Victoria Benedictssons föräldrar var lantbrukaren Thure Bruzelius och Helena Sophia Finérus.[4] Hon växte upp på gården Charlottenberg i Domme på Söderslätt i sydvästra Skåne.
Benedictsson var tidigt intresserad av konststudier, och tog tjänst som guvernant för att tjäna pengar för att åka till Stockholm och utbilda sig till konstnär. Hennes far, som först godkänt detta, ändrade sig dock senare och sade nej. Ett liknande scenario återkommer senare i hennes bok Pengar.[4]
För att komma bort från sina föräldrars inflytande gifte hon sig som 21-åring med postmästaren i Hörby Christian Benedictsson (född 1822 i Landskrona, död 1899 i Hörby). Han var 49 år och änkling, med fem barn från det tidigare äktenskapet. De fick två egna döttrar varav en dog i späd ålder.
1882 insjuknade Victoria Benedictsson i en bensjukdom och blev sängliggande.
Författardebut
Under sjukdomsperioden utvecklade hon sitt författarskap, och 1884 debuterade hon med novellsamlingen Från Skåne.[5] Följande år utkom romanen Pengar, vilken blev hennes genombrott.
Vid denna tid blev hon vän med den elva år yngre Axel Lundegård, Hörbyprästens son. Som denne och många andra svenska författare under 1880-talet sökte hon sig till Köpenhamn, där hon uppmärksammades av den danske litteraturkritikern Georg Brandes.
Benedictssons kärleksförhållande med Brandes, 1886–1888, var förmodligen en av orsakerna till att Benedictsson begick självmord sommaren 1888 i Köpenhamn.[4] Andra bidragande faktorer till hennes beslut kan ha varit hennes fattigdom och ensamhet och inte minst hennes oro för sitt författarskap. Hennes senaste roman Fru Marianne hade fått blandad kritik, Georg Brandes benämnde den förringande som "en Dame-Roman" och dennes bror Edvard författade en nedgörande recension i Politiken.[4]
Hon var djupt olycklig över det intellektuellt inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby och de begränsningar det innebar att vara kvinna under denna tid. Hennes självmord, med hjälp av en rakkniv, inspirerade Strindberg till avslutningen av dramat Fröken Julie.[7]
Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar, anses hon som en av de främsta bland 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.
Debutromanen Pengar handlar om en ung och omogen flicka som övertalas att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare, men som så småningom bryter sig ut ur äktenskapet. Fru Marianne skildrar en kvinna som slits mellan sin man Börje, en hederlig och praktisk bonde, och den kultiverade vännen Pål. Där Pengar slutar med skilsmässa, ger Fru Marianne en mer utopisk bild, med ett slut som bygger på samförstånd mellan makarna och ett jämlikt äktenskap.
Citat
”
"Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!"
„
– Victoria Benedictsson, - Dagboksanteckning
Victoria Benedictssons bouppteckning visar att hon testamenterade sin litterära kvarlåtenskap till Axel Lundegård.
Postum utgivning
Victoria Benedictsson som ung.
Benedictssons litterära kvarlåtenskap togs om hand av Axel Lundegård, som successivt gav ut en stor del av denna och skrev färdigt en rad ofullständiga manuskript. Han konstruerade inte mindre än tre "självbiografier" av hennes brev, anteckningar och dagböcker.
Lundegård använde också hennes efterlämnade texter i sitt eget författarskap. Hans roman Elsa Finne (från 1902) består till större delen av lätt redigerade utdrag ur hennes efterlämnade dagbok. Inte förrän 1978–1985, då Christina Sjöblad gav ut dem, kunde Benedictssons dagböcker läsas obearbetade och i sin helhet. Hennes arkiv finns på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet. 2008 kunde Lisbeth Larsson visa hur han bearbetat och redigerat flera av de verk han utgav postumt, bland annat novellen "Ur mörkret".
2013 gavs brevväxlingen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård ut, vilket gjorde det möjligt att för första gången kunna följa författarnas hela dialog med varandra.
1988 gav bokförlaget Jungfrun ut Benedictssons pjäs Teorier, som hon skrev sommaren 1887. En andra upplaga kom 1994 på samma förlag.
