Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2014-04) Motivering: Det saknas uppgifter från säsongerna 2012 och framåt. Ett nytt tekniskt reglemente infördes dessutom 2014.Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.
Under säsongen 2011 är tre olika sorters reglementen godkända; Super 2000 och Diesel 2000, vilket bland annat betyder att både bensin- och dieseldrivna bilar är tillåtna, samt det nya reglementet med 1,6-liters turbomotorer. Det sistnämnda räknar man med ska ersätta de gamla reglementena fullt ut till säsongen 2012. De flesta tekniska hjälpmedel som finns på vanliga personbilar är inte tillåtna, exempelvis ABS-bromsar och antispinnsystem. Tidigare tilläts även Super Production-bilar att delta, men den möjligheten togs bort till säsongen 2008. Aktuella bilmärken är Chevrolet, BMW, SEAT och Volvo, men det är bara Chevrolet som driver en fabrikssatsning. Övriga är så kallade privatteam, vilket innebär att de inte har stöd från en bilfabrik. Dessa har därför en egen klass i WTCC, kallad Yokohama Trophy, men de ingår även i märkesmästerskapet tillsammans med Chevrolet.
World Touring Car Championship är under 2011 uppdelat i fem klasser; förarmästerskapet, märkesmästerskapet, Yokohama Trophy, Yokohama Teams' Trophy och Jay-Ten Trophy. Under 2010 fanns även WTCC Rookie Challenge. Mer om dessa klasser finns i avsnittet "Klasser" längre ned på sidan.
Världsmästerskapet i standardvagnsracing, World Touring Car Championship, kördes första gången 1987. Då var det en långloppsserie för Grupp A-bilar, med flera stora tävlingar som exempelvis Bathurst 1000 km. Mästerskapet vanns av italienarenRoberto Ravaglia för Schnitzer Motorsport i en BMW M3. Endast den säsongen kördes, eftersom man var tvungen att lägga ned serien på grund av för höga kostnader.[1]
I förarmästerskapet blev det en jämn kamp mellan den dåvarande regerande världsmästaren, BMW Team UK:s Andy Priaulx, och BMW Team GermanysJörg Müller. Mästerskapet avgjordes inte förrän i det sista racet för säsongen, på Macausgator. Müller fick bli som sämst tvåa, och då fick Priaulx inte ta några poäng alls (nia eller sämre). Om istället Müller skulle vinna, fick Priaulx inte bli bättre än sjua. Jörg Müller vann racet, från sin tredje startposition, men Priaulx blev femma och tog därför hem sin tredje raka titel, med ETCC-titeln inräknad.[13] I Yokohama Independents' Trophy vann Tom Coronel från Nederländerna överlägset, med tio segrar, i sin SEAT León (de två första racen körde han med SEAT Toledo Cupra).[14] Tvåa blev den enda BMW 320si:n i privatförarcupen, Luca Rangoni, 78 poäng efter.
I det totala mästerskapet vann återigen Andy Priaulx, när Yvan Muller inte kom till start i det andra racet i Macau.[26]James Thompson, i en Alfa Romeo 156 GTA, var inte heller långt efter och slutade trea. Privatförarcupen vanns av Stefano D'Aste i en BMW 320si, två poäng före Luca Rangoni, även han i en BMW 320si.
Det här året var det inte Andy Priaulx som var i toppen i mästerskapet. Han tog endast en seger, på Pau Circuit[41], och slutade inte bättre än fyra totalt. Inför avslutningen i Macau hade Yvan Muller ett försprång på fjorton poäng före teamkamraten Gabriele Tarquini, som var den enda som kunde hota Muller att ta titeln.[42] Han lyckades dock inte med det, utan fick nöja sig med andraplatsen bakom Yvan Muller.[43] Trea, endast en poäng bakom Tarquini, kom Robert Huff i Chevrolet Lacetti. Det var Chevrolets första riktigt bra placering i WTCC, sedan starten 2005. Rickard Rydell tog femteplatsen totalt. I Yokohama Independents' Trophy vann Sergio Hernández i en BMW 320si för Scuderia Proteam Motorsport, långt före tvåan Franz Engstler och trean Stefano D'Aste.
