Kyrkoåret inom den lutherska kyrkotraditionen och norra halvklotets årstider i tempererade klimatzoner.
Kyrkoåret eller det liturgiska året är hur de olika högtiderna fördelas över året i den kristna kyrkan. Kyrkoårets äldsta grund är firandet av Jesu uppståndelse varje söndag. Ur detta växte kyrkoåret successivt fram, under några hundra år efter Jesu liv[1] och i dag finns både likheter och skillnader mellan olika samfund.[2]
Första advent inleder Svenska kyrkans liturgiska år.
Kyrkoåret i Romersk-katolska kyrkan
Romerska ritens liturgiska år (engelska).
Katolska kyrkans kyrkoår innehåller påbjudna helgdagar, då en utövande katolik förväntas gå i mässan. Samtliga söndagar är också påbjudna, men vissa helgdagar anses extra viktiga att närvara vid. Olika helgdagars status kan skilja mellan olika delkyrkor; nedanstående gäller inte alla unierade kyrkor. Vilka helgdagar som är påbjudna varierar även i viss mån mellan olika stift. Dagarna kan förskjutas till närmaste söndag.
Kyrkans sön- och helgdagar är uppdelade efter dem som har ett tema som lyfter fram Jesu liv och gärningar enligt Nya testamentet samt övriga helgdagar. Julen och påsken, som firas för Jesu födelse respektive uppståndelse, är centrala och har både förberedelsetid och efterfirningstid. Söndagarna efter trettondedag jul i januari avslutar julfirandet och pingsten avslutar påsken på försommaren.[5]
Svenska kyrkans liturgiska kalender har även kommit att stå som modell för kristna samfund som officiellt inte har något eget kyrkoår. Under 1800-talet hade nämligen de frikyrkor som uppstod då övergivit liturgi och fastställd textläsning.[6][ifrågasatt uppgift]
Källor och litteratur
Anders Ekenberg, "Kyrkoårets framväxt. Aktuella perspektiv och frågor" i Kyrkohistorisk årsskrift 115, 2015, s. 23-33.
Oloph Bexell, "Det svenska kyrkoåret under de senaste två hundra åren. Förändringar och revitalisering." i Kyrkohistorisk årsskrift 115 (2015), s. 35–57.
