Julio Gonzáles arbetade som ung med sin äldre bror i faderns smidesverkstad. Bröderna tog kvällskurser i konst vid Escuela de Bellas Artes. I slutet av 1890-talet började Julio González besöka Els Quatre Gats, ett café i Barcelona, där han träffade Pablo Picasso.
Julio González började sin karriär som målare, men fortsatte som skulptör. I Paris förknippades han med den spanska kretsen av konstnärer vid Montmartre, i vilken bland andra ingick Pablo Gargallo, Juan Gris och Max Jacob. År 1918 utvecklade han ett intresse för de konstnärliga möjligheterna med svetsning, efter att ha lärt sig tekniken samtidigt som han arbetade i Renaults fabrik i Boulogne-Billancourt. Denna teknik blev därefter hans huvudsakliga bidrag till skulptur.
År 1920 förnyade Gonzáles sin bekantskap med Picasso, som han senare lämnade teknisk hjälp till vid utförande av skulpturer i stål, vilka ingick i Picassos utveckling av analytisk kubism. Han hade själv påverkats av kubismen och surrealismen, och strävade efter att skapa former med utgångspunkt i materialets naturliga begränsningar. Hans abstrakta och föreställande verk byggde alltid på en naturiakttagelse.[förtydliga]