Slaget om Kreta

Slaget om Kreta
Del av slaget om Medelhavet under andra världskriget
Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta.
Ägde rum 20 maj–1 juni 1941 Plats Kreta, Grekland Resultat Tysk seger[1][2][3][4][5][6][7][8][9][10]
Stridande
Storbritannien  Grekland  Nya Zeeland  Australien	Tyskland  Italien
Befälhavare och ledare
Bernard Freyberg	Kurt Student
Styrka
Storbritannien: 15 000 Grekland: 11 451[11] Australien: 7 100 Nya Zeeland: 6 700 Totalt: 40 000 (10 000 utan stridskapacitet[12])	Tyskland: 14 000^[källa behövs] fallskärmsjägare 15 000^[källa behövs] bergsinfanteri 280 bombplan 150 störtbombare 180 stridsflygplan 500 transportflygplan 80 glidflygplan Italien: 2 700
Förluster
Officiella siffror Brittiska: 791 döda 268 skadade 6 576 tillfångatagna Australiska: 274 döda 507 skadade 3 079 tillfångatagna Nya Zeeland: 671 döda 967 skadade 2 180 tillfångatagna Grekiska: Militära: 426 döda[13] 800-850 skadade^1 5 255 tillfångatagna Civila: 3 000 döda[14] Royal Navy: 1 828 döda 183 skadade 9 fartyg sänkta och 18 skadade Totalt: 3 990 döda 2 750 skadade 17 090 tillfångatagna	Officiella tyska siffror:[15] 2 124 döda 1 917 saknade, förmodligen döda 4 041 döda och saknade totalt 2 640 skadade 17 tillfångatagna och evakuerade till Egypten 6 698 totalt 370 flygplan förstörda eller skadade
^1Totala grekiska förluster uppgår till 1 250 döda och skadade[14]

Slaget om Kreta (tyska: Luftlandeschlacht um Kreta; grekiska: Μάχη της Κρήτης) var ett slag under andra världskriget på den grekiska ön Kreta. Det började på morgonen den 20 maj 1941 då Nazityskland inledde en luftburen invasion på Kreta under kodnamnet Unternehmen Merkur ("Operation Mercurius"). Grekiska och allierade styrkor, tillsammans med kretensiska civila, försvarade ön.^[16][17] Slaget om Kreta var historiskt i tre avseenden: det var den första huvudsakligen luftburna invasionen;^[18] första gången de allierade i betydande grad använde underrättelser från den forcerade tyska Enigma-koden; och första gången invaderande tyska trupper stötte på ett massivt motstånd från en civilbefolkning. Mot bakgrund av de stora förluster som åsamkats fallskärmsjägare, förbjöd Adolf Hitler ytterligare storskaliga luftlandsättningsoperationer. De allierade var emellertid imponerade av den potential som fallskärmsjägare hade och började bygga upp sina egna luftburna divisioner. Detta var det första slaget där fallskärmsjägare användes i stor skala.

Bakgrund

Syftet med operationen var att begränsa Royal Navys inflytande i Medelhavet, dels genom att hindra utbyggnaden av en flottbas i Soudabukten, samt dels genom att möjliggöra basering eget flyg som kunde hindra brittiska fartyg. Ett ytterligare syfte var att hindra RAF från att på ön basera strategiskt bombflyg, som skulle kunna hota de för Tyskland så viktiga oljekällorna i rumänska Ploiești och påverka främst Turkiet att närma sig Tyskland.

Underrättelser

Tyska Abwehr rapporterade från början endast 5 000 allierade trupper på ön och att befolkningen skulle välkomna de tyska trupperna. Senare kom man fram till att det skulle finnas cirka 12 000 allierade trupper på ön jämfört med det verkliga antalet på 32 000 man. De allierade hade en rätt god bild av delar av den tyska planen genom att man kunde forcera framför allt Luftwaffes Enigma-kodade trafik.

Tyska styrkor

De två första anfallsvågorna bestod av 7. Flieger-Division som skulle landsättas med fallskärm och glidflygplan. Efter det att ett flygfält hade säkrats, skulle förstärkningar från 5. Gebirgs-Division flygas in. Andra delar av divisionen och dess tunga materiel skulle skeppas över med beslagtagna fiskebåtar. XI. Fliegerkorps skulle stå för flygtransporterna och VIII. Fliegerkorps för flygunderstödet.

De tyska fallskärmsjägarförbanden delades upp i tre anfallsgrupper.

Namn	Befälhavare	Mål
Gruppe Mitte	Generalleutnant Wilhelm Süssman	Souda, Rethymnon
Gruppe West	Generalmajor Eugen Meindl	Maleme
Gruppe Ost	Oberst Bruno Bräuer	Heraklion

Slagets förlopp

Efter en dag av strider hade tyskarna lidit fruktansvärda förluster och inget av deras mål hade uppnåtts. Nästa dag, genom missförstånd och misslyckanden av den allierade befälhavaren att förstå situationen, föll Malemes flygfält på västra Kreta i tyskarnas händer, vilket gjorde att flygförstärkningar kunde genomföras och man lyckades överväldiga försvararna. Striden varade i 10 dagar.

Förluster

Royal Navy's förluster uppgick till 1828 döda och 183 sårade. Man förlorade 3 kryssare: HMS Gloucester, HMS Fiji, HMS Calcutta och sex jagare: HMS Juno, HMS Greyhound, HMS Kelly, HMS Kashmir, HMS Imperial, HMS Hereward. Dessutom skadades tre slagskepp: HMS Warspite, HMS Valiant, HMS Barham och hangarfartyget HMS Formidable.^[19]

De tyska förlusterna var 3094 döda och saknande fallskärmsjägare, 580 döda och saknande bergsjägare samt 312 döda och saknande flygplansbesättningar. De totala antalet sårade var 2594.^[20]

Efterspel

Kreta hölls ockuperat av tyskarna till krigslutet i Europa maj 1945 då garnisonen lade ner vapnen inför de allierade.

