Apollo-Sojuz-testprojektet

Apollo-Sojuz
Statistik för uppdraget
Farkostens namn	Apollo och Sojuz 19
Anrop	Apollo och Союз (Sojuz - "union")
Varaktighet	Apollo: 9 dagar, 1 timme, 28 minuter, 24 sekunder Sojuz: 5 dagar, 22 timmar, 30 minuter, 54 sekunder
Uppskjutning
Raket	Apollo: Saturn IB Sojuz: Sojuz
Uppskjutning	Apollo: 15 juli 1975 19:50:00 UTC, Kennedy Space Center, LC-39B Sojuz: 15 juli 1975 12:20:00 UTC, Kosmodromen i Bajkonur
Landning
Landning	Apollo: 24 juli 1975 21:18:00 UTC 21°52′N 162°45′V Sojuz: 21 juli 1975 10:50:00 UTC 57°N 67°Ö
Omloppsbana
Varv runt jorden	Apollo: 148 st Sojuz: 96 st
Distans	Apollo: ~5 990 000 km Sojuz: ~3 900 000 km
Dockning
Dockning	17 juli 1975, 16:19:09 UTC
Ur dockning	19 juli 1975, 15:26:12 UTC
Tid dockad	1 dag, 23 timmar, 7 minuter, 3 sekunder
Besättning
Besättning	Apollo: Thomas P. Stafford (4), Vance D. Brand (1), Deke Slayton (1) Sojuz: Aleksej Leonov (2), Valerij N. Kubasov (2)
öv: Stafford, Leonov nv: Slayton, Brand, Kubasov

Konstnärlig återgivning av dockningen

Kosmonauten Alexej Leonov

Apollo-Sojuz-testprojektet (ASTP) (ryska: Экспериментальный полёт) var den första dockningen mellan två rymdfarkoster från de båda supermakterna Sovjetunionen och USA. I pressen kallades detta för Handslaget i rymden och Toppmötet.

Bakgrunden

Sedan 1957 hade då båda supermakterna kastats in i en rymdkapplöpning om vem som var först med att genomföra olika saker i rymden. Sovjetunionen var först med den första artificiella satelliten i rymden 4 oktober 1957, första varelsen i rymden 3 november 1957, första artificiella objektet att träffa månen 12 september 1959 första människan i rymden 12 april 1961, första rymdpromenaden 18 mars 1965 medan USA var först med vetenskaplig rymdsond 31 januari 1958, första kommunikationssatelliten 10 juli 1962, första vädersatelliten 1 april 1960, först med att runda månen 21 december 1968 och första månlandningen 20 juli 1969.

Tidigare samarbeten

Det första samarbetet i rymden mellan de båda supermakterna kom i juni 1962. Trots sina ambitioner av de båda supermakternas rymdfartsansvariga så var det blygsamt med samarbeten på 1960-talet. När de båda länderna hade kommit så långt i sina rymdprogram som tredje generationens rymdfarkoster Apollo och Sojuz hade man fortfarande inte kommit någonstans med samarbetet inom den bemannade rymdfarten.

Första steget

Genom förbättrade relationer mellan de båda supermakterna och utökade samarbeten inom andra områden inom rymdfarten startade ett samarbete under 1969 angående bemannade rymdfarkoster. Man ville få fram ett dockningssystem som var fullt kompatibelt så att de båda nationernas rymdfarkoster skulle kunna docka med varandra.

Nästa steg

De båda länderna tillsatte gemensamma arbetsgrupper som såg över de olika ländernas system för dockning och framdrivning i rymden. I oktober 1970 enades man om att låta dessa grupper arbeta fram lösningar på de problem som rådde för att kunna docka i rymden mellan deras olika farkoster.

ASTP tar sin form

Under toppmötet mellan de båda supermakternas ledare i maj 1972 skrev man avtal om att genomföra en dockning i rymden. Dockning skulle ske under 1975. Konstantin Busjujev blev utsedd till teknisk ansvarig i Sovjetunionen och Glynn Lunney blev USA:s dito.

Generalrepetition

Som ett genrep flög ryssarna Sojuz 16, mellan den 2 och 8 december 1974. Anatolij Filiptjenko och Nikolaj Rukavisjnikov prövade en atmosfär med lägre tryck och högre syreinnehåll än vanligt (40 %). Apollo-farkosterna hade en 100 % syre-atmosfär, och ett lägre tryck än Sojuz-farkosterna (en tredjedel av det normala lufttrycket)^[1]. En docking module (anpassning och luftsluss) på ASTP gjorde det möjligt att besöka den andra farkosten, men det krävde en prebreathing time för att undgå dykarsjuka. Denna tid kunde sättas ned om atmosfärerna var mera lika.

Rymdfararna

Thomas P. Stafford, Vance D. Brand och Deke Slayton sköts upp med Apollo-farkosten, som för övrigt felaktigt brukar benämnas Apollo 18. Aleksej Leonov och Valerij N. Kubasov sköts upp med Sojuz 19-farkosten. Eftersom Saturn IB-raketen var överdimensionerad för Apollo-flygningar till låga omloppsbanor, valdes en banlutning på 51° - idealisk för uppskjutningar från Kosmodromen i Bajkonur, men energislukande från Kennedy Space Center.

Asteroid

Asteroiden 2228 Soyuz-Apollo är uppkallad efter projektet^[2].

Referenser

1. Apollo-Soyuz Command Module Arkiverad 17 juni 2010 hämtat från the Wayback Machine. California Science Center
2. Schmadel, Lutz D. (2007). Dictionary of Minor Planet Names – (2228) Soyuz-Apollo. Springer Berlin Heidelberg. sid. 181. ISBN 978-3-540-29925-7. https://link.springer.com/referenceworkentry/10.1007/978-3-540-29925-7_2229. Läst 13 oktober 2017