Leo I, Leo den store, född omkring år 400 i Toscana, död 10 november461 i Rom, var påve från den 29 september 440 till sin död den 10 november 461. Han utnämndes 1754 till kyrkolärare. Leo I vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hans helgondag firades tidigare 28 juni, då hans reliker överfördes till Peterskyrkan. I dag är hans helgondag densamma som hans dödsdag, den 10 november.
Biografi
Leos födelseår är okänt; han föddes enligt Liber Pontificalis i Toscana som son till en Quintianus och tillhörde den romerska aristokratin. Leo erhöll officiellt välde över alla kyrkor i väst, genom en kejserlig proklamation år 445.[1] Genom sin skrivelse (tomos) till konciliet i Chalkedon år 451 avgjorde han utformningen av mötets kristologi, att i Kristus är två naturer (den mänskliga och den gudomliga) förenade i en person. Däremot motsatte sig Leo den höga rang som kyrkomötet tilldelade patriarken av Konstantinopel.
Farmer, David Hugh (1992) (på engelska). The Oxford Dictionary of Saints. Oxford Reference (3 ed.). Oxford: Oxford University Press. sid. 294–295. ISBN 0-19-283069-4
Kelly, J.N.D. (1988) (på engelska). The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press. sid. 43–45. ISBN 0-19-282085-0
Rendina, Claudio (1999) (på italienska). I papi: storia e segreti. Roma: Newton & Compton editori. sid. 109–115. ISBN 88-8289-070-8