Till säsongen 2009 bytte RML Group, Chevroletteamet, ut sina Lacetti mot den nyare modellen Cruze LT.[44]N.technology lade ned sin WTCC-satsning helt, och mästerskapet förlorade då ett bilmärke. Russian Bears Motorsport fortsatte driva Ladabilar, nu under namnet Lada Sport. Skillnaden var att de nu började tävla i märkesmästerskapet, istället för privatförarcupen.[45] De började säsongen med samma förare och bilar som året innan[46], men till FIA WTCC Race of Portugal, som var tillbaka på Circuito da Boavista, anslöt James Thompson i en Lada Priora.[47] I samband med det slutade teamchefen Viktor Sjapovalov att köra.[48] Senare under säsongen ersattes Lada 110 2.0 helt och hållet av Lada Priora.[49]
Även om James Thompson lyckades ta Ladas första poäng, genom två sjätteplatser, var de långt efter de övriga bilmärkena.[55] I täten gjorde Gabriele Tarquini en oerhört jämn säsong, med endast ett brutet race.[56] Dock bara tre segrar. 2008 års mästare, Yvan Muller var också jämn, men med två race som han inte blev klassificerad i, räckte det inte till en andra titel. Även Augusto Farfus var nära, med hela sex segrar, men det räckte inte till mer än tredjeplatsen bakom de båda SEAT-förarna.[57] Återigen gjorde Andy Priaulx en ganska ojämn säsong, och slutade fyra. Rickard Rydell inledde säsongen starkt med en seger[58], en andraplats och två tredjeplatser på det fyra första tävlingarna. Sedan gick det rejält nedför, när han inte tog ett enda poäng på de sex efterföljande tävlingarna. Resten av säsongen var väldigt ojämn, och slutplaceringen blev en sjundeplats. I Yokohama Independents' Trophy tog Tom Coronel sin andra titel[59], före Félix Porteiro och Franz Engstler. Engstler var dock ganska långt efter.
Efter säsongen 2009 drog SEAT ned sin WTCC-satsning rejält och deras fabriksteam, SEAT Sport, försvann.[60] De valde att istället bara hjälpa privatteamen med att leverera bilar.[61] Problemet då var att SEAT Sports fem förare, bland annat den dåvarande regerande världsmästaren Gabriele Tarquini, inte hade något team att tävla för längre. Lyckligtvis startade privatteamet SUNRED Engineering ett halvfabriksteam, kallat SR-Sport, som Tarquini, Jordi Gené, Tiago Monteiro och SUNRED:s tidigare förare, Tom Coronel, fick plats i.[62] Dock hamnade Rickard Rydell utanför och bestämde sig därför att sluta tävla internationellt.[63] Yvan Muller hade redan innan den sista deltävlingen 2009 skrivit på för Chevrolets fabriksteam[64], då Nicola Larini avslutat sin karriär.[65] Även BMW drog ned rejält. Både Schnitzer Motorsport, som drev BMW Team Germany, och ROAL Motorsport, som drev BMW Team Italy-Spain, försvann och kvar stod endast Racing Bart Mampaey, som tidigare bara hade drivit Andy Priaulxs bil under namnet BMW Team UK. Till 2010 bytte RBM tävlingsnamn till BMW Team RBM och Augusto Farfus fick köra en andra bil för dem.[66] Även Lada drog sig ur, eftersom de valde att satsa sina pengar på att sponsra RenaultsFormel 1-team.[67] I privatförarcupen återkom två Chevrolet Lacetti, drivna av bamboo-engineering, som kördes av Darryl O'Young och Harry Vaulkhard.[68] Vaulkhard fick dock ekonomiska bekymmer efter drygt halva säsongen och tvingades hoppa av.[69] Istället tog japanen Yukinori Taniguchi över.[70] FIA införde en ny poängskala, eftersom antalet team i Formel 1 ökade. För att få samma i alla klasser, ändrades den också i WTCC. Den nya skalan ger de tio första förarna i mål poäng, där vinnaren får 25, tvåan 18, trean 15, och sedan 12, 10, 8, 6, 4, 2 och till sist 1 för tiondeplatsen.[71] Läs mer under rubriken "Poäng".
