Olympiska sommarspelen 1964 var de artonde moderna olympiska spelen och hölls i Tokyo i Japan mellan den 10 oktober och den 24 oktober1964.[1] De var de första spelen som genomfördes i ett asiatiskt land,[2] och värdnationen Japan fick goda vitsord för ett utomordentligt organiserande.[1]
Arrangemang
Inbjudningar, bojkotter
Sydafrika blev ej inbjudet på grund av apartheidsystemet. Landet var uteslutet från OS-deltagande fram till återkomsten 1992.
Huvudarena för tävlingarna var Olympiastadion i Tokyo. Anläggningen hade dock redan varit i bruk i sju års tid, eftersom den byggts inför Asiatiska spelen 1958. Totalt arrangerades tävlingar vid 30 olika arenor och tävlingsanläggningar i fem olika prefekturer – Tokyo, Saitama, Kanagawa, Nagano och Chiba.[1]
Detta var sista gången man sprang på kolstybbsbanor under löpgrenarna;[2] vid 1968 års sommar-OS användes tartanbeläggning på banorna. Det var också sista gången de officiella målgångarna klockades med manuell tidtagning. Däremot var det första gången vid ett OS som stavhopparna nyttjade stavar av glasfiber.[2]
Den ryska gymnasten Larisa Latynina fyllde på sitt lager av olympiska medaljer med ytterligare sex. Efter spelen i Tokyo var den sammanlagda skörden nio guld-, fem silver- och fyra bronsmedaljer, alltså totalt 18[2]. Detta var det mesta för någon OS-idrottare fram till Michael Phelps i London 2012.
I Tokyotävlingarna fanns också ett antal tävlande, som erövrade medalj för minst tredje gången i rad. Dessa var:
Vjatjeslav Ivanov, rysk roddare, tredje raka segern i single-sculler.
Dawn Fraser, australisk simmare, tredje raka segern på 100 m fritt.
Al Oerter, amerikansk diskuskastare, tredje raka segern.
Dezső Gyarmati, ungersk vattenpolospelare, femte gången i rad.
Imre Polyák, ungersk brottare, äntligen guld efter tre raka silver.[2]
Ungern, vinnare av sabelfäktningens lagtävling sju gånger i rad 1928–1960, förlorade semifinalen mot Italien, 7–9, och tog inte ens medalj. Italienarna förlorade sedan finalen mot Sovjet, 6–9.
Den första Fair Play-trofén i olympiska sammanhang utdelades till de båda svenska seglarna Lars Gunnar och Stig Lennart Käll. De avbröt sin segling för att undsätta två andra tävlande, vars båt sjunkit.[2]
Arrangörslandets deltagande
Arrangörslandet Japans OS-trupp bestod av 437 personer, av vilka 294 var manliga idrottare, 61 kvinnliga idrottare och 82 var funktionärer. OS-truppen var dubbelt så stor som den man skickat till OS i Rom fyra år tidigare. Japan vann totalt 16 guld, 5 silver och 8 brons och placerade sig trea i medaljtabellen, efter USA och Sovjetunionen.[1]
Nya grenar
Judo och volleyboll gjorde olympisk premiär,[1] och båda sporterna var arrangörslandet Japan framgångsrikt. Damvolleybollfinalen mellan Japan och Sovjetunionen (där Japan segrade med setsiffrorna 3–0) besågs av 85 procent av Japans TV-tittare.[1]
Även Libyen ställde upp för första gången. Landet drog sig dock ur under spelen före tävlingsstart, och därmed var det endast 93[2] länder som faktiskt tävlade. Västtyskland och Östtyskland deltog i ett gemensamt lag kallat Tysklands förenade lag mellan 1956 och 1964.
Totalt deltog 5151 idrottare under tävlingarna. Dessa fördelades mellan 678 kvinnor och 4473 män.[2]