Laurence Olivier var son till Gerard Kerr Olivier och Agnes Louise, född Crookenden. Hans efternamn kom från en släkting på faderns sida som var av franskt huguenot-ursprung[2]. Vid 15 års ålder kom Laurence Olivier 1920 in på en scenskola i London. Under 1920-talet hade Laurence Olivier engagemang vid olika scener i London. 1922 gjorde han sin scendebut i Stratford-upon-Avon i ShakespearesSå tuktas en argbigga.
Under första delen av 1930-talet vistades han i USA, där han ägnade sig åt såväl teater som film. 1936 medverkade Laurence Olivier i den engelska filmatiseringen av Som ni behagar och 1938 i den historiska filmen Lady X:s skilsmässa.
År 1944 kom Laurence Oliviers märkligaste och mest framgångsrika film, Shakespeares Henrik V i Technicolor och var här både regissör och skådespelare.
Omkring 1946 talade Oliviers hustru Vivien Leigh om för honom att hon inte längre älskade honom, utan hennes känslor för honom var som för en bror. Laurence Olivier tog detta hårt. Det han inte visste eller förstod då var att detta var begynnelsen på Vivien Leighs bipolära sjukdom.[3]
Hyllad stjärna
1947 adlades Laurence Olivier. Han ansågs vara sin tids främste engelske skådespelare och blev nu sir Laurence Olivier. Med en lysande behärskning av teaterns och filmens uttrycksmedel, inte minst en föredömlig språkbehandling och en perfekt diktion, förmedlade han en djupt rotad känsla för gammal engelsk teatertradition. Laurence Oliviers tolkningar av Shakespeare var nydanande och har kommit att bli legendariska.
1948 gjorde Laurence Olivier ett intressant försök att överflytta Hamlet till film[4] och Laurence Olivier belönades med en special-Oscar (på den tiden fanns inte kategorin ”bästa utländska film”) för Henrik V (som regissör, producent och skådespelare). Samma år även som bästa manliga skådespelare för titelrollen i Hamlet.
1950 tog Laurence Olivier hand om Vivien Leigh i Hollywood för att hålla ett öga på henne för att försäkra sig om att hon fullföljde produktionen av Linje lusta (1951) samtidigt som han själv medverkade i Solnedgången (1952). Laurence Oliver blev mycket omtyckt av både Elia Kazan och Marlon Brando. I sin självbiografi nämner Marlon Brandon att han aldrig hade någon kärleksaffär med Vivien Leigh, eftersom "Larry" var en mycket bra man.
Marlon Brando tyckte att Vivien Leighs Blanche Du Bois överglänste Jessica Tandys, som gjort den ursprungliga scenuppsättningen på Broadway 1947.[3]
Senare år
Filmen Glädjespridaren[5] (1960) startade som en pjäs i London 1957.[5] Året därpå nådde pjäsen Broadwayscenen. Rollen som Archie Rices dotter fick Joan Plowright som sedan spelade mot Laurence Olivier i filmen 1961. Året därpå, när premiären var över, gifte de sig.
1979 fick Laurence Olivier en special-Oscar för ”sitt arbete, sin unika gärning och sitt bidrag till filmkonsten”.
1985, då Laurence Olivier på Oscarsgalan skulle presentera nomineringen av Bästa film öppnade han i stället bara kuvertet och förkunnade "Amadeus (1984)".[5]
1987 gjordes en radioutsändning via PBS om Laurence Oliviers karriär. Där noterades att när han var tillsammans med sin första fru Jill Esmond var hennes stjärnstatus högre än hans på vita duken, liksom var fallet i hans andra äktenskap med Vivien Leigh som varade i tjugo år.[5]
^ [ab] Olivier, Laurence (maj 1982) (på engelska) (8.7 x 5.9 x 1.2 inches). Confesssions of an actor. Simon & Schuster. sid. 348. ISBN 0-671-41701-0. Läst 18 maj 2014
.jpg)
