PROFILBARU.COM

	Spetsbergsgås; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Underfamilj	Anserinae
Tribus	Gäss; Anserini
Släkte	Anser
Art	Spetsbergsgås; A. brachyrhynchus
Vetenskapligt namn
	§ Anser brachyrhynchus
Auktor	Baillon, 1833
Utbredning

Spetsbergsgås (Anser brachyrhynchus) är en fågel som tillhör släktgruppen gäss inom familjen änder.^[2] Fågeln häckar på Grönland, Island och Spetsbergen. Vintertid flyttar den till Västeuropa. Den är mycket lik och nära släkt med sädgåsen. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte

Spetsbergsgåsen är mycket lik sädgåsen. Spetsbergsgåsen har dock rosafärgade fötter och fjäderdräkten är ljust gråblå på rygg och framtill på vingarna. Stjärten är vit med ett smalt ljusgrått tvärband innanför den vita breda bård som avslutar stjärten. Dess huvud är mörkt och den har kort hals och näbb. Näbben är rosafärgad och svart. Spetsbergsgåsen väger ungefär 2,5 till 3,5 kilogram, är 60 till 70 centimeter lång och har ett vingspann på cirka 130 till 170 centimeter. Den är alltså något mindre än sädgåsen.

Kacklet liknar bläsgåsens, men lätena skiljer sig mycket mellan hanar och ungfåglar, som har högt liggande läten, och honor som har lägre och mer nasala.

Utbredning

Spetsbergsgås häckar på Grönland, Spetsbergen och Island, särskilt i Hofsjökull-glaciärens avrinningsområde. Den ansluter sig till andra gåsarter under flyttningen. Dess vinterområde ligger i Storbritannien och Irland, i Belgien och Nederländerna, i norra Tysklands kustområden och i Danmark. De fåglar som övervintrar i Storbritannien häckar på Grönland och Island. I det inre av Europa påträffas de endast mycket sällan.^[3] Den har också upprepade gånger påträffats i nordöstra Nordamerika under vinterhalvåret, med nästan alla fynd efter 1990-talet, huvudsakligen från Quebec söderut till New York, mer sällan söderut till Delaware och Pennsylvania och ett fynd i inlandet i Nebraska.^[4]

Förekomst i Sverige

Spetsbergsgåsen rastar i Sverige i ökande antal under vår och höst.^[5]

Systematik

Spetsbergsgåsen är mycket nära släkt med sädgåsen (Anser fabalis) och har tidvis behandlats som en underart. Flera sentida studier bekräftar visserligen det nära släktskapet men också att den utgör en egen art.^[6]^[7]^[8]^[9]

Ekologi

Biotop

På vintern lever spetsbergsgäss med förkärlek på ängar och i flodlandskap, men även på betesmarker. I häckningsområdet på sommaren lever de i stora kolonier, dels på över 400 meter högt belägna karga bergsområden och i sumpmarker som uppstått genom glaciärsmältning, men även på myrar och vid sjöar. På Island häckar de även på stelnade lavafält. Även små öar kan användas som skydd mot rovdjur, som fjällräv.

Häckning

Häckningstiden inleds ungefär i början av juni, sedan flockarna infunnit sig i sitt häckningsområde i mitten av maj och där ibland bildat lösa kolonier. Honan lägger cirka 3–7 släta vita ägg i ett högt beläget bo, som är fodrat med fjädrar. Hanen deltar inte i ruvningen, men vaktar kullen och honan. Ungfåglarna är borymmare och är flygfärdiga efter ungefär två månader. Ungefär i juli genomgår de adulta fåglarna sin ruggning. Under denna tid kan de inte flyga och bildar utpräglade flockar med sina artfränder. I augusti börjar den gemensamma flyttningen till övervintringsområdena. Vid tre års ålder börjar ofta fåglarna med häckning och uppfödande av ungar.

Anser brachyrhynchus

Föda

I häckningsområdet livnär sig gässen av den arktiska sommarens yppiga växtlighet, särskilt blad och knoppar från pilört, ängsbräsma, maskros eller ängsnäva. På vintern livnär den sig av alla tillgängliga växter och gräs, gärna även av det moderna jordbrukets produkter.

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] Världspopulationen uppskattas till cirka 410 000 individer,^[10] varav det i Europa tros häcka 57 000–74 000 par.^[11]

Namn

Fågeln har på svenska även kallats rödfotad gås och kortnäbbad gås.^[12]

Referenser

Artikeln är till stor del översatt från tyska Wikipedia

Noter

^ [a b c] BirdLife International 2016 Anser brachyrhynchus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Howell, S. N. G., I. Lewington, and W. Russell (2014). Rare Birds of North America. Princeton University Press, Princeton, NJ, USA & Oxford, UK.
^ Spetsbergsgås i Artportalen
^ Burgers, J., J. J. Smit, and H. van der Voet (1991). Origins and systematics of two types of the Bean Goose Anser fabalis (Latham, 1787) wintering in the Netherlands. Ardea 79(2):307–316.
^ Sangster, G., and G. J. Oreel (1996). Progress in taxonomy of Taiga and Tundra Bean Geese. Dutch Birding 18(6):310–316.
^ Dronneau, C. (2006). [Bean Goose: taxonomy, identification and status in France]. Ornithos 13(1):33–47. (In French with English summary.)
^ Ruokonen, M., K. Litvin, and T. Aarvak (2008). Taxonomy of the Bean Goose-Pink-footed Goose. Molecular Phylogenetics and Evolution 48(2):554–562.
^ Wetlands International. 2015. Waterbird Population Estimates. Hämtad från wpe.wetlands.org 20150917.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Tryckta källor

Erich Rutschke (1997) Wildgänse, Lebensweise - Schutz - Nutzung, Berlin, Parey.
H. Kolbe (1999) Die Entenvögel der Welt, 5:e upplagan, Ulmer Eugen Verlag, ISBN 3-8001-7442-1
Roland Staav och Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, Norstedts Stockholm, ISBN 91-1-913142-9