Åren 1827–35 arbetade Weber med elasticitet och akustik. I Göttingen blev han Carl Friedrich Gauss medarbetare i arbetet Resultate aus den Beobachtungen des magnetischen Vereins von 1836–1841 (1836–43). Det innehåller beskrivning på många av Weber uppfunna metoder och apparater (såsom jordinduktorn). År 1840 införde han de absoluta elektromagnetiska måtten, av vilka ett efter honom fick namnet weber. Till hjälp vid observationerna hade Gauss och Weber före någon annan infört elektriska telegrafsignaler (1833).
År 1846 utgav han första delen av sina Elektrodynamische Massbestimmungen, i vilken han uppställde sin berömda grundlag (Webers elektriska grundlag) för elektrodynamiken. I detta arbetes andra del (1852) angav han metoder för att mäta elektriska motstånd, strömstyrka och elektromotorisk kraft i absoluta mått, vilka antogs av den elektriska kongressen i Paris 1881. I tredje delen (1852) utvecklade han sin teori om magnetism och diamagnetism, i fjärde delen (1857) jämförde han elektromagnetiska och mekaniska måttsystem. I femte delen (1864) behandlade han elektriska svängningar.
^ [ab] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Вебер Вильгельм Эдуард”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
^MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
^SNAC, SNAC Ark-ID: w6xp91x1, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
