PROFILBARU.COM

	HMS Howe
	HMS Howe
	HMS Howe passerar Suezkanalen i juli 1944
Allmänt
Typklass/Konstruktion	Slagskepp
Fartygsklass	King George V-klass
Operatör	Royal Navy
Historik
Beställd	28 april 1937
Byggnadsvarv	Fairfield Shipbuilding and Engineering Company, Glasgow
Kölsträckt	1 juni 1937
Sjösatt	9 april 1940
I tjänst	29 augusti 1942-1950
Öde	Skrotad 1958
Tekniska data
Längd ö.a.	227,1 meter
Bredd	31,4 meter
Djupgående	10,5 meter
Deplacement	42 751 (fullast)
Maskin	Växlade Parsonturbiner; 110 000 shp (82 000 kW)
Kraftkälla	8 x Admirality-pannor
Maximal hastighet	28,3 knop (52,4 km/h)
Räckvidd	15 600 nautiska mil (28 900 km) vid 10 knop
Besättning	1 556 (1945)
Bestyckning	Ursprungligen:; 2 x fyrdubbelt monterade samt 1 x dubbelmonterad (10 totalt) 35,6 cm sjömålskanoner; 8 x dubbelmonterade 13,3 cm allmålskanoner; 6 x oktupel-monterade 40 mm "pom-pom" luftvärnskanoner; 6 x enkelmonterade Oerlikon 20 mm luftvärnskanoner
Flygplan	4 x Supermarine Walrus flygbåtar

HMS Howe var det sista av de fem brittiska slagskeppen i King George V-klassen i Royal Navy. Hon byggdes av Fairfield Shipbuilding and Engineering Company, kölsträcktes den 1 juni 1937 och sjösattes den 9 april 1940. Hon skulle ursprungligen ha fått namnet Beatty men detta ändrades till Howe, efter amiral Richard Howe.

Howe färdigställdes den 29 augusti 1942 efter att byggtiden hade förlängts, eftersom material hade omdirigerats till fartyg med högre prioritet, såsom konstruktion och reparation av handelsfartyg och eskortfartyg. Liksom sitt systerfartyg HMS Anson tillbringade Howe större delen av sin aktiva tjänstgöring i Arktis för att beskydda de arktiska konvojerna.

1943 deltog Howe i Operation Husky och besköt Favignana och flottbasen i Trapani för att stödja de allierades landstigningar. Tillsammans med King George V eskorterade Howe två beslagtagna italienska slagskepp till Alexandria. Howe skickades också till Stilla havet och knöts till den brittiska Stillahavsflottan (Insatsstyrka 113), där hon bidrog med eldunderstöd för de allierades landstigning vid Okinawa den 1 april 1945.

Efter kriget tillbringade Howe fyra år som flaggskepp för träningsskvadronen i Portland, innan hon placerades i reserv 1950. Slagskeppet utrangerades 1957 och skrotades 1961.

Konstruktion

Efter första världskriget utarbetades Washingtonfördraget 1922 för att försöka stoppa en kapprustning mellan Storbritannien, Japan, Frankrike, Italien och USA. Detta fördrag begränsade antalet fartyg som varje nation fick bygga och satte ett tak för tonnaget på alla slagskepp på 35 000 ton.^[1] 1930 förlängdes dessa restriktioner genom Londonfördraget, men i mitten av 1930-talet hade Japan och Italien dragit sig ur båda dessa fördrag och britterna blev oroliga över bristen på moderna slagskepp i sin flotta. Som ett resultat av detta beordrade amiralitetet byggandet av en ny slagskeppsklass: King George V-klassen. På grund av bestämmelserna i både Washington- och Londonfördraget, som båda fortfarande var i kraft när King George V konstruerades, begränsades klassens huvudbeväpning till 35,6 cm kanoner. De var de enda slagskepp som byggdes vid den tiden som följde fördraget och även om det snart blev uppenbart för britterna att de andra signatärerna av fördraget ignorerade dess krav, var det för sent att ändra klassens utformning innan de påbörjades 1937.^[2]

Howe kölsträcktes 1 juni 1937, som det sista fartyget i King George V-klassen, på Fairfield Shipyard i Govan. Hon skulle ursprungligen ha fått namnet HMS Beatty, efter amiral David Beatty, befälhavare för den brittiska slagkryssareskadern vid Skagerrakslaget, men namnet ändrades till HMS Howe, efter amiral Richard Howe.^[3] Den 9 april 1940 sjösattes Howe och hon färdigställdes den 20 augusti 1942.^[4]

