Av Sveriges 21 län är Västernorrland det till ytan sjätte största, befolkningsmässigt det femte minsta. Av Norrlands fem län är Västernorrland det till ytan såväl som folkmängden näst minsta, men samtidigt det näst folktätaste. Länets folkmängd minskade med 10,9 procent åren 1970 till 2005, vilket gör Västernorrland till det län som har haft svagast befolkningsutveckling under den perioden.[2]
Historia
Medelpad och Ångermanland räknades ända in på 1300-talet som en del av landskapetHälsingland och löd således under Hälsingelagen. LandsdelenNorrland nämns i skrift första gången 1434. Västernorrland (Wester Norlanden) omfattade från 1500-talet de norrländska landen – även lappmarkerna – på den svenska, västra sidan av Bottniska viken, medan Östernorrland var en benämning på det finska Österbotten.[3]
Ett första Västernorrlands län bildades som ett resultat av 1634 års regeringsform. Därefter har det hela tiden (utom åren 1646–1654) funnits ett län med detta namn, men det har haft olika omfattning under olika tidsperioder. Här lämnas en översikt över Västernorrlands län genom tiderna. Under de perioder då Hudiksvall var residensstad kallades länet även för Hudiksvalls län, och när Gävle var residensstad kallades det även för Gävleborgska länet.[4][5]
1637–45. Hälsingland, Medelpad, Ångermanland samt Ångermanna lappmark. Av det nordligare området hade Västerbottens län bildats. Från 1641 utökades Västernorrlands län med Gästrikland, som dittills hade utgjort änkedrottning Maria Eleonoras livgeding. Residensstad: Hudiksvall. År 1646 delades Västernorrlands län upp i Härnösands och Hudiksvalls län och upphörde därför att existera under några år.
1658–60. Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Ångermanna lappmark. De västliga landskapen ingick under dessa år i Trondheims län. Residensstad: Gävle.
1660–64. Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Härjedalen, Jämtland, Ångermanland och Västerbotten utom Tornedalen samt Ångermanna, Ume, Pite och Lule lappmarker. Torne lappmark ingick under denna period i Österbottens län. Residensstad: Gävle.
1694–1762. Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Ångermanna lappmark överfördes 1694 till Västerbottens län. Residensstad: Gävle.
1762–1810. Medelpad, Ångermanland och Jämtland utom ett område sydväst om Hundshögen som hörde till Gävleborgs län. Residensstad: Sundsvall till 1778, därefter Härnösand.
1810–. Medelpad och Ångermanland, utom Nordmaling och Bjurholm som detta år överfördes till Västerbottens län. År 1974 överfördes de ångermanländska församlingarna Fjällsjö, Tåsjö och Bodum till Jämtlands län, varigenom Västernorrlands län fick den utsträckning som det har i dag.
För allmänna busskommunikationer inom länet ansvarar Kollektivtrafikmyndigheten i Västernorrlands län. Norrtåg och dess operatör Vy Tåg ansvarar för regionala dagtåg över länsgränserna norrut och västerut (Sundsvall–Östersund och Sundsvall–Örnsköldsvik–Umeå). SJ kör nattåg Stockholm–Sundsvall–Luleå/Narvik på uppdrag av Trafikverket. SJ kör även dagtåg Stockholm–Sundsvall–Umeå. Dessutom kör X-trafik regionaltåg mellan Sundsvall och Gävle.
Sågverksepoken gav länet avsevärt snabbare befolkningsutveckling än landet i övrigt under 1800-talets sista decennier. Länet har uppvisat en svagare befolkningsutveckling än landet i övrigt sedan 1930-talet till följd av nettoutflyttning. Folkmängden var som störst kring år 1960, och har sedan dess minskat med 16,4 procent fram till år 2012, vilket innebär att Västernorrland är det av landets län som har haft svagast befolkningsutveckling sedan 1960.
Befolkningsutvecklingen i Västernorrlands län 1805–2024[18][19]
År
Folkmängd
Del i rikets folkmängd
1805
59 684
2,47 %
1810
60 500
2,54 %
1815
63 123
2,56 %
1820
67 087
2,6 %
1825
72 237
2,61 %
1830
78 421
2,72 %
1835
83 920
2,77 %
1840
85 875
2,74 %
1845
93 775
2,83 %
1850
99 558
2,86 %
1855
107 631
2,96 %
1860
116 669
3,02 %
1865
127 524
3,1 %
1870
134 598
3,23 %
1875
150 234
3,43 %
1880
169 195
3,71 %
1885
184 884
3,95 %
1890
208 763
4,36 %
1895
217 220
4,42 %
1900
232 311
4,52 %
1905
240 873
4,55 %
1910
250 512
4,54 %
1915
259 826
4,55 %
1920
265 227
4,49 %
1925
273 220
4,51 %
1930
278 562
4,54 %
1935
282 103
4,51 %
1940
275 474
4,32 %
1945
278 707
4,18 %
1950
283 750
4,03 %
1955
289 365
3,97 %
1960
285 676
3,81 %
1965
277 467
3,57 %
1970
273 456
3,38 %
1975
268 034
3,27 %
1980
267 935
3,22 %
1985
262 314
3,05 %
1990
261 155
3,05 %
1995
258 290
2,92 %
2000
246 903
2,78 %
2005
243 736
2,69 %
2010
242 625
2,58 %
2015
243 754
2,49 %
2024
241 678
2.28 %
Kultur
Traditioner
Kultursymboler och viktiga personligheter
Länsvapnet
Blasonering: Kluven sköld: I, Ångermanlands vapen, fält II Medelpads vapen
Innan det nuvarande vapnet fastställdes 1941 använde länsstyrelsen olika varianter, bland annat med landskapsvapnen i olika sköldar.
^Harry Ståhl: Ortnamn och ortnamnsforskning Uppsala 1976, sid 133
^Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 253–255. Libris1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.)
^Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1996). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 4, [Regio-Övre]. Umeå: Norrlands univ.-förl. sid. 344. Libris1610874. ISBN 91-972484-2-8 (inb.)
^”Uppslagsord: Västernorrlands län”. Norrländsk uppslagsbok, fjärde bandet. Umeå: Norrlands Universitetsförlag. 1996. sid. 343. ISBN 91-972484-2-8