Mentalsjukhus kallades de tidigare större inrättningar där psykiatrisk vård gavs, endera till intagna patienter (sluten vård) eller till besökande patienter (öppen vård). Fram till 1929 skilde man i sinnessjuklagstiftningen mellan två typer av sådana sjukhus, hospital för botbara patienter och asyler för dem som ej ansågs botbara. Asyler var kopplade till sjukhusen i Uppsala, Vadstena, Lund, Vänersborg, Växjö och Piteå. Asylinrättningarna avskaffades när den psykiatriska vården omorganiserades 1929 och vården inrättades i de nya sinnessjukhusen.
På de så kallade stormavdelningarna hölls våldsamma och akut psykotiska patienter intagna. Under 1950-talet kom dock neuroleptika och andra antipsykotiskafarmaka, som i bästa fall botar och häver psykosen och under alla omständigheter har effekten att lindra patientens psykiska tillstånd. Därmed kunde stormavdelningarna stängas. I början av 1960-talet fanns 31 fristående mentalsjukhus i Sverige.[1]
Numera heter det i Sverige sluten psykiatrisk vård. Dessa är oftast integrerade med resten av ett vanligt sjukhus eller belägna i en sidobyggnad. På en psykiatrisk vårdavdelning behandlas patienten under den mest kritiska sjukdomstiden, till exempel efter ett första insjuknande och då man ska inleda en medicinering. Vid tillfrisknande får patienten lämna avdelningen, och följs upp vid en mottagning i den kommun där patienten är bosatt.