Wilhelm av Preussen (f. 1906) Louis Ferdinand av Preussen (f. 1907) Hubertus av Preussen (f. 1909) Friedrich av Preussen (f. 1911 och 1911) Alexandrine av Preussen (f. 1915) Cecilie av Preussen (f. 1917)
Som de flesta tyska prinsar gjorde Wilhelm sin karriär inom det militära och blev general vid infanteriet. Vid första världskrigets utbrott erhöll han befälet över den 5:e tyska armén med vilken han i krigets inledningsskede vann åtskilliga framgångar på västfronten. Han misslyckades dock med att inta fästningen Verdun såväl 1914 som 1916.
Efter kriget, efter den tyska revolutionens utbrott i november 1918, gick Wilhelm först, liksom fadern, i landsflykt till Nederländerna, där han bland annat författade memoarboken Erinnerungen (1922). Året därpå återvände han till Tyskland. Han hade planer på att ställa upp som motkandidat till Paul von Hindenburg i presidentvalet 1932 men förbjöds av sin far.
I samband med Adolf Hitlers maktövertagande 1933 deltog han i mars samma år i den högtidliga ceremonin i Garnisonskyrkan i Potsdam ("Potsdamdagen"), där nazisterna ansåg sig markera kontinuiteten med det wilhelminska, andra, och deras eget, s.k. tredje rike.
Efter sin fars bortgång 1941 blev Wilhelm ättens huvudman. Sina anspråk på tronen hade han däremot avstått redan 1918.
Kronprins Wilhelm var mycket intresserad av idrott och var själv aktiv ryttare, bilist, polospelare och bobåkare. Han var också känd som stor kvinnotjusare och hade flera utomäktenskapliga affärer vid sidan av sitt äktenskap (ingånget 1905) med hertiginnan Cecilie av Mecklenburg-Schwerin (1886-1954). Han och Cecilie levde dock alltmer skilda liv från och med 1920-talet och träffades egentligen enbart vid större familjehögtider.
.jpg)
