Japans självförsvarsstyrkor (japanska: 自衛隊, Jieitai, internationellt: Japan Self-Defense Forces, kort JSDF) eller Japans försvarsmakt (förenklat)[2] är den japanska motsvarigheten till det som i andra länder utgörs av väpnade styrkor.
Enligt Japans konstitution som antogs 1946 är landet förbjudet att hålla sig med militära stridskrafter, och medlemmarna i självförsvarsstyrkorna är inte militärer eller soldater, utan en uniformerad kår av civila statstjänstemän.[3][4] Sin civila status till trots har självförsvarsstyrkorna ändå en militär prägel och är indelad i tre grenar med inriktning på landbaserat, luftrums- och maritimt självförsvar vilket närmast motsvarar en indelning i armé, flygvapen och flotta.[5]
Självförsvarsstyrkorna bildades 1954 med amerikanskt stöd i samband med den kris som utlösts av Koreakriget. Bildandet föranledde dock inte någon förändring av författningen utan baserades på en omtolkning av landets efterkrigskonstitution och en doktrin om upprättande av strikt defensiva civila självförsvarsstyrkor i motsats till en krigsmakt avsedd för offensiva operationer utomlands.[6]
Fram till 1992 innebar doktrinen även ett förbud mot att sätta in självförsvarsstyrkorna utanför Japan, men genom lagstiftning gavs ett mandat att kunna delta i Förenta nationernas fredsbevarande operationer.[7] Lagen tillåter medlemmar ur självförsvarsstyrkorna att med arbeta med humanitärt bistånd vid fredsbevarande operationer utanför Japan, och eftersom de inte tillåts vara kombattanter klassificeras de istället som biståndsarbetare även när de bär uniform och vapen. De aktiviteter som lagen tillåter i relation till humanitärt bistånd omfattar:[8]
Nyligen har spänningar, framförallt med Nordkorea och Kina, åter väckt debatten om självförsvarsstyrkornas status och dess förhållande till det japanska samhället i övrigt.[9][10]
De japanska självförsvarsstyrkorna bestod 2005 av 239 430 personer[11] varav: