Ultrakonservatism betecknar en extrem form av konservatism.[1][2] Vanligtvis brukar åsyftas politisk-religiösa rörelser som kompromisslöst strävar efter att återgå till ett samhälle byggt på traditionella normer och värderingar. Detta kan innebära överförande av politisk makt till religiösa institutioner för att sörja för en sådan samhällelig återgång. En ultra definieras av Nationalencyklopedin som "anhängare av ytterlighetsriktning, särskilt politiskt sådan och vanligen (starkt) konservativ".[3]
Politiskt ultrakonservativa rörelser skall inte förväxlas med fascism, som var en separat ideologi och inte högerkonservativ.[8][9] Den ende framstående konservative profil som uttryckligen stödde fascismen var den tyske statsvetaren Carl Schmitt.[10]
Den konservative lärofadern Joseph de Maistre var en tidig inspiratör för ultramontanismen – den ultrakonservativa rörelse inom romersk-katolska kyrkan, som strävade efter att utöka påvens makt även utanför Italien.[11] De ultramontana ville överföra makt inom katolska kyrkan till Rom och bedyrade påvens ställning gentemot andra kyrkliga institutioner. Rörelsen fick störst betydelse på 1800-talet, då den tog ställning mot de moderna nationalstaternas anspråk på att företräda alla sina medborgare och i stället framhävde påvens roll som katolikernas försvarare.[12]
Den ultrakonservativa rörelsen Sankt Pius X:s prästbrödraskap motsätter sig alla former av modernisering av romersk-katolska kyrkan och dess medlemmar har förespråkat återupprättandet av absolut monarki i Frankrike.[13][14]
De sunnimuslimskasalafisterna, med grund i en strikt tolkning av religiösa texter, strävar efter en återgång till samhället som man menar att det såg ut under profeten Muhammeds tid.[15][16]Talibanerna införde en på liknande världsåskådning baserad politik, när de tog makten i Afghanistan.[17]
^Werner, Yvonne Marie (2005). Nordisk katolicism. Katolsk mission och konversion i Danmark i ett nordiskt perspektiv. Museum Tusculanum. sid. 18-22, 53-54. ISBN 9788763502917
.jpg)