I tävlingskalendern ersatte Race of Belgium, på Circuit Zolder, Race of Mexico, på Autódromo Miguel E. Abed. Detta på grund av oroligheter efter en tids översvämningar i Mexiko.[72] Man kunde därför inte garantera säkerheten för besökarna.[73] Race of Italy var tillbaka på Autodromo Nazionale Monza och Race of Portugal flyttade till den nybyggda Autódromo Internacional do Algarve i Portimão.[74]
Säsongen blev en av de tätaste, framför allt bland de fyra första. Efter tävlingarna i Japan låg Andy Priaulx tvåa, inte så långt efter Yvan Muller. Senare kom dock ett besked om att BMW Team RBM:s bilar blivit diskvalificerade från tävlingarna i Japan. Detta beroende på att BMW, inför tävlingarna, hade bytt till sekventiella växellådor, vilka väger mindre än de vanliga. Man hade också en regel om att bilarna som inte körde med sekventiella växellådor, skulle få extravikt på bilarna som bestraffning. Detta fick då BMW ta bort, vilket gjorde dem ännu lättare. Chevrolet var inte nöjda med det, utan lämnade in en protest till FIA, vilket ledde till att BMW diskvalificerades.[75]
Priaulx hade då bara en minimal chans att ta titeln, vilket han inte lyckades med. Yvan Muller, som hade varit på pallen i 14 av säsongens 22 race, tog titeln.[76] Efter honom kom Gabriele Tarquini och Robert Huff på samma poäng, men Tarquini fick andraplatsen med hjälp av fler segrar under säsongen. Priaulx var inblandad i en startincident i det första racet i Macau och lyckades inte bli klassificerad där. I det andra racet gjorde Priaulx dock en enorm uppkörning och lyckades gå i mål som sjua, från sin 22:a startposition.[77] Totalt blev han fyra. I Yokohama Independents' Trophy tog Sergio Hernández titeln, före Franz Engstler och dansken Kristian Poulsen. Samtliga tre i BMW 320si. Under 2010 kördes även ett mästerskap för nytillkomna förare i WTCC, som kallades WTCC Rookie Challenge. Den vanns av ungraren Norbert Michelisz, före dansken Michel Nykjær och schweizaren Fredy Barth.[78] Samtliga tre i SEAT León 2.0 TDi.
2011
Volvo gör sin första helsäsongssatsning i WTCC under 2011.
Under säsongen 2011 var både de gamla 2,0-liters sugmotorerna och nya 1,6-liters turbomotorer tillåtna. Det är planerat att 2,0-liters sugmotorerna ska tas bort helt till säsongen 2012 och ersättas av de nya fullt ut. Detta har gjort att många nya bilmärken har börjat bli intresserade av att delta. Dock bestämde sig BMW att dra sig ur helt och hållet som fabriksteam, eftersom de inte accepterade de nya reglerna. Detta gjorde att både den trefaldiga mästaren, Andy Priaulx, och hans teamkamrat, Augusto Farfus, försvann ur WTCC för att tävla i GT-racing. Flera privatteam körde dock med bilar från BMW,[79] av modellen BMW 320 TC med 1,6 liters turbomotorer.[80]
Ett nytt bilmärke tillkom; Volvo, som drevs av det svenska teamet Polestar Racing. De tävlade, precis som de gjorde de tidigare säsongerna i Swedish Touring Car Championship, med Robert Dahlgren i en Volvo C30.[81] De inledde säsongen med en tvåliters sugmotor, men bytte till en 1,6-liters turbomotor efter bara några tävlingshelger. Chevrolet valde att behålla sina förare, Yvan Muller, Robert Huff och Alain Menu. De bytte till 1,6-liters turbomotorer direkt och var helt överlägsna säsongen igenom.[82]SUNRED Engineering kontrakterade den allra yngsta föraren någonsin i WTCC; Pepe Oriola, sexton år gammal från Spanien.[83]
Chevroletförarna lyckades vinna 21 av säsongens 24 race, och var helt överlägsna i både märkes- och förarmästerskapet. Yvan Muller försvarade sin titel från 2010, men bara med tre poängs marginal till Robert Huff. Huff hade chans att ta titeln ända in i det sista racet, men trots att han vann, blev Muller världsmästare efter att ha blivit trea i Macaus andra race. Bakom dessa två kom RML Groups tredje förare, Alain Menu, följd av Tom Coronel och Gabriele Tarquini.[89]Kristian Poulsen tog hand om privatförarcupen, även om det bara blev två poäng före landsmannen Michel Nykjær och sedan inte så stor lucka ned till Franz Engstler.[90] Jay-Ten Trophy, med förare som körde enligt 2010 års reglemente, vanns av italienaren Fabio Fabiani, eftersom han inte hade några motståndare som körde hela säsongen.
