
1862 hade nya kommunallagar utformats, vilka tillsammans med den föreslagna lagen om kyrkomöten gav både grund och skäl för den nya riksdagsordningen, till vilken även hörde årliga riksdagar. Under Karl XV:s regeringstid infördes även kommunal rösträtt för kvinnor och friheten ökades på religionens, juridikens och politikens fält. Även lagarna ändrades med bland annat ny strafflag och sjölag. Karl XV är också den kung som har invigt flest järnvägar i Sverige, eftersom landet under hans regeringstid gjorde stora satsningar på infrastruktur och industrialisering. Karl XV grundade 1863 Konungens jaktklubb.
Karl XV visade redan i unga år en viss brist på tålamod med hovlivet och dess regelverk, något som fortsatte att prägla honom. Han ansågs dessutom skrytsam, slösaktig och var en stor kvinnotjusare.
En studie i Karl XV:s temperament lämnas av hovmannen Fritz von Dardel, då kungen hade för ovana att ständigt försöka hjälpa till vid bränder i Stockholm:
H M (Hans Majestät) är vid dessa tillfällen ej till sin fördel. Han blir het, ger order och kontraorder samt slutar ofta med att göra polistjänst genom att från brandstället bortköra onyttiga åskådare. Det händer honom icke sällan härvid att han ryter åt sina undersåtar, ja till och med utdelar knuffar. Jag är verkligen förvånad öfver att H M icke någon gång träffar en fyllbult, som betalar honom igen med samma mynt. Jag tog mig på hemvägen friheten att säga H M huru litet detta uppträdande stämde öfverens med hans kungl. värdighet. Slutligen fick jag honom att medgiva att han haft orätt, men jag är öfvertygad om att nästa gång H M befinner sig vid en eldsvåda, börjar han om på samma sätt.[11]
Konstnärlig verksamhet
Jaktsällskap (1853), målad av Karl XV.
Karl XV:s dikter utgavs 1863 (En samling dikter af C.) och 1865 (Smärre dikter af C.) i upplagor för allmänheten och många har blivit översatta till franska, engelska, ungerska, italienska, nederländska, tyska, danska och norska. Flera av dem tonsattes. Av Karl XV:s militära skrifter har flera översatts till bland annat norska, franska och tyska. Karl XV uppmuntrade framför allt nationella riktningar i svensk och norsk konst och köpte själv mycket konst. Kungen handleddes själv i måleri av Johan Christoffer Boklund, Edward Bergh, Alfred Wahlberg med flera och utförde många landskap med svenska och norska motiv. Han deltog i Konstakademiens utställningar 1856–70.
Kungens målningar har visats på Nationalmuseum (Motiv från Värmdö, 1865, Landskap från Gudbrandsdalen, 1866), i riksdagshuset (Landskap från Hardanger, 1872), i Konstakademien (Utsikt af Uppsala), i Göteborgs museum (Norskt landskap, 1871), på Norrköpings konstmuseum[12] (Landskap, 1850) på Ulriksdals slott och övriga kungliga slott samt i norska nationalgalleriet. Hans konstsamling omfattade ca 500 målningar, varibland mer än 400 av svenska konstnärer. Större delen av sina samlingar av konst och konstslöjd testamenterade han till svenska staten. Nationalmuseets skandinaviska konstavdelning och dess konstindustriella avdelningar utökades kraftigt med hjälp av denna donation.
Sjukdom och död
På sommaren 1869 hade kung Karl fått veta att han led av tuberkulos, i samband med ett stort nordiskt konstnärsmöte i Göteborg. Han kallade till sig en vän och frimurarbroder som var en berömd läkare i staden och beordrade honom att på heder och samvete rent ut säga honom sin dom som läkare. Kungen fick då det oförbehållsamma svaret att han inte kunde ha många år kvar att leva. Efter den dagen märkte de som stod honom nära hur svårmodet mer och mer sänkte sig över den förr så glade kung Karl.[13] "Hans Maj:t förlorar mer och mer sitt eleganta utseende", skrev hans vän Dardel på hösten samma år. "Blicken förefaller om aftnarna slocknad och dragen vissnade."[13]
I början av 1871 insjuknade kungen allvarligt och hans tillstånd förvärrades efter drottning Lovisas död, den 30 mars 1871. Även under sin sista svåra sjukdom, då han var blott en skugga av sig själv, gjorde han allt för att hålla humöret uppe hos både sig själv och sin omgivning. "För graven rädes jag icke", skrev han en gång redan som ung i en dagbok. Däremot grämde det honom att han inte fått möta krigarens död på slagfältet.[14]
