Hartman var 1852–1854 elev vid Kungliga teaterns balett, 1854–1856 vid Mindre teatern och 1856–1861 vid Kungliga teaterns dramatiska scen, där han hade Johan Jolin och Carl Gustaf Sundberg till lärare.[1][2] 1861 blev han anställd vid Kungliga teatern, och 1866 utnämndes han till premiäraktör.[2] Han var länge en av Dramatens mest använda skådespelare, och sägs ha haft sin största styrka i framställningen av glada, litet lättsinniga ungdomar med hjärtat på rätta stället,[4] men var även framstående i mer allvarliga karaktärsroller.[2]
Bland Hartmans första roller som väckte uppmärksamhet var trashanken Paddy i Richard Sheridan och Madinier i Fruarna Montambèche. Hans verkliga glansdagar inföll på 1870- och första halvan av 1880-talet, och hans första stora framgång var rollen som Carlo van der Not i Victorien SardousAllt för fosterlandet.[1] Han spelade även roller som Henri i De onyttiga, titelrollerna i Don Cesar de Bazano, Volontären, Ferréol, Ambrosius, Gerald i Rolands dotter, de Nanjac i Falska juveler, Derblay i Herr Derblays giftermål, George i Hedern och penningen och Achille i Christiane.[2]
I slutet av mars 1885 drabbades Hartman av en stroke[5], som höll honom borta från teatern till oktober samma år. Efter denna sjukdom blev hans hälsa aldrig fullkomligt återställd, och han kunde hädanefter endast uppträda i mindre roller. Hans sista roll blev Marskalk Junot i Madame Sans-Gêne.[1]
Hartman tilldelades 1882 medaljen Litteris et Artibus. Han avled den 15 juni 1898, efter att några dagar dessförinnan drabbats av en hjärnblödning.[1]
