Denna artikel är en lista över ärkebiskopar och biskopar som haft säte i Uppsala.
För katolska biskopar inom katolska kyrkan i Sverige specifikt, se Lista över katolska biskopar i Sverige.
Ärkebiskopar
Listan över ärkebiskopar omfattar de personer som har innehaft titeln ärkebiskop i Uppsala stift sedan 1164. Det nuvarande Sverige, liksom övriga Norden, kom att ingå i ärkestiftet Hamburg-Bremen, när det upprättades 831, efter att Ansgar hade återvänt till Tyskland efter sin missionsresa till Birka. Han blev också dess förste ärkebiskop. 1104 avstyckades Norden från Hamburg-Bremen och fick sin egen ärkebiskop med säte i Lund, vars biskopar därmed blev ärkebiskopar över en nordisk kyrkoprovins, där Sverige ingick. I mitten av 1100-talet rasade emellertid en strid inom västkyrkan, då det fanns flera påvar samtidigt, vilka vardera försökte knyta så många ärkebiskopar och världsliga ledare till sig som möjligt. Eftersom ärkebiskop Eskil i Lund stödde den ena sidan i kampen, medan den danske kungen Valdemar den store stödde den andra, blev Eskil landsförvisad. För att påven skulle kunna knyta fler områden till sig lösgjordes Norge 1153 och bildade en egen kyrkoprovins med ärkebiskop i Nidaros (nuvarande Trondheim). Det gjordes vid samma tid försök att likaså lösgöra Sverige, men det misslyckades eftersom man inte kunde enas om var ärkebiskopssätet skulle ligga. 1164 bildades emellertid Uppsala ärkestift och den 5 augusti detta år vigdes Stefan till den svenska kyrkoprovinsens första ärkebiskop. Sätet låg då i det som nu kallas Gamla Uppsala. Ärkebiskopen i Lund fortsatte att vara primas också över den svenska provinsen, vilket innebar att ärkebiskopen i Uppsala inte lydde direkt under påven i Rom, utan under Lundabiskopen. Denna ordning bestod formellt fram till reformationen på 1500-talet, även om svenskarna vid ett flertal tillfällen gjorde försök att ändra den. 1273 flyttades biskopssätet från Gamla Uppsala till det nuvarande Uppsala.
1523 tillträdde Johannes Magnus som Uppsalas katolska kyrkoprovins siste katolska ärkebiskop, men tvingades gå i exil redan tre år senare. Han levde sedan i Rom och upprätthöll titeln som titulärärkebiskop till sin död 1544. Den övertogs av hans bror Olaus Magnus och han upprätthöll den till sin död 1557. Som titulärärkebiskopar hade de dock inget inflytande över Uppsalas katolska kyrkoprovins. I stället tillträdde Laurentius Petri Nericius 1531 som den första svenska protestantiska ärkebiskopen (svenska kyrkan blev en av få protestantiska kyrkor som behöll systemet med biskopar och ärkebiskopar, förutom kortare tid av superintendentur). Han blev därmed också den förste svenske ärkebiskop som valdes av prästeståndets ledamöter (clerus comitialis).
Svenska kyrkan hade kvar sin ställning som statskyrka fram till 1 januari 2000, varefter den är ett trossamfund i Sverige bland andra (med viss särskild lagstiftning). K.G. Hammar blev den sista ärkebiskopen som utnämnts av Sveriges regering (1997).
Ärkebiskopar under påven i Rom för Uppsala kyrkoprovins
Listan nedan upptar personer som burit titel ärkebiskop före och under reformationen, i kronologisk följd.
1100-talet
1200-talet
1300-talet
1400-talet
1500-talet
Ärkebiskopar för Svenska kyrkan
1500-talet
1600-talet
1700-talet
1800-talet
1900-talet
2000-talet
Övriga biskopar i Uppsala
År 1990 införde Svenska kyrkan ytterligare en biskopsbefattning för Uppsala stift. Denna är tänkt att vara biskop enbart för stiftet och ska därmed avlasta ärkebiskopen.
Källor
- Åsbrink, Gustav & Westman, Knut B., Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm 1935
- Norrman, Ragnar, Biskopar i Uppsala 1594–2014: Porträtt och korta biografier, Stiftshistoriska kommittén i Uppsala, Uppsala 2014 ISBN 91-86024-18-3
_Regent_of_Sweden_seal_1879.jpg)
,_Archbishop_of_Uppsala,_SBH.png)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
