Psykedelisk rock är en typ av rockmusik. Musiken är influerad av psykedelisk kultur som syftar till att replikera och höja sinnesförändrande upplevelser av psykedeliska droger och hallucinogener. Stilen använder ofta nya inspelningstekniker och effekter som bygger på icke-västerländska källor, såsom raga och bordun från den indiska musiken, och är rent strukturmässigt mer åt frijazz-hållet, jämfört med den mer traditionella låtstrukturer hos rock- och popmusik.
Som musikstil försökte psykedelisk rock att efterlikna och upphöja effekten av psykedeliska droger och hallucinogener, genom att använda ny elektronik och effekter, utsvävande instrumentsolon och improvisation. Stilen blandade in en mer exotisk instrumentering jämfört med mycket annan västerländsk musik, huvudsakligen med instrument från Indien och Mellanöstern.[1] Några breda kännetecken inkluderar:
Detaljerade studioeffekter, till exempel gömda meddelanden som endast kan höras om inspelningen spelas baklänges, olika delay-effekter och progressiv panorering.;[3]
Komplexa och progressiva låtstrukturer, exempelvis förändringar i tempo och tonart;
Långa och utsvävande improvisationer och solon;[4]
Låttexter som direkt eller indirekt refererar till droger
Stor användning av olika klaviaturinstrument, i synnerhet elektriska orglar;
Den psykedeliska rocken föddes i Storbritannien och USA under mitten av 1960-talet, och beskrivs ofta som ett resultat av The Beatles enorma genomslag i USA, den relativt nya drogen LSD, och ett växande intresse för musik ifrån Asien och Mellanöstern. Tillsammans skapande detta en ny form av elektrisk musik, som gjorde succé hos den kraftigt ökande hippiekulturen.[7]
Bob Dylan och The Beatles var två av de mest framgångsrika akterna under 1960-talet, och var även bland de första med att implementera drogreferenser i deras låttexter. Efter att ha introducerats till cannabis av Dylan så började The Beatles att experimentera med LSD. Under denna period så ändrades gruppens sound något, och allt mer effekter och icke-traditionella instrument, som senare blev karaktäristiska för det psykedeliska soundet, kunde höras på inspelningarna, exempelvis det indiska instrumentet sitar som finns med i låten "Norwegian Wood (This Bird Has Flown)" från 1965, och inspelningar som spelas upp baklänges på deras B-sida "Rain" från 1966.
Termen "psykedelisk" myntades 1957 av psykiaternHumphry Osmond som en alternativ benämning för hallucinogener inom psykoterapin.[8] Det första bandet som marknadsförde sig själva som psykedelisk rock var 13th Floor Elevators från Texas, USA, i slutet av 1965. I en tidningsartikel om bandet i tidningen Austin American Statesman beskrevs gruppen som "unik, psykedelisk rock", och kort därefter släpptes deras album The Psychedelic Sounds of the 13th Floor Elevators.[4]
Genren benämndes ofta som "acid rock", och namnet kom från slangordet för LSD, "acid", eller "syra" på svenska.[källa behövs] Kombinationen av droger, låttexter, och den musikaliska och visuella stilen sammanfattades som "acid rock", och blev senare allmänt känt som "psykedelisk rock".[9] "Acid rock" blev senare sett som en subgenre till Psykedelisk rock, och beskrevs som mer högljudd och med mer distorsion än den psykedeliska genren.[10]
Psykedelisk rock nådde sin höjdpunkt under slutet av 1960-talet. The Beatles album Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, som släpptes 1967, anses av många vara både gruppens och genrens psykedeliska definition.[11] Andra stora band och artister följde deras exempel, och Pink Floyd släppte debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn, som många ser som deras mest lyckade psykedeliska album. 1967 var "the summer of love" i USA, och staden San Francisco hade kommit att bli något av en medelpunkt för den psykedeliska rörelsen, och hippiekulturen. I distriktet Haight-Ashbury ökade antalet invånare från 15.000 till 100.000 under 1967[12], och tack vare den drastiska ökningen fick musikbranschen ett lyft, både när det gällde live-konserter och skivförsäljning. Artister som Janis Joplin och Jimi Hendrix växte enormt i popularitet[13], och nya, tidigare osignade band, fick en chans att nå ut till en stor publikskara. Bandet "The Doors", som sen har blivit bland de största ikonerna inom genren, släppte sitt självbetitlade debutalbum, Deras första singel "Light My Fire" blev, trots sina sju minuter, en enorm hit, och albumet blev för många en slags definition för genren.
