Ibland har denna komedi daterats som Shakespeares första, men eftersom den är betydligt mer raffinerat uppbyggd än Två ungherrar i Verona har denna teori i huvudsak övergivits. I Antony Chutes poem Beauty Dishonoured från 1593 finns anspelningar på Så tuktas en argbigga. Omfånget på rollistan är lik Henrik VI del 2 och 3 från omkring 1590-1591 och pjäserna använder liknande ovanlig vokabulär. Därför anses Så tuktas en argbigga vara skriven ungefär samtidigt.[1]
Pjäsens källor
Det finns olika teorier om relationen till den anonyma och ungefär samtida pjäsen The Taming of a Shrew (tryckt 1594). Få tror idag att den varit en källa för Shakespeare. Snarare tros denna pjäs antingen vara en så kallad dålig kvarto av The Taming of the Shrew eller en adaption av denna. Skillnaderna mellan a Shrew och the Shrew är tafatta.[1][2] Det finns ingen direkt källa till Så tuktas en argbigga, men motivet förekommer i andra verk, till exempel i balladen A Shrewde and Curste Wyfe, men denna tros i själva verket vara påverkad av Shakespeare. En liknande berättelse finns i Erasmus av RotterdamsColloquies från 1518. Denna översattes 1557 som A Mery Dialogue, Declaringe the Propertyes of Shrowde Shrewes and Honest Wyves.[3] I balladen A Merry Jest of a Shrewd and Cursed Wife från 1550 är tämjningsritualen betydligt mer brutal än hos Shakespeare.[4]
Intrigen kring Katarinas syster Biancha och hennes Lucentio är hämtad från George Gascoignes prosakomedi Supposes (1566), en variant av Ludovico AriostosI Suppositi från 1509,[4][5][6][7] men de tre friarna är Shakespeares uppfinning. Shakespeare använde Supposes även för Förvillelser.[5]
Tryckningar och text
Första gången pjäsen publicerades var i the First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[8] Manuset är rörigt, istället för rollprefix finns ibland namn på skådespelare. Manuset tros därför vara grundat på Shakespeares original bearbetat av en professionell skrivare som missletts av Shakespeares anvisningar. Det finns även detaljer som tyder på att manuset undergått bearbetning för senare framföranden.[1]
Handling
Det finns en prolog till pjäsen där fyllot Sluger luras att tro att han är en adelsman, alltså samma motiv som i Ludvig HolbergsJeppe på berget.[9]
Katarina är äldsta dottern till adelsmannen Baptista i Padua. Katarina har ett häftigt humör och det sägs att hon därför aldrig kommer att få en make. Baptista har också en yngre dotter, Bianca, som har flera friare. Hon får dock inte gifta sig förrän Katarina fått en man. Baptista letar efter lärare till sina döttrar. Lucentio som egentligen vill fria till Bianca utger sig för att vara en lärare och får platsen. Till Katarina anställs Petruchio.[9]
Katarina faller för Petruchio och de gifter sig under en farsartad ceremoni där Petruchio råkar slå till prästen och dricker upp nattvardsvinet. Efter bröllopet tar Petruchio med sig Katarina till sin hemstad Verona mot hennes vilja.[9]
Baptista tillåter att Lucentio och Bianca får gifta sig, bara Lucentios far ger sitt medgivande. Lucentios tjänare Tranio övertygar en pedant att utge sig för att vara Lucentios far. I Verona fortskrider Petruchio med att tukta Katarina. Hon vägras mat, eftersom ingen mat, enligt Petruchio, är god nog åt henne. Han ifrågasätter allt hon säger och tvingar henne att hålla med om allt han säger, hur absurt det än är.[9]
De beger sig till Padua. På vägen träffar de Vincentio som visar sig vara Lucentios riktiga far. Väl framme i Padua är Vincentio nära att bli arresterad. Men missförståndet reds ut när Lucentio träder fram och erkänner sitt dubbelspel. De båda fäderna, Baptista och Vincentio, förlåter honom och Lucentio och Bianca får gifta sig.[9]
I handlingen finns även ett tredje kärlekspar. De tre äkta männen råkar i gräl om vem som har den lydigaste hustrun. Det anses på förhand givet att Petruchio skall förlora, men det visar sig att Katarina är den enda som gör som hennes make säger. Hon håller så en monolog för sina medsystrar om hur viktigt det är för en hustru att lyda sin make.[9]
Översättningar till svenska
Så tuktas en argbigga finns i fem tryckta översättningar till svenska samt två som enbart spelats på teatern. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 7. Nästa översättning kom 1922 och var utförd av Per Hallström; den ingick i Shakespeares dramatiska arbeten. Lustspel, Bd 1. Allan Bergstrands översättning spelades första gången 1955 av Stadsteatern Norrköping-Linköping, först 1977 gavs den ut. 1962 gavs Åke Ohlmarks översättning ut i samlingsvolymen Komedier. 1984 spelade Stockholms stadsteater Claes Zilliacus översättning och 2006 använde Malmö stadsteater Britt G Hallqvists och Claes Schaars. 2016 utkom Ulf Peter Hallbergs översättning i samlingsvolymen Komiska förväxlingar - fyra komedier.
Uppsättningar
Så tuktades en argbigga framfördes vid hovet under 1630-talet och 1660-talet.[10] Därefter dröjde det till 1844 innan pjäsen sattes upp med originaltexten, det var Benjamin Webster som satte upp den på Haymarket Theatre i London. Trots succén dröjde det till 1856 innan den sattes upp igen när Samuel Phelps regisserade den på Sadler's Wells Theatre.
1909 satte Max Reinhardt upp stycket på Deutsches Theater i Berlin. Han valde att placera handlingen i commedia dell'arte-miljö. Annars har pjäsen framförallt varit skådespelarnas pjäs, mer än regissörernas.