Reglemente
Chevrolets 1,6-liters turbomotor 2011.
Vikter och motorer
Under 2011 är samtliga Super 2000- och Diesel 2000-bilar tillåtna, 2,0-liters sugmotorer och turboladdade 2,0-liters dieselmotorer, precis som tidigare. Nytt för 2011 är 1,6-liters turbomotorer, som kommer att ersätta 2,0-litersmotorerna till säsongen 2012.
Bilar med 1,6-litersmotorer får väga 1 150 kilogram med framhjulsdrift och 1 170 kilogram med bakhjulsdrift. De framhjulsdrivna bilarna med 2,0-liters sugmotorer har samma vikt som de framhjulsdrivna med 1,6-litersmotorer, alltså 1 150 kilogram. De bakhjulsdrivna får dock väga 1 155 kilogram, medan de med dieseldrivna turbomotorer får väga 1 170 kilogram.[91]
World Touring Car Championship är uppdelat i flera klasser:
Förarmästerskapet – för samtliga förare som ställer upp, oavsett klass (undantag kan förekomma).
Märkesmästerskapet – bilmärkenas mästerskap, där de två bästa förarna i varje bilmärke räknas in.
Yokohama Trophy (under 2006-2010 kallat Yokohama Independents' Trophy och under 2005 Michelin Independents' Trophy) – privatförarcupen, med förare som kör för ett ej fabriksstött team.
Yokohama Team's Trophy – privatteamscupen. Fungerar som märkesmästerskapet, men är för team utan fabriksstöd.
WTCC Rookie Challenge – för förare som kör sitt första år i WTCC. Kördes endast under 2010.
Jay-Ten Trophy – för förare som kör med Super 2000- eller Diesel 2000-reglementet. Infördes 2011, då de nya 1,6-liters turbomotorerna kom.
Poäng
World Touring Car Championship använder samma skala för poängutdelning som FIA:s övriga klasser. Mellan 2005 och 2009 fick de åtta första förarna i mål, poäng. Ettan fick 10, tvåan 8, trean 6, och sedan i en fallande skala ned till den åttonde föraren, som fick 1 poäng. Till säsongen 2010 fick Formel 1 ett utökat startfält, från 20 till 24 bilar, och FIA bestämde då att man även skulle utöka antalet förare som får poäng. Man ville också att en seger skulle belönas mer än vad den gjorde tidigare, och därför få fler spännande tävlingar. FIA valde att inte bara införa den nya poängskalan i Formel 1, utan också sina övriga klasser, bland annat WTCC.[71] Dock ändrades inte skalan i privatförarcupen eller WTCC Rookie Challenge, som kördes säsongen 2010. Det nya systemet påverkade heller inte den omvända startordningen till race 2 som användes fram till och med 2010.
* Dubbla poäng delas ut under den sista tävlingshelgen i Yokohama Independents' Trophy[93].
