Induktion är ett vetenskapsteoretiskt begrepp som betecknar den slutledningsmetod som används då generella slutsatser härleds från upprepade empiriska observationer.[1] Begreppet induktion används också för att beteckna forskningsmetoder som syftar till att formulera teoretiska slutsatser utifrån empiriska observationer utan hänsyn till förutbestämda teoretiska ramverk.[2]
Inom naturvetenskap används induktion i kombination med deduktion och falsifikation för att härleda och pröva teoretiska förklaringar.[källa behövs]
En samhällsvetenskaplig metod som utmärks av sin induktiva ansats är grundad teori.
Exempel på induktiva resonemang
- "Solen har gått upp varje morgon hittills, alltså kommer den att gå upp nästa morgon också."
- "Den här tärningen har hittills endast visat sexor, alltså kommer nästa kast att resultera i en sexa."
Historik
Den skotske filosofen David Hume kritiserade och förkastade induktionen som en pålitlig kunskapskälla, trots att han medgav nödvändigheten av att använda oss av den i vardagslivet. Han visade bland annat att de argument som kunde presenteras för den induktiva logikens giltighet tycktes förutsätta den, och att de därför var cirkulära. Projektet övergavs således fram till 1900-talets början då de logiska positivisterna genom sannolikhetslära försökte rättfärdiga den. Detta synsätt kritiserade sedan vetenskapsfilosofen Karl Popper i sin bok Logik der Forschung från 1934.
Se även
Källor