Design

Howe hade ett deplacement på 39 780 ton när det byggdes och 45 220 ton fullt lastat. Hon hade en total längd på 227,1 meter, en bredd på 31,4 meter och ett djupgående på 9,0 meter. Hennes metacentriska höjd varierade mellan 1,85 meter och 2,46 meter.^[5]^[6]

Fartyget drevs av växlade Parsonturbiner som drev fyra propelleraxlar. Ångan kom från åtta Admiralty 3-drum vattenrörspannor, som normalt levererade 100 000 hästkrafter (75 000 kW) men kunde producera 110 000 shp (82 000 kW) vid kortvarig överbelastning. Detta gav Howe en topphastighet på 27,62 knop (51,15 km/h).^[2]^[7] Fartyget hade en kapacitet för 4 300 ton brännolja.^[8] Hon hade också 200 ton dieselolja, 300 ton reservmatningsvatten och 442 400 ton färskvatten.^[8] Vid full fart hade Howe en räckvidd på 2 600 nautiska mil (4 800 km) vid 27 knop (50 km/h).

Bestyckning

Howes huvudartilleri bestod av 10 BL 35,6 cm Mk VII-kanoner. Kanonerna var monterade i ett Mark II-dubbeltorn i fören och två Mark III fyrdubbla torn, ett i fören och ett i aktern. Kanonerna kunde höjas 40 grader och sänkas 3 grader. En bredsida vägde 7 230 kg och en salva kunde avfyras var 40:e sekund.^[9] Den sekundära beväpningen bestod av 16 QF 13,3 cm Mk I-kanoner som var monterade i åtta dubbeltorn och vägde 81 ton vardera.^[10] Mk I-kanonernas maximala räckvidd var 22 010 meter i 45 grader med HE-granater i 814 m/s, den maximala höjden de kunde bekämpa flygplan på var 14 935,2 meter. Kanonerna kunde höjas till 70 grader och sänkas till 5 grader.^[11] Den nominella eldhastigheten var tio till tolv skott per minut, men i praktiken kunde kanonerna bara avfyra sju till åtta skott per minut.^[10] Från början hade Howe, tillsammans med sina huvud- och sekundära batterier, 48 stycken QF 40,0 mm Mk.VIII "pom-pom" luftvärnskanoner och 18 stycken 20 mm Oerlikon lätta automatkanoner.

Tjänstgöring

Hemmaflottan

Howe anslöt sig till hemmaflottan den 30 augusti 1942 efter att byggtiden hade förlängts på grund av brådskande krav från industrin. Liksom sitt systerfartyg Anson tillbringade hon de första åren av sin karriär i arktiska vatten och skyddade konvojer på väg till Ryssland.^[12] 31 december 1942 gav Howe och hennes systerfartyg King George V distansskydd åt konvoj RA 51, som anlände säkert till Loch Ewe den 9 januari 1943.^[13] Howe och King George V gav också distansskydd åt konvoj RA 53 den 1 mars 1943 och hjälpte till att rädda besättningarna från sänkta handelsfartyg.^[14] 1943 förflyttades Howe tillsammans med King George V till Gibraltar för att delta i Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien; de amerikanska slagskeppen Alabama och South Dakota ersatte de i hemmaflottan. De två brittiska fartygen besköt Favignana och flottbasen i Trapani den 11-12 juli. Baserad i Alger erbjöd de två fartygen också skydd under Operation Avalanche - de allierades landstigning i Salerno - som inleddes den 7 september. Den 14 september eskorterade Howe och King George V de beslagtagna italienska slagskeppen Vittorio Veneto och Italia till Alexandria.^[4]^[15]

I slutet av oktober 1943 hade Howe och King George V återvänt till Storbritannien. I slutet av året genomgick Howe en lång översyn i Devonport, där ett antal ändringar gjordes, bland annat en ökning av hennes luftvärn och ändringar i hennes radarsystem. Ändringar genomfördes i officers- och besättningsrummen för verksamhet i tropiskt klimat; dessa omfattade förändringar i isoleringen och installation av luftkonditionering.^[4]^[16]

Operationer i Stilla Havet

Den 8 augusti 1944 anlände Howe till Trincomalee på Ceylon för att ansluta sig till den östra flottan. Hon var det första moderna brittiska slagskeppet som sattes in i östra farvatten sedan förlusten av Prince of Wales i december 1941. Howe togs snabbt i bruk och gav skydd åt hangarfartygsbaserade flygoperationer mot mål på Sumatra. I december flyttades hon till Sydney, där hon seglade till Auckland, Nya Zeeland. I februari 1945 seglade Howe och King George V från Sydney för att inleda operationer i Stillahavsområdet; tillsammans med fyra hangarfartyg, fem kryssare och femton jagare utgjorde de Insatsstyrka 113.^[16]

