Under medeltiden var Kalmar med sitt strategiska läge vid Östersjön en av Sveriges allra viktigaste städer. Staden hade förbindelser med det tyska Hanseförbundet och var mötesplats för bildandet av Kalmarunionen. Den var uppbyggd i närheten av den starka befästningen som utgjordes av Kalmar slott. Vid Kalmarkriget 1611–1613 blev en stor del av staden förstörd.
Av försvarsskäl fattade riksrådet 1640 beslut att flytta staden till Kvarnholmen.[1] I och med detta beslut aktualiserades även uppförandet av en ny kyrka. Den gamla medeltida kyrkan i staden som kallades Storkyrkan eller Bykyrkan var en byggnad med ett brett försvarstorn. Den hade flera gånger byggts om och utvidgats till en stor treskeppig kyrka med flera sidokapell. Kyrkan blev illa åtgången under kriget 1611 men återuppbyggdes med undantag av tornet.[1]
Efter en eldsvåda 1647 påbörjades flyttningen av staden. Kyrkan som skadats vid stadsbranden men delvis återställts sprängdes 1678 i fyra omgångar. Det ansågs nödvändigt eftersom den kunde användas som bas för fienden vid en eventuell belägring av slottet. Man tog vara på kyrksilvret, mässhakar, predikstolen, kyrkklockorna och det niostämmiga orgelverket. Stenmassorna från kyrkmurarna kom delvis att användas i den nya befästningen kring Kvarnholmen.[2]
Den nya kyrkan som kom att bli domkyrka i Kalmar stift uppfördes i tre etapper under tre kungars tid med namnet Karl. Därför fick den med vid invigningen namnet Karls domkyrka. Kyrkan började uppföras 1660[3] då Karl X Gustaf var Sveriges kung. Den invigdes 1682 knappt halvfärdig av biskop Henning Schütte när Karl XI var regent. Den stod dock helt färdig 1703[3] då Karl XII var kung. Under denna period befann sig dessutom den svenska stormakten så gott som oavbrutet i krig.[4]
Byggnaden vilar på en hög sockel av granitblock med inslag av kalksten. Materialet i murverket består av ölandskalksten med gotlandskalksten i detaljer och dekorationer. Valven och portaler samt fönsteromfattningar är utförda i tegel. De fyra sidotornens lanterniner är byggda av trä.[7] I det sydvästra sidotornet som fungerar som klockvåning hänger de tre kyrkklockorna gjutna i början av 1600-talet och överförda från den gamla kyrkan. Taket är beklätt med kopparplåt liksom lanterninernas karnissvägda huvar som kröns av eldurnor. Ingångar är belägna i norr, söder och väster med portaler i olika utformningar. Södra och västra portalerna tillhör kyrkans byggnadstid. Den norra härrör från 1834.[7]
Yttermurarna har kalk- och spritputsade fasadpartier i gult. Omfattningarna kring öppningarna har en ljusgrå färgton medan pilastrar och listverk är oputsade.[5]
Restaureringar
Under århundradena som gått har kyrkan varit föremål för åtskilliga restaureringar. Bland de större kan nämnas följande:
År 1783 inleddes en omfattande yttre och inre restaurering. Kyrkans murverk reparerades. Exteriören erhöll en ljusgul färg. Pilastrar och huggstensdetaljer målades med ljusgrå oljefärg. Dekorationerna på gavlar och torn i form av eldurnor och kandelabrar förgylldes. Byggnadens sockel rödmålades. Interiört blev kortrappan föremål för omläggning liksom korgolvet. Dessutom förbättrades putsen i koret.[8]
År 1790 aktualiserades behovet av fler sittplatser i kyrkan. Nya läktare uppfördes i norra och södra korsarmarna.[8]
År 1800 drabbades staden av en omfattande brand. Taket på kyrkans tornabsid antändes. Genom insatser av ett flertal människor kunde kyrkan räddas. Det dröjde dock till 1802 innan skadorna reparerats.[9]
År 1831–1834 genomfördes en yttre och inre restaurering efter ett förslag av arkitekt J. W. Gerss. Den yttre restaureringen omfattade såväl kyrkans yttermurar samt taket. Taket fick plåtbeklädnad. Murverket målades som tidigare i gult och ljusgrått. Ny portal byggdes i norr. I kyrkorummet tillkom en ny bänkinredning.[9]
År 1882–1883 utfördes en ombyggnad av läktarinredningen efter ritningsförslag av arkitekt Helgo Zetterwall. I samband med detta utarbetade Zetterwall även ett förslag till uppförande av en stor kupolbyggnad över långhusets mitt som dock aldrig kom till stånd.[9]
1910–1914 års restaurering skedde efter ritningar och arbetsbeskrivningar av stadsarkitekt J Fred Olson. Kyrkans yttertak belades med kopparplåt. Fasaden restaurerades och spritputsades. Norra och södra korsarmarnas flankfönster sattes igen. Interiört putsades väggar och valv samt kalkströks. Golvet lades om. Gravhällar flyttades och ett stort antal av dessa placerades i koret.[10]
1928–1932 års restaurering byggde också på J Fred Olsons förslag till åtgärder. De fyra tornen behövde översyn. Takstolar byttes ut. Yttertaket reparerades. Dekorationer i form av kandelabrar och urnor i sandsten byttes ut. Interiört innebar restaureringen en ny sluten bänkinredning.[10]
1981–1982. Omfattande restaurering av kyrkans exteriör. Renovering av stenarbeten. Omfärgning av fasaden.[10]
2005–2011. Restaureringen av exteriören ägde rum 2005–2006 och omfattade omläggning av kyrkans tak, stenrestaurering, fasadfärgning, restaurering och förgyllning av eldsurnor och kandelabrar, öppning av tidigare igensatta flankfönster i norr och söder samt korfönstren. Den inre restaureringen 2006–2011 innebar bland annat förhöjning och utvidgning av koret samt nytt korgolv. Vidare skedde omflyttning av gravhällarna, ommålning av kyrkorummet, konservering av inventarier och borttagning av fyra bänkrader i öster och fyra i väster.[5]
Kyrkorummet med vida, vita valv och sidoläktare, stor altaruppställning, rikligt skulpterad predikstol, gravhällar och epitafier, återspeglar den svenska stormaktstidens gudstjänstrum. Trots ett flertal restaureringar under tidernas lopp har kyrkan i stort sett behållit sin ursprungliga prägel.
