Beryllium är ett grundämne som tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller. Dess kemiska egenskaper avviker dock en del från de övriga alkaliska jordartsmetallerna, så att den i vissa avseenden påminner om aluminium. Beryllium är ett tämligen ovanligt grundämne, men koncentreras i vissa mineral, speciellt beryll (genomsnittsformel Be3Al2(SiO3)6), vilket är både en ädelsten och råvara till berylliumframställning. Som ädelsten kallas beryllen smaragd när den är grön, akvamarin när den är blekt blågrön och ädelberyll för alla övriga färger.[12] Även gula, rosafärgade och violetta varianter av beryll förekommer sällsynt. Färgen kommer av föroreningar i stenen. Beryllium har atomnummer 4. Ett annat berylliummineral är Gadolinit.
Hälsofara
Beryllium och dess föreningar är utomordentligt giftiga. Inandning av berylliumdamm eller ångor från berylliumföreningar leder till lunginflammation (beryllios). Första symptom är rethosta och andnöd. Diagnos sker med röntgenundersökning kompletterat med blodprov. Vid behandling efter kortvarig exponering tillfrisknar patienten oftast efter någon vecka. Vid långvarig exponering blir skadan obotlig.
Att se upp med är kontakt med sönderslagna lysrör samt skärmar till datorer och TV-mottagare, eftersom lysämnet, som täcker glasets insida, kan innehålla beryllium.
Vid bearbetning av metallen måste åtgärder vidtas för att undvika inandning av damm och spån. Ögon och hud kan skadas av kontakt med beryllium och berylliumhaltiga föreningar. Om beryllium kommer in i ett sår, blir såret svårläkt.
Vid berylliumsmitta ansamlas ämnet främst i skelettet. Utsöndring sker långsamt genom urin och avföring. Vid ett olyckstillfälle smittades samtidigt 25 personer. Uppföljning visade en biologisk halvvärdestid på 2–8 veckor.[14]
Amerikanska myndighetenOSHA (Occupational Safety and Health Administration) har satt säkerhetsgränsen för luftförorening av beryllium till max 2 μg/m3 luft. Vid arbete med beryllium är rökning, mat och dryck förbjudet.
NIOSH (National Institute for Occupational Safety and Health) misstänker att beryllium möjligen kan vara cancerframkallande.
Risk för dammexplosion vid kontakt mot heta föremål eller utsatt för gnistor.
Wöhler kallade det nya ämnet glucinium, med kemisk tecken[16]Gl. Detta namn byggde på latinglucina härlett från grekiska glukus = söt, syftande på att vissa berylliumföreningar smakar sött. Tidiga forskare hade nämligen som en första indikation på berylliumförekomst smakat på berylliumföreningar, och tyckte det smakade sött. Man förstod då inte att det var giftigt och farligt.
Vauquelin kallade ämnet beryllium. Båda benämningarna förekom parallellt ända till 1957, då beryllium fastställdes som det giltiga namnet.
Egenskaper
Finfördelat beryllium är brännbart i luft, men till skillnad mot alkalimetaller och de flesta alkaliska jordartsmetaller, är beryllium så pass svårjoniserat att det inte ger någon färg när det bränns i låga.
Densiteten är visserligen 1,85 (vatten 1,0), men berylliumpulver är inte tyngre än att vattens ytspänning räcker för att hålla pulvret flytande, d v s vattnet väter ej pulvret.
Praktiskt taget olösligt i kallt vatten, men något lösligt i hett vatten. Löser sig inte i kvicksilver.
Beryllium är smidbar upphettad till rödvärme (omkring 500 °C).
Slipning av berylliumlegeringar skapar inga gnistor. Gnistfriheten utnyttjas för gnistfria verktyg, som är avsedda för arbete i explosionsfarlig miljö.
Framställning
Vid framställning av berylliummetall omvandlar man beryllen till berylliumhydroxid (Be(OH)2) med någon metod, exempelvis urlakning med svavelsyra (H2SO4) och kokning med natriumhydroxid (NaOH). Berylliumhydroxiden omvandlas till klorid och reduceras sedan med magnesium, varvid man får oren berylliummetall som sedan renas.
Gruvor i Sverige
I Kolsva fältspatgruva, tolv kilometer norr om Köping, finns Sveriges största förekomst av berylliummineral[17]. Under främst 1950-talet tillvaratogs här, huvudsakligen genom utskrädning av befintliga skrotstensupplag, omkring 25 ton berylliummineral, främst beryll (omkring 90 %) och krysoberyll. Detta gör gruvan till den största berylliummineraliseringen i Sverige och förmodligen störst i Europa. Genom AB Atomenergis prospekteringsverksamhet upptäcktes stora mängder berylliummineral i de djupare delarna (85–110 metersnivån) av fältspatgruvan. De större blocken med beryll, vägande 200–750 kilo/styck, som först påträffades i de omfattande skrotstenshögarna, kunde spåras till fast klyft i gruvans djupare delar.
Användning
Berylliummetall används i lätta metallegeringar som främst används inom rymdindustri, och som legeringsämne till koppar, berylliumbrons. Vidare används metallen till fönster i röntgenrör och som moderatormaterial och för kapsling i kärnreaktorer. I kärnvapen används beryllium som neutronreflektor. Berylliumoxid är en elektrisk isolator med hög värmeledningsförmåga. Dessa egenskaper utnyttjas i en pasta, som anbringas mellan värmekänsliga komponenter på kretskort och kylflänsar för att ge god termisk kontakt utan isolationsproblem.
All användning av beryllium begränsas av dess giftighet.
^N. N. Greenwood, A. Earnshaw: Chemie der Elemente, 1. Auflage, VCH, Weinheim 1988, ISBN 3-527-26169-9, S. 136.
^Harry H. Binder: Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-7776-0736-3.
^Ludwig Bergmann, Clemens Schaefer, Rainer Kassing: Lehrbuch der Experimentalphysik, Band 6: Festkörper. 2. Auflage. Walter de Gruyter, 2005, ISBN 3-11-017485-5, S. 361.
^Haynes, William M., red (2011). CRC Handbook of Chemistry and Physics (92nd ed.). Boca Raton (FL): CRC Press. ISBN 1439855110.
^Weast, Robert C. (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990. Seiten E-129 bis E-145. ISBN 0-8493-0470-9. De angivna värdena har här räknats om enligt SI.
^ [ab] Ur CLP-förordningen gällande CAS-Nr. 7440-41-7 i substansdatabasen GESTIS-Stoffdatenbank hos IFA (Institut für Arbeitsschutz der Deutschen Gesetzlichen Unfallversicherung) (Kräver JavaScript) (ty, en).
^Walter Schumann (2002), Ädelstenar och Prydnadsstenar, Världens alla arter och varieteter 1600 exempel, 13:e utökade och uppdaterade upplagan, sidan 106, ISBN 978-91-631-9069-8
^PubChem, Absorption, Distribution and Excretion [2]
