Slaget om Okinawa

Slaget om Okinawa
Del av stillahavskriget under andra världskriget
En marinkårssoldat ur andra bataljonen på Wana Ridge ger täckning med sin Thompson, maj 1945.
Ägde rum 1 april 1945 – 22 juni 1945 Plats Okinawa, Japan Utfall Allierad seger
Stridande
USA  Storbritannien  Kanada  Australien  Nya Zeeland	Japan
Befälhavare och ledare
Simon Bolivar Buckner   † Roy Geiger Joseph Stilwell Chester W. Nimitz Raymond A. Spruance Bruce Fraser	Mitsuru Ushijima   † Isamu Chō   † Hiromichi Yahara  (tillfångatagen) Minoru Ota   † Keizō Komura
Styrka
183 000[1]	117 000
Förluster
12 513 döda 38 916 skadade 33 096 icke-kombattanter döda	Omkring 95 000 döda 7 400–10 755 tillfångatagna
Uppskattningsvis 42 000–150 000 civila döda

Slaget om Okinawa, kodnamn Operation Iceberg, var ett stort slag under andra världskriget som utkämpades mellan allierade och japanska styrkor på och runt ön Okinawa mellan april och juni 1945. Ön, som tillhör den japanska ögruppen Ryukyuöarna, var det sista stora hindret för de amerikanska styrkorna innan en invasion av de fyra japanska huvudöarna kunde inledas. Slaget var Stillahavskrigets sista stora drabbning, vilket varken amerikaner eller japaner räknade med vid tidpunkten för dess inledande. Befälhavaren över de amerikanska styrkorna var Simon Bolivar Buckner Jr., den japanska befälhavaren var Mitsuru Ushijima.

Japan var våren 1945 i praktiken besegrat, USA hade herraväldet såväl i luften som på havet men det fanns fortfarande inga tecken på att Japan tänkte kapitulera. Slaget om Okinawa anses vara det största kombinerade land-sjö-luft-slaget i krigshistorien. USA vann slaget efter stora förluster. Av de ursprungliga 150 000 soldater som invaderade ön den 1 april 1945 och som sedermera fördubblades, stupade 13 000, sårades 36 000 och ytterligare tusentals avled av skador och sjukdomar. Antalet stupade japanska soldater uppgick till åtminstone 100 000. I slagets inledning misslyckades Japan genom operation Ten-Go med det enorma slagskeppet Yamato att hejda den amerikanska landstigningen. Amerikanska flottan sänkte Yamato 7 april.

Till skillnad från de andra slagen under Stillahavskriget så möttes amerikanerna inte av ett japanskt frontalangrepp utan av öde sandstränder och låga men täta buskage. Den nya japanska taktiken – att hålla ön med gerillakrigföring – tog de amerikanska styrkorna på sängen. Initialt antogs ön vara obefäst.

Jämfört med många av de andra öarna som var krigsskådeplatser i Stillahavskriget hade Okinawa en stor civilbefolkning. Hur många civila som dog saknas tillförlitliga uppgifter om men sannolikt överstigande 100 000. Den japanska skräckpropagandan resulterade i att tusentals hellre begick självmord än att bli fångade av amerikanerna. Under slaget om Okinawa kapitulerade dock japanska soldater för första gången i större utsträckning.

Se även

• Andra världskriget
• Stillahavskriget

Referenser

1. Appleman, Roy E.; James M. Burns; Russell A. Gugeler; John Stevens (2000). Okinawa: the last battle. Washington, D.C.: Center of Military History, United States Army. sid. 36. Arkiverad från originalet den 26 september 2009. https://web.archive.org/web/20090926225835/http://www.history.army.mil/books/wwii/okinawa/. Läst 13 april 2010  Arkiverad 26 september 2009 hämtat från the Wayback Machine.

Litteratur

• Feifer, George: Tennozan: The Battle of Okinawa and the Atomic Bomb (1992) (eng) ISBN 0-395-70066-3
• Frank, Benis M.: Okinawa - slutsteg mot segern (1973)
• Nichols, Charles S.: Okinawa - victory in the Pacific (1955) (eng)
• Rottman, Gordon L.: Okinawa 1945 (Campaign) (2002) (eng) ISBN 1-85532-607-8
• Warner, Gordon: The Okinawa war (1965) (eng)