Sillanpää gjorde litterär debut med boken Elämä ja aurinko (”Livet och solen”) 1916, och fortsatte med romanenHurskas kurjuus (”Det fromma eländet”) (1919). Hans största framgång kom med Nuorena nukkunut (”Silja”) (1931). Hans sista bok, Ihmiselon ihanuus ja kurjuus (”Människolivets ljuvlighet och elände”) var en delvis självbiografisk roman. I ungdomen studerade Sillanpää naturvetenskap vid universitetet i Helsingfors, vilket återspeglades i hans verk, där människan (individen) skildrades som en kugge i ett biologisktmaskineri.
Biografi
Sillanpää föddes i en jordbrukarfamilj och läste på Tammerfors Lyceum efter folkskolan. Han var begåvad och uppmanades att läsa medicin vid universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem års studier återvände han till hemorten 1913 utan at ha tagit examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Han började att skriva på sin kammare och utgav 1916 sin första roman. Den följdes snabbt av flera och total gav han ut sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland.[2]
Novellerna översattes till svenska så snart de kom ut och hans stora romaner översattes till ett tiotal språk. Flera av hans böcker filmatiserades mellan 1937 och 1956.[2]
Sillanpää gifte sig med tjänsteflickan Sigrid Salomäki 1916 och året efter föddes parets första barn. Familjen, som var hårt ekonomisk trängd, levde ett kringflackande liv med efterhand åtta barn. När hustrun dog på våren 1939 var det ett slag han aldrig helt repade sig från.[2]
Senare samma år gifte han om sig med sin sekreterare Anna von Hertzen och reste med henne och tre av barnen till Stockholm för att ta emot Nobelpriset. Familjen stannade kvar i Sverige tills vinterkriget var slut och Sillanpää samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden. Äktenskapet slutade i skilsmässa och Sillanpää togs in på Kammio sjukhus för vård. När han skrevs ut 1943 var han helt förvandlad. Hans radioframträdanden och julpredikningar blev en fast tradition och hans popularitet nådde nya höjder. Som radioröst nådde han paradoxalt nog ut till en större publik än med sina litterära verk.[2]
Livet och solen (Elämä ja aurinko) (översättning Bertel Gripenberg, Bonnier, 1926)
Stugbacken: noveller och spånor (Töllinmäki) (översättning Ragnar Ekelund, Bonnier, 1927)
Människobarn på livets stråt (Ur Ihmislapsia elämän saatossa och Rakas isänmaani) (översättning Ragnar Ekelund, Bonnier, 1928)
Silja: berättelsen om ett gammalt släktträds sista gröna skott (Nuorena nukkunut) (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1931). Ny översättning av Fredrik Therman (Sahlgren, 1989)
Mot uppenbarelsen och andra noveller (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1932)
En mans väg: om förhållandena på Ahrola gård sedan Paavo blivit dess husbonde (Miehen tie) (översättning Henning Söderhjelm, Schildt, 1933)
Människor i sommarnatten: episk svit (Ihmiset suviyössä) (översättning Henning Söderhjelm, Schildt, 1935)
Färden till Kvarnbäcken och andra historier (översättning Ragnar Ekelund, Schildt, 1936)
Hiltu och Ragnar och andra berättelser (Hiltu ja Ragnar) (översättning Hjalmar Dahl, Ragnar Ekelund och Bertel Gripenberg, Wahlström & Widstrand, 1939)
Finskt folk (anonym översättning?, Svenska journalen, 1940)