Kvalifikation
Dagen innan tävlingarna körs en tidskvalificering. Före 2008 var det bara en kvalomgång och ingen utslagning, men sedan 2009 är den uppdelad i två omgångar, Q1 och Q2. De tio snabbaste förarna i det 30 minuter långa Q1, går vidare till det 15 minuter långa Q2. Övriga har kvalat färdigt. I Q2 gör de tio snabbaste förarna upp om pole position i race 1, medan övriga fältet få ställa upp på de positioner de fick i Q1. Mellan 2005 och 2010 vände man på startordningen bland de åtta främst placerade förarna från race 1 till race 2. Den som kom åtta i mål startade alltså i pole position i race 2. Detta utnyttjades av Alain Menu, som två gånger under säsongen 2010 medvetet saktade ned för att få åttondeplatsen och pole position i det andra racet, trots att han fick bestraffningar båda gångerna.[95][96] Detta ville FIA förhindra, så från och med säsongen 2011 ändrade man sättet att ställa upp bilarna på startgriden till det andra racet. Istället för att man vänder på de åtta främst placerade från race 1, vänder man nu på de tio främsta från Q1 i kvalet. Det har i sin tur skapat att toppförarna inte vill köra max i Q1, för att ta tiondeplatsen och få pole position i race 2. Systemet har därför kritiserats av många förare och team, samt i media och bland publik.[97]
Varje tävlingshelg består av två race, vilka båda körs på söndagen. Det första racet har rullande start, medan det andra har stående start.[98] Racen är så kallade sprintrace och körs under ungefär tjugo minuter vardera.
Extravikter
World Touring Car Championship använder sig av ett extraviktssystem för att få jämnare tävlingar.
Extravikter 2005-2008
Fram till säsongen 2008 bestraffades enskilda förare vid framgång. Under säsongen 2008 (fram till 2007 hade man andra vikter och ett annat system) lade man ihop poängen från de två racen under varje tävlingshelg, och den som samlade flest poäng på en helg fick 30 extra kilogram att tynga ned sin bil med. Den som fick näst mest poäng fick 25 kilogram, trean fick 20, fyran 15, femman 10 och sexan 5 extra kilo. Dock kunde en förare inte få hur mycket som helst. Säsongen 2007 var 60 kilo max, men det ökades till 70 kilo till 2008. Förare som hamnade längre ned i resultatlistan, fick istället ta bort vikt. Förare som tillkom i mästerskapet under pågående säsong, fick 30 kilo extra, under 2008. Under 2008 fick förarna även extravikt efter antalet poäng de tog under en helg. Om en förare, till exempel, tog fjorton poäng under en tävlingshelg, fick denne fjorton kilogram extra i sin bil till nästa tävling. Dessa vikter togs bort och räknades om efter varje tävlingshelg, så att alltid extravikten för poängen under den senaste tävlingshelgen räknades.[99]
Extravikter 2009-
Från och med säsongen 2009 är det inte längre enskilda förare som bestraffas, utan istället varje bilmodell. Detta räknas ut på ett helt annat sätt. Man tar de två snabbaste förarna, från varje bilmodell, och tar ett genomsnitt på deras bästa varvtider i de båda racen. Om en bilmodell är mer än 0,3 sekunder långsammare än den snabbaste modellen, får den långsammare dra av 10 kilo per 0,1 sekund. Den snabbaste modellen har alltid maxvikt, 60 kilogram extra, i sin bil. Dessa viktregler baseras på de tre senaste tävlingarna och börjar först gälla under den tredje tävlingshelgen på säsongen. Innan dess har samtliga bilar minimal vikt.[100]
Bilar
Följande galleri är en lista över samtliga bilmodeller som använts inom World Touring Car Championship, från och med säsongen 2005.
Den svenska spelutvecklaren SimBin, som koncentrerar sig på racingsimulatorer, utvecklar de officiella spelen för World Touring Car Championship. Hittills finns säsongerna 1987, 2006, 2007, 2008 och 2010 utgivna på spelen Race, Race 07 och expansionspaketen Race On och WTCC 2010. Samtliga säsonger, förutom 1987, innehåller riktiga förare, team och bilar, samt de banor som var aktuella respektive säsong. SimBin har även gjort en specialklass med WTCC-baserade GT-bilar, kallad WTCC Extreme, som finns på GTR Evolution och Xbox 360-spelet Race Pro.[101]
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_front.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_2.jpg)
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