Referenser

Noter

1. Stephen, Martin (1988), Volume 2: Sea Battles in Close Up World War 2, Naval Institute Press, s. 53, ISBN 1557507589, ”One way of dealing with Malta would have been an airborne invasion but Hitler would not countenance such a thing, especially after the pyrrhic casualties of the Crete victory.” 
2. Quarrie, Bruce; Anderson, Duncan (2004), German airborne divisions: Blitzkrieg 1940-1941, Osprey, s. 98, ISBN 1841765716, ”...from the historic raid on the Belgian fortress of Eben Emael to the pyrrhic victory over British and Commonwealth forces on the island of Crete.” 
3. Tillman, Barrett (2004), Brassey's D-Day encyclopedia: the Normandy invasion A-Z, Brassey's, s. 1, ISBN 1574887602, ”The Luftwaffe also made history in the first aerial occupation of an island – the costly Crete operation in 1941. However, Germany's Pyrrhic victory proved so costly that no Fallschirmjaeger division was again involved in a major airborne operation.” 
4. Winchester, Charles (2007), Hitler's War on Russia, Osprey, s. 24, ISBN 1846031958, ”The airborne invasion of Crete had been a pyrrhic victory for the Luftwaffe, with the effective destruction of its elite 7th Airborne Division.” 
5. Coggins, Edward (2000), Wings That Stay on, Turner Publishing Company, s. 65, ISBN 1563115689, ”It was a pyrrhic victory and the death of major German airborne operations for the rest of the war.” 
6. Hinsley, Francis; Stripp, Alan (2001), Codebreakers: the inside story of Bletchley Park, Oxford University Press, s. 3, ISBN 0192801325, ”In May the decryption in good time of full details of the German plan of attack did not enable the defenders to save Crete, but it enabled them to turn Germany's victory into a Pyrrhic victory.” 
7. Buell, Thomas; Greiss, Thomas (2002), The Second World War: Europe and the Mediterranean, Square One Publishers, s. 101, ISBN 0757001602, ”The rank and file on both sides fought tenaciously on Crete, and in the end the Germans could claim only a pyrrhic victory.” 
8. Wright, Robert; Greenwood, John (2007), Airborne forces at war, Naval Institute Press, s. 9, ISBN 1591140285, ”The seizure of Crete was a strategic but Pyrrhic victory for Germany that was brought at the price of future German airborne operations.” 
9. Badsey, Stephen (2000), The Hitchinson Atlas of World War Two battle plans: before and after, Taylor and Francis, s. 193, ISBN 1579582656, ”The Battle for Crete – The Pyrrhic Victory 20 May – 1 June 1941 (chapter title)” 
10. Axelrod, Alan (2008), The Real History of World War II: A new look at the past, Sterling Publishing Company, s. 175, ISBN 1402740905, ”These losses stunned Hitler, who deemed the battle of Crete a Pyrrhic victory and personally forbade airborne assaults for the rest of the war.” 
11. http://www.geetha.mil.gr/media/1maxikritis/maxi-kritis-1941.pdf Arkiverad 17 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine. (grekiska) s, 10, hämtat 27.5.2010: 474 officerare och 10 977 soldater
12. Long, Gavin (1953). Official Histories — Second World War Volume II – Greece, Crete and Syria (1:a). Canberra: Australian War Memorial. sid. 210. Arkiverad från originalet den 7 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070607014146/http://www.awm.gov.au/histories/chapter.asp?volume=18  Arkiverad 15 februari 2009 hämtat från the Wayback Machine.
13. "Επίτομη Ιστορία του Ελληνοιταλικού και Ελληνογερμανικού πολέμου 1940 - 1941", General Army Staff, Army History DirectorateAthens 1985, s. 260 (grekiska), hittad i http://www.geetha.mil.gr/media/1maxikritis/maxi-kritis-dys.pdf Arkiverad 17 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine., hämtdatum 19.2.10
14. ^ [ ] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721074452/http://www.anemologio.gr/old_anemologio/modules.php?name=News&file=article&sid=1486. Läst 27 december 2010. 
15. Davin, Daniel Marcus (1953). ”Appendix V — CASUALTIES”. Crete. The Official History of New Zealand in the Second World War 1939–1945. Wellington, Nya Zeeland: Historical Publications Branch, Department of Internal Affairs, Government of New Zealand. sid. 486–488. http://www.nzetc.org/tm/scholarly/tei-WH2Cret-b5.html 
16. Battle of Pink Hill Arkiverad 25 maj 2010 hämtat från the Wayback Machine.
17. New Zealand History online
18. Maloney, Shane (juli 2006). ”Bogin, Hopit” (på engelska). The Monthly. http://www.themonthly.com.au/nation-reviewed-shane-maloney-bogin-hopit--242. 
19. Beevor 2004, s. 409.
20. Beevor 2004, s. 411.

Tryckta källor

• Beevor, Antony (2004). Kreta: erövring och motstånd. övers. Ulf Gyllenhak. Lund: Historiska media. Libris 9500248. ISBN 9185057037 
• Tamelander, Michael (2003). Malta: kriget i Medelhavet 1940-1942. Lund: Historiska media. sid. 182-216. Libris 9166072. ISBN 91-89442-96-2