Altaruppställningen är utförd av 1712 av Kaspar Schröder och Jacob Sauerberg efter en ritning av Nicodemus Tessin d.y., 1704. Den består förutom av sarkofagaltaret av tre delar symboliserande Guds treenighet. Uppsättningen som vilar på två kraftiga kolonner pryds av ett gyllene bildfält som skildrar, "Guds som skapare". Överdelen är krönt av en strålsol med ”Helige Ande” i mitten i form av en duva omkransad av änglar. Den stora altartavlan som är infogad i uppställningen har med stor sannolikhet målats av David von Krafft och är en spegelvänd kopia av Charles Le Bruns stora målning "Descente de croix", eller "Nedtagandet från korset" som återfinns på Musée des beaux-arts i Rennes. Altaruppställningen flankeras av två allegoriska kvinnogestalter varav den ena med framsträckt kalk representerar "Tron" och den andra med ett ymnighetshorn "Nåden".[11]
Predikstolen i barock med baldakin överförd från den tidigare kyrkan, är troligen ett krigsbyte, som antas vara skulpterad i mitten av 1600-talet. Korgens fem bildfält skildrar från vänster: 1. Jesus fängslas. 2. Jesus inför Pilatus. 3. Jesus gisslas. 4. Jesu korsfästelse. 5. Nedertagandet från korset. Bildfälten flankeras av apostlagestalter. Den rikligt dekorerade baldakinen är indelad i tre avsatser. Överst står den uppståndne Kristus med segerfanan. I mittersta avsatsen putti med pinoredskap och kvinnor med oljekrukor. Den nedersta avsatsen pryds av allegoriska kvinnogestalter och dubbelsköldar med bomärken för bemärkta borgare.[11] Predikstolen bärs upp av en snidad bild av Kalmars skyddshelgon den helige Kristoffer.
Dopfunten från 1963 av grå öländsk sandsten har formen av ett skepp. Den är ett verk av skulptören Erik Sand. Locket i mässing med tre segel är utfört av ädelsmeden Kurt Landgren.[11] Dopfunten hade tidigare sin plats i koret men är numera flyttad till sydvästra delen av kyrkorummet där kyrktorget är beläget.
Huvuddelen av den slutna bänkinredningen i mittskeppet och korsarmarna under sidoläktarna tillkom vid restaureringen 1928–1932 efter ritningar av stadsarkitekt J. Fredrik Olson. Bänkskärmar och bänkdörrar är dekorerade efter motiv från 1600-talet. Orgelläktaren och sidoläktarna utformades 1883 efter ritningar av H. Zettervall.[11]
Vid senaste restaureringen tillkom ett fristående centralaltare i bladguld och med en skiva av röd Ölandssten. Dessutom tillkom även en flyttbar dopfunt av metall, laserskuren i ett mönster som är en abstraktion av vatten, lackerad i blå nyanser samt en ambo i grafitmålad laserskuren plåt.[5]
1838: Orgelbyggare Pehr Zacharias Strand, Stockholm, gjorde en grundlig ombyggnad. Adelcrantz fasad bibehölls men fick nya stumma pipor. Orgelhuset flyttades tillbaka från läktarbarriären och spelbordet flyttades till framsidan. Orgeln fick 22 (25?) stämmor fördelade på två manualer och pedal.
1883 slöts kontrakt med Åkerman & Lund, Stockholm, angående byggandet av en ny läktarorgel med 36 stämmor på tre manualer och pedal. Orgelfasaden utfördes efter ritningar av arkitekt Carl Möller. Avsyningen av orgeln gjordes början av januari 1884 av domkyrkoorganisten i Växjö Albert Wideman och firman Setterquist & Son, Örebro. Besiktningsprotokoll här[12]
1929: Orgeln utökades till 41 stämmor genom komplettering av manual III.
2013: Tostareds Kyrkorgelfabrik byggde om orgeln till 72 stämmor. Pedalens väderlådor, fasaden samt omkring 25 stämmor härstammar från 1883 års orgel. Några stämmor från 1929 samt en del stämmor från 1957 återanvändes också. Tekniskt sett är orgeln alltså i huvudsak ny medan ungefär hälften av dess pipverk är återanvänt.
.jpg)
.JPG)
.jpg)