På sommaren 1872 tillrådde kungens läkare en badresa till de varma baden i Aachen. Endast motvilligt fogade han sig efter deras råd och lämnade Ulriksdal. Avskedet på Stockholms centralstation "gav ett intryck av begravning", skrev Dardel – "så dystra voro anletena och högtidlig tystnaden".[15] Men den ansträngande badresan gjorde ingen nytta. Kungens hälsotillstånd blev endast sämre, och plågorna tilltog. Det blev snart uppenbart att tillståndet var hopplöst, och Karl längtade bara hem till Ulriksdal för att få dö där. En septemberdag lämnade han Aachen. FregattenVanadis förde honom sedan över från Kiel till Malmö. Då fregatten blev synlig därifrån, gick ångaren Malmö ut för att föra kungen in i hamnen.[15] De uppvaktande herrarna på Malmö fann kungen ytterst avtärd, med askgrå ansiktsfärg och slocknad blick, flämtande andedräkt och huvudet hängande ned mot bröstet. Han måste bäras över från fregatten i en vilstol.[15] När ångaren lade till vid kajen ville man återigen bära kungen. Men det tillät han inte utan gick själv över landgången, stödd av två herrar av sviten, och åkte i täckt vagn till landshövdingens residens. En stor folkmassa hade samlat sig på kajen för att hälsa honom med hurrarop, men då man såg hans tärda och lidande utseende dog de tilltänkta glädjeyttringarna bort. Det gjorde ett starkt intryck på den döende kungen. När han kom upp i residenset, yttrade han: "I dag har jag sett, att jag är avhållen. Jag tror, att de skola sakna mig, då jag går bort."[15]
Krafterna sjönk nu snabbt. Han tillkallade sin förtrognaste vän, löjtnant Gyllenram, och när han sträckte ut handen mot honom sade han: "Nu, Henrik, skall jag dö." På Gyllenrams fråga om han kände sig nöjd med detta svarade Karl: "Ja, jag är mycket nöjd." Med lugn följde han dödens annalkande. Han "anmärkte själv, när fingrarna började vitna, och underrättade sig emellanåt om pulsens hastighet", skriver landshövding Samuel von Troil. "Han slutade utan ringaste dödsarbete och så tyst, att jag, som lyssnande satt tätt bakom hans huvudgärd, icke kunde märka det ögonblick, då livet flyktade."[15]
Dardel, som också var med bland kungens svit, skildrar det sista avskedet på följande vis: "När kung Karl fattade min hand, yttrade han endast två ord: ’Adieu, Fritz’, men dessa ord beledsagades av en blick så kärleksfull, att jag ej förmådde återhålla mina snyftningar. Handen var ännu så varm och fingrarnas grepp så kraftigt, att jag hade svårt att tro slutet vara så nära."[17]
Då Karl XV dog saknade han en son i livet, varför han efterträddes som svensk kung av sin bror Oscar, sedermera Oscar II. De båda bröderna var inte särskilt goda vänner, och när Karl XV på sommaren reste till Aachen för sin brunnskur bröt ett "telegramkrig" ut. Karl ville hemlighålla sin dödliga sjukdom för brodern och andra. In i det sista pågick telegramväxlingen, och först på Karl XV:s dödsdag fick prins Oscar besked om broderns hälsotillstånd, just när han skulle kliva på ett extratåg till sjuklägret i Malmö. Resan inställdes och Sverige hade fått en ny kung.[18]
Karl XV hade 1872 planer på att gifta om sig med en medlem av den polska adeln, Graciosa Krasinska, för att ersätta Oscar som tronarvinge med en egen son. Dessa planer omintetgjordes dock av hans död.[19] Eftersom Karl XV saknade manliga bröstarvingar försökte han flera gånger förmå riksdagen att ändra lagen så att kvinnor kunde ta över tronen, men något gehör för den saken fick han inte.
Karl var känd som mycket intresserad av det motsatta könet och har varit föremål för omfattade rykten om att han varit far till ett stort antal barn med andra kvinnor än drottning Lovisa.[20] Få anses vara bekräftade.
Ellen Maria Svensson, gift 1 Hallbom[21] och 2 Hammar[22], född 28 oktober 1865, död 1931.[23][24][25]
Minnesmärken
Den 1 juli 1859 avtäcktes ett monument på residensgården i Luleå, som minne över kronprins Karls besök föregående år. Monumentet var cirka 4,5 meter högt samt hugget i grön marmor. På fotstycket är Norrbottens landskapsvapen avbildat, och på spiran finns inskriptionen: "Till minne af H. K. H. kronprinsen-regenten Carls besök 1858. Norrbottens tacksamma folk reste stenen".[26]
^"Såsom Herre och Mästare är Konungen självskriven innehavare av alla ordnars högsta grad - även Vasaordens storkors, till vilket han före sin tronbestigning inte är självskriven".[28]
^"Hertig Karl kunde först vid sin tronbestigning som Karl XIII anlägga Vasaordens storkors. Mera märkligt är, att den vid sin tronbestigning 33-årige Karl XV ännu icke hade fått denna".[29]
.svg)
_ribbon.svg){kind=small}
_ribbon.svg){kind=small}