Styrka 113:s (då omdöpt till Styrka 57) första stora uppdrag var Operation Iceberg - stöd till USA:s landstigning på Okinawa - som inleddes den 1 april 1945. Styrkan utsattes för sporadiska japanska kamikaze-attacker, men de två fartygen klarade sig oskadda. Howes luftvärnsbatterier lyckades också skjuta ner ett anfallande kamikazeplan.^[17] De två fartygens huvudsakliga roller var luftförsvar och landbombardemang, det senare utfördes med stor precision, särskilt av Howe mot luftvärnsanläggningar på ön Miyako, halvvägs mellan Okinawa och Formosa.^[16]

Efterkrigstiden

Den första veckan i juni 1945 var Howe tillbaka i Sydney och nästan omedelbart beslutades det att hon skulle få en ombyggnad i Durban i Sydafrika. Det var här som hon tillbringade resten av kriget. Hon flyttades tillbaka till Portsmouth i januari 1946. År 1951 placerades Howe i reserv och bogserades till Devonport. Hon såldes som skrot 1957. Den 27 maj 1958 bogserades Howe till Inverkeithing för att skrotas av Thos W. Ward. Royal Navy överlämnade fartygsklockan till St Giles' Cathedral i Edinburgh.^[18]

Ombyggnader

Under sin karriär byggdes Howe om vid flera tillfällen för att installera ny utrustning:^[19]

Datum	Varv	Beskrivning
Mars 1943		22 x enkelmonterade 20 mm kanoner tillagda^[20]
December 1943 – maj 1944	Devonport	6 x enkla 20 mm kanoner borttagna, 2 x fyrdubbelt- och 2 x oktupelt monterade 40 mm "pom-pom" luftvärnskanoner, 4 x dubbelmonterade 20 mm tillagda. Flygplansfaciliteter också borttagna^[20]^[21]
29 juni – september 1945	Durban	34 x enkelmonterade 20 mm kanoner borttagna, 18 x enkelmonterade och 6 x fyrdubbelt monterade 40 mm kanoner tillagda^[20]^[21]
Sent 1945		6 x enkelmonterade 40 mm luftvärnskanoner borttagna^[20]
21 januari – 14 mars 1946	Portsmouth	6 x fyrdubbelt monterade 40 mm kanoner tillagda, 8 x enkelmonterade 40 mm kanoner borttagna^[20]
Maj 1948 – juni 1949	Devonport	2 x fyrdubbelt monterade 40 mm kanoner borttagna^[20]

Referenser

Noter

^ Raven and Roberts, p. 107
^ [a b] Konstam, p. 20
^ Raven and Roberts p. 283
^ [a b c] Garzke p. 224
^ Chesneau (2004), p. 15
^ Garzke, p. 249
^ Garzke p. 238
^ [a b] Garzke p. 253
^ Garzke p. 227
^ [a b] Garzke p. 229
^ Garzke p. 228
^ Mason
^ Rohwer p. 221
^ Rohwer p. 233
^ Konstam p. 44
^ [a b c] Chesneau p. 16
^ Garzke p. 225
^ ”Part from scrapped World War II ship 'used in Dounreay lab'”. BBC News Online. 6 maj 2012. https://www.bbc.co.uk/news/uk-scotland-highlands-islands-17957620. Läst 7 maj 2012.
^ Chesneau p. 52
^ [a b c d e f] Chesneau (2004) p. 63
^ [a b] Konstam p. 37

Tryckta källor

Campbell, N. J. M. (1980). ”Great Britain”. i Chesneau, Roger. Conway's All the World's Fighting Ships 1922–1946. New York: Mayflower Books. sid. 2–85. ISBN 0-8317-0303-2
Chesneau, Roger (2004). King George V Battleships. London: Chatham Publishing. ISBN 1-86176-211-9
Garzke, William H., Jr. (1980). British, Soviet, French, and Dutch Battleships of World War II. London: Jane's. ISBN 9780710600783
Konstam, Angus (2009). British Battleships 1939–45 (2) Nelson and King George V Classes. Oxford, UK: Osprey Publishing. ISBN 978-1-84603-389-6
Raven, Alan (1976). British Battleships of World War Two: The Development and Technical History of the Royal Navy's Battleship and Battlecruisers from 1911 to 1946. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 0-87021-817-4
Rohwer, Jürgen (2005). Chronology of the War at Sea 1939–1945: The Naval History of World War Two. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press. ISBN 1-59114-119-2
Tarrant, V. E.. King George V Class Battleships. London: Arms and Armour. ISBN 1-85409-026-7