De varade mer än 3 månader och hade ett omfattande program.[1]
Sverige deltog med en 55 man stark uppvisningstrupp i gymnastik och med 15 man i simning (trampolinhopp). Av de 8 svenska deltagarna i allmän idrott erhöll en 3:e pris i maratonlöpning. USA dominerade liksom i OS i Aten 1896 den allmänna idrotten och vann 15 av 20 huvudtävlingar.[1]
Att notera
Amerikanen Ray Ewry vann tre grenar i friidrott, på samma dag. Alla tre segrarna kom i hopp utan ansats, längd, höjd och tresteg.
USA:s friidrottare Alvin Kraenzlein tog fyra segrar, 60 m, 110 m häck, 200 m häck och längdhopp.
Charlotte Cooper, Storbritannien, blev första kvinnliga olympiska segraren någonsin (första spelen kvinnor fick deltaga) genom att vinna tennisens damsingel.
Ernst Fast blev förste svensk någonsin att hamna på medaljplats, genom sin tredjeplats i maraton. Någon medalj fick han dock aldrig, han hade lämnat tävlingsområdet när det skulle delas ut medaljer. Några riktiga medaljer delades heller inte ut. Vinnarna fick istället porslinsvaser.
Värjfäktaren Ramón Fonst blir Kubas första OS-segrare.
Yngste olympiasegraren någonsin är troligen den franske grabb (han var troligen bara 9-10 år, men har aldrig identifierats) som fick hoppa in som styrman i Nederländernas segrande roddtvåa med styrman.
Vissa källor anger att även följande fem länder deltog. Tre av dessa, Haiti, Persien och Peru, hade deltagare i fäktningsturnering som IOK inte erkänner och två av länderna, Brasilien och Luxemburg, har det långt senare visat sig att deltagarna hade en annan nationalitet än vad som var känt tidigare.
_pictogram.svg){kind=small}
_pictogram.svg){kind=small}
