Den här artikeln handlar om musikalen We Will Rock You. För låten och singeln, se We Will Rock You.
We Will Rock You är en musikal, eller musikteater, som baserar sig på låtar av det brittiska rockbandet Queen och som är uppkallad efter bandets låt med samma namn. Musikalen är skriven av den engelske komikern och författaren Ben Elton i samarbete med Queen-medlemmarna Brian May och Roger Taylor. Historien utspelar sig i en dystopisk framtid där man undviker originalitet och individualism, och där rockmusik är okänt. En ensam drömmare dyker upp för att uppfylla en profetia som gör det möjligt för rocken att återkomma.
Produktion
Enligt Brian May talade Queens managerJim Beach redan i mitten av 1990-talet med bandet om att skapa en musikal med låtar av Queen. Ursprungsidén var att göra en biografisk historia om bandets avlidne sångare Freddie Mercury. Även skådespelaren Robert De Niros produktionsbolag Tribeca visade intresse för en Queenmusikal, men tyckte att originalidén var svårbearbetad.
Komikern och författaren Ben Elton kontaktades i slutet av 2000 för samtal med Brian May och Roger Taylor om projektet. Elton föreslog en annan historia men som ändå skulle kunna ”fånga andan av mycket av [deras] musik”. Både Queen och De Niro köpte idén. Elton hade ett nära samarbete med May och Taylor för att införliva bandets låtar i historien. Musikalen är till viss del även en satir av dagens nöjesindustri, som ofta styrs hårt av globala företag med omfattande marknadsföring exempelvis i form av gratis plastfigurer från McDonald's, eller där kända artisters skivor måste gå upp på försäljningstoppen direkt för att inte floppa. Elton har också förklarat han även var inspirerad av den datorkontrollerade dystopiska science fiction-filmen Matrix. Manuskriptet blev klart 2001.
Originaluppsättningen hade premiär den 14 maj2002 på Dominion Theatre i LondonsWest End i Storbritannien. Föreställningen spelades för den sista gången den 31 maj 2014 och hade då spelats 4 600 gånger på den scenen.
Värt att notera är att varken Brian May eller Roger Taylor var några fan av musikalgenren innan de gjorde We Will Rock You.
Kritikernas mottagande
Londonkritikerna var nästan enhälligt negativa i sin kritik av både idé och regi. The Guardian tyckte att historien var barnslig och svår att ta seriöst, eftersom den var ”skoningslöst onaturligt” paketerad och att librettot visserligen kunde vara roligt ibland men menade att man genom huvudpersonen Galileo sökte in absurdum hitta på utvikningar för att pressa fram ytterligare Queen-låtar.[1] En del av de medverkande fick dock en del beröm[2], och musikalen drog en hel del publik genom 12 års spelperiod.
Historien sågades även i Dan Backmans (Svd) recension av den svenska premiären på Cirkus hösten 2010.[3]
Uppsättningar
Originaluppsättningen av We Will Rock You hade premiär i maj 2002 på Dominion Theatre, en av de största teatrarna i West End med över 2 000 platser.[4] På grund av publiktrycket har Londonuppsättningen förlängts flera gånger. Efter 12 år och 4 600 föreställningar sänktes ridån för sista gången den 31 maj 2014.
Det har gjorts flera internationella uppsättningar av musikalen, bland annat:
Musikalen gavs i Varberg vid tre tillfällen i februari och juli 2007.[14]
En turné i Australien och Asien firar musikalens 5-årsjubileum mellan oktober 2007 och mitten av 2008 och avslutas med föreställningar i Auckland i Nya Zeeland, Singapore och Hongkong. Turnén är känd eftersom tidigare medverkande Mig Ayesa (från Londonuppsättningen) och Annie Crummer (från första Australienuppsättningen) deltar i sina roller som Galileo respektive Killer Queen.[15]
En uppsättning (som med den tyska översättningen från föreställningarna i Köln och Zürich) hade premiär i Wien i Österrike i januari 2008.[16]
Freddie Mercury vid entrén till Dominion Theatre i London
Akt I
Historien utspelar sig år 2304 i en polisstat liknande den i romanen 1984. Jorden kallas Mallplaneten, och som namnet antyder råder en konventionell kommersiell anpassning. Överallt på jorden tittar folk på samma filmer, lyssnar till samma datorgenererade musik, bär likadana kläder, tänker samma tankar och har samma åsikter. Musikinstrument och kompositörer är förbjudna, och rockmusik är okänt. Representativt styrande har avskaffats och allt kontrolleras av det världsomfattande jättebolaget Globalsoft som leds av Killer Queen och kommendören i hennes hemliga polis, Khashoggi. De som är emot Globalsofts påtvingade konformitet tillfångatas och hjärntvättas till underkastelse.