Den psykedeliska rocken nådde sitt klimax 1969, under den rekordstora Woodstockfestivalen. Genren fick också visst erkännande i andra, mer glamourösa sammanhang, exempelvis i Hollywood. Filmen "Easy Rider" från 1969 använde sig av psykedelisk rock till filmens soundtrack, exempelvis bandet Steppenwolfs låt "Born to Be Wild", från 1968.
Genrens nedgång
Vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet började genrens popularitet sjunka. Drogen LSD illegaliserades i Storbritannien och USA 1966.[14] Dessutom avled många av genrens största artister och ikoner, exempelvis Jim Morrison från The Doors, Jimi Hendrix och Janis Joplin, under kort tid, majoriteten på grund av drogöverdos.[15] Detta ledde till att många band splittrades, och de band som överlevde mötte en allt större drog-skepticism hos allmänheten. Detta fick många akter att gå tillbaka till en mer traditionell typ av rock, och senare även progressiv rock.
Relaterade genrer
Allteftersom genren fick ett kommersiellt genombrott hos en bredare publik, mycket på grund av The Beatles, så började psykedeliska inslag dyka upp inom andra genrer, bland annat inom popmusiken. Man började använda sig av effekter som var karaktäristiska för psykedelisk musik, exempelvis fuzz-gitarrer och icke-västerländska instrument såsom sitar. Även låttexterna förändrades, och drog mer åt det otydliga, mystik-influerade hållet som utmärker psykedelisk musik.
Beach Boys var bland de första med att blanda pop och psykedelisk rock med deras singel "Good Vibrations". Fler artister följde deras exempel, såsom den skotske folkmusikern Donovan, och den amerikanska pop/rock-gruppen The Monkees.
Psykedelisk rock började även att influera den afro-amerikanska musikkulturen, huvudsakligen motown, och resulterade så småningom i en egen genre, psykedelisk soul, som var mer politiskt inriktad än huvuddelen av den psykedeliska rockkulturen.
Album Rock, British Invasion,Contemporary Pop/Rock, hårdrock, Regional Blues, Rock'n'roll, British Psychedelia, psykedelisk/garagerock, Blues-Rock, British Blues, Dance-Rock, Early Pop/Rock, AM Pop
Album Rock, Blue-Eyed Soul, Folk-Rock,Jazz-Rock, psykedelisk/garagerock, Singer/Songwriter, Soul, Soft Rock,Contemporary Pop/Rock, Adult Contemporary, AM Pop, Celtic Rock
Album Rock, Arena Rock, Art Rock, Prog-Rock, psykedelisk/garagerock, Vocal Music,Folk-Rock, Keyboard
Referenser
^R. Rubin and J. P. Melnick, Immigration and American Popular Culture: an Introduction (New York, NY: New York University Press, 2007), ISBN 0-8147-7552-7, pp. 162-4.
^Legends of Rock Guitar: the Essential Reference of Rock's Greatest Guitarists. London: Hal Leonard Corporation. 1997. sid. 48. ISBN 0-7935-4042-9
^Popular Music Genres: an Introduction. Edinburgh: Edinburgh University Press. 2004. sid. 52-54. ISBN 0-7486-1745-0
^ [ab] M. Hicks, Sixties Rock: Garage, Psychedelic, and Other Satisfactions Music in American Life (Chicago, IL: University of Illinois Press, 2000), ISBN 0-252-06915-3, pp. 64-6.
^J. DeRogatis, Turn On Your Mind: Four Decades of Great Psychedelic Rock (Milwaukie, Michigan: Hal Leonard, 2003), ISBN 0-634-05548-8, p. 230.
^R. Unterberger, Samb Hicks, Jennifer Dempsey, "Music USA: the Rough Guide", (Rough Guides, 1999), ISBN 1-85828-421-X, p. 391.
^MacDonald, I.. Revolution in the Head: The Beatles' Records and the Sixties. (London: Vintage, 3rd edn., 2008). sid. 241-2. ISBN 978-0-09-952679-7
^G. Falk and U. A. Falk, Youth Culture and the Generation Gap (New York, NY: Algora, 2005), ISBN 0-87586-368-X, p. 186.
^W. E. Studwell and D. F. Lonergan, The Classic Rock and Roll Reader: Rock Music from its Beginnings to the mid-1970s (London: Routledge, 1999), ISBN 0-7890-0151-9, p. 223.
^I. Inglis, The Beatles, Popular Music and Society: a Thousand Voices (London: Palgrave Macmillan, 2000), ISBN 0-312-22236-X, p. 46.
^S. Whiteley, Too Much Too Young: Popular Music, Age and Gender (London: Routledge, 2005), ISBN 0-415-31029-6, p. 147.