Biografier och forskning
Det finns en omfattande biografisk litteratur om Benedictsson. De flesta söker efter en förklaring till hennes val att dö. Hennes vän Ellen Key, som skrev den första biografin, fann den i hennes motsägelsefulla karaktär och sociala utsatthet. Psykoanalytikern Tora Sandström menade att hon var schizofren. Efter Fredrik Bööks biografiska verk från 1949 och 1950 har fokus tenderat att ligga på den olyckliga kärleken till Brandes. Feministiska litteraturvetare som Jette Lundbo Levy, Ebba Witt-Brattström och Nina Björk, behandlar henne som en feministisk föregångsfigur dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. Birgitta Holm menar 2007 att Benedictssons olycka emanerade från incestuösa övergrepp i barndomen.
Den senaste biografin omfattar kärleksbreven mellan Benedictssons styvdotter Matti af Geijerstam och hennes blivande man Karl af Geijerstam. Dessa pekar, enligt bokens författare Birgitta Åkesson, på att Victoria Benedictsson var utmattad och överansträngd med ett förändrat känsloliv, som en förklaring till hennes död[10].
Victoria Benedictsson skrev 1887 i tidningen Dagny en biografisk text över författarinnan Harriet Martineau. I Martineau fann hon en jämlike och texten handlar lika mycket om henne själv som Martineau. Benedictssons egen inställning till både arbete, kritik och kärlekslängtan skiner igenom i hur hon presenterade Martineau[10]. Författaren Birgitta Åkesson lyfter bland annat fram följande citat i sin bok:
”
"Arbetet var för henne hvad morfin kan vara för andra, på en gång ett medel att döfva smärtan och att hålla sig uppe. Det var alltid svårt för henne att medge, att hon arbetade för mycket, och om hon någon gång gjorde detta erkännande, brukade hon tillägga, att hon icke kunde låta bli, och att arbetet måste göras…
…
När Harriet Martineau efter detta … lemnade hans hus (förläggarens), var hon så uppgifven af andlig och kroppslig trötthet, att hon knappt kunde släpa sig fram. Att åka hade hon ej råd. Hon måste stödja sig mot ett gammalt smutsigt plank för att ej falla, ty det gick rundt för hennes ögon; men ännu när hon stod der, matt och utsliten, med slutna ögon, sade hon till sig själf: 'min bok skall slå igenom ändå'.
…
Ständig sinnesoro tillika med öfveransträngningen bröt hennes krafter, och just då hon i sällskap med några vänner anträdt en resa till Schweiz, insjuknade hon och måste med den största försiktighet återföras till England.
…
…sin långa sjukdom. Den varade i fem år, och hon var så svag, att hon icke förmådde gå längre än från sin bädd i det ena rummet till soffan i det andra. Men för sin verksamma ande var det omöjligt att förblifva i sysslolöshet. Så fort plågorna lemnade henne någon ro, skref hon alltid på ett eller annat arbete.
^Paul de Roux, Nouveau Dictionnaire des œuvres de tous les temps et tous les pays, andra utgåvan, vol. 1, Éditions Robert Laffont, 1994, s. 25, ISBN 978-2-221-06888-5.[källa från Wikidata]
Sjögren, Margareta (1979). Rep utan knutar: Victoria Benedictsson : en levnadsteckning. Stockholm: Bonnier. Libris8345113. ISBN 9100441139
Åkesson, Birgitta (2012). In till döden trött: levnadsteckning över Victoria Benedictsson. Stockholm: GML. Libris13689642. ISBN 9789187247231
Åstrand, Göran; Aunver Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 22. Libris7777883. ISBN 9189086023
Vidare läsning
Bakom maskerna: det dolda budskapet hos kvinnliga 1880-talsförfattare = Behind the masks : the concealed message in novels by female Swedish authors of the 1880s. Karlstad: Centrum för språk och litteratur, Högsk. 1997. Libris8364780. ISBN 91-630-5234-2
Bergfasth, Cecilia (2001). Bibliografi över Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). Linköping: Inst. för tema, Avd. för litteraturvetenskap, Univ. Libris9219923
Björk, Nina (2008). Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris10736850. ISBN 9789146219279
Böök, Fredrik (1950). Victoria Benedictsson: minnesteckning. Svenska akademiens minnesteckningar, 0346-6361. Stockholm: Norstedt. Libris367132
Claesson Pipping, Git (1993). Könet som läsanvisning: George Eliot och Victoria Benedictsson i det svenska 1880-talet : en receptionsstudie. Stockholm: Symposion graduale. Libris7607480. ISBN 91-7139-170-3
.JPG)