En liten grupp bohemer kämpar för att återställa det fria utbytet av tankar, mode och framförallt livemusik. I likhet med andra klassiska historier som går ut på att söka efter något, vilket We will rock you parodierar, har musikalen en messiasfigur, den socialt utslagne Galileo Figaro. Han hör texter från klassiska rocklåtar i sitt huvud och anar att ett fantastiskt öde väntar honom. Tillsammans med sin kärlek, en annan dissident Scaramouche, slår han följe med bohemerna för att hitta en gitarr, och störta Globalsoft. När bohemerna tas tillfånga och hjärntvättas flyr Galileo och Scaramouche för sina liv.
Akt II
Galileo och Scaramouche träffar på Pop, en äldre hippieaktig bohem som längtar efter den ”gamla tiden” när folk var fria och ”rock ’n roll was king” (eller kanske ”Queen”?). Pop tar på sig den klassiska rollen som guide för dem och visar dem inledningen av videonBohemian Rhapsody till och med texten ”Open your eyes, look up to the skies and see”. Det inspirerar Galileo och Scaramouche, och imponerade av den ”gudomliga musiken” beslutar de sig för att leta efter en gitarr på Wembley Stadium, där Queen gav två legendariska konserter. Stadion är nu en ruin men de hittar gitarren gömd i en vägg. Med gitarren i handen och Pop som turnémanager gör de två frälsarna ett medryckande framförande av titellåten We Will Rock You, och alla medverkande avslutar musikalen med ett arrangemang av Bohemian Rhapsody som extranummer.
Lokala anpassningar
Lokala anpassningar görs av historien och låtarna för att passa publiken i olika länder. Alla huvudroller har samma namn och personligheter i alla uppsättningar, men huvudbohemen kallas antingen Meat (London) eller Oz (bland annat Australien[18], Kanada[19], Japan[20] Österrike[21]) beroende på om publiken är mest bekant med Meat Loaf eller Ozzy Osbourne. Meat eller Oz är för övrigt kvinna. Eftersom de bara har andrahandsinformation om riktig musik, från papperstidningar och affischer, råder en fler missuppfattningar så tuffa rockkillar kallar sig bland annat Britney Spears, Byggare Bob och Cliff Richard. Bohemernas namn kan också variera beroende på olika artisters popularitet i olika länder. Andra namn som används är bland andra Paul McCartney, Aretha (Franklin), Jackson Five, Donny Osmond, Madonna och Prince. Enligt engelska artikeln på Wikipedia har även Robbie Williams, Beyoncé och Boy George förekommit.
Den 14 maj 2007 firade uppsättningen sitt 5-årsjubileum med en föreställning där både May och Taylor deltog i slutet. Författaren Ben Elton gav då de medverkande, inklusive May och Taylor, en speciell plakett. Under delen av föreställningen som utspelar sig i Pops bar kom den brittiske komikern Al Murray överraskande åkande upp på scenen på motorcykel.[23]
Syftningar på populärkultur
I dialogen förekommer mängder av syftningar på populärkulturen. Några är tagna från texter av andra artisters låtar som exempelvis:
(Aaah) … Ga… doo doo doo, push pineapple shake the tree ur den brittiska popgruppen Black Laces låt Agadoo.
Ett annat exempel är när Scaramouche ”omvänder polariteten” på en av Globalsofts mikrosändtagare, en teknisk jargong som för tankarna till Doctor Whos Tredje Doktorn.
Variant av originalalbumet för Australien, augusti 2003. Innehåller bonusspår med studioversion av Another One Bites the Dust med den första australiensiska Killer Queen, Annie Crummer.
Inspelning av de medverkande i Madriduppsättningen plus extra skiva med No-One but You på spanska (Solo Por Ti) sjungen av den första spanska Meat, Eva Maria, 2004.
I originaluppsättningen i London var Fat Bottomed Girls bara ett kort instrumentalt mellanspel före Another One Bites the Dust, och därför är den inte med i originaluppsättningens album från 2003. Senare internationella uppsättningar har förlängt låten till ett helt sång- och dansnummer. Genom publikens positiva gensvar genomfördes den ändringen även i Londonuppsättningen. Texten finns däremot med i den officiella boken om musikalen från 2004.[24]
.jpg)
