Riksbankshuset , som ligger vid Brunkebergstorg i stadsdelen Norrmalm i Stockholm .
Sveriges ekonomiska politik är den ekonomiska politik Sverige för. Sverige har en finansminister som ansvarar för Finansdepartementet .[ 1]
Sverige har en egen valuta, den svenska kronan och en oberoende centralbank , Sveriges Riksbank , med målet att upprätthålla ett fast penningvärde.
Landets ekonomiska politik kan uppdelas i arbetsmarknadspolitik , finanspolitik , fördelningspolitik , penningpolitik och tillväxtpolitik .[ 2]
Historik
Ernst Wigforss (s), Sveriges finansminister 1925–1926, 1932–1936 och 1936–1949.
Gunnar Sträng (s), Sveriges finansminister 1955–1976.
Den amerikanske journalisten Marquis W. Childs skrev 1936 boken Sweden: the Middle Way , "om en säregen skandinavisk monarki där de sociala krafterna föreföll harmoniskt balanserade."[ 3] Den ekonomiska politiken runt världen tenderade då att antingen totalitär i form av planekonomi , eller en i det närmaste ren marknadsekonomi . Läsarna imponerades av hur välfärdsstaten fungerade, och hur en socialistisk regering kunde arbeta tillsammans med kapitalister som Wallenberg . Boken spelade en roll i den växande kritiken kring Roosevelts The New Deal . I New York Times skrev John Chamberlain exempelvis:[ 3]
”
Sveriges medelväg mellan ekonomisk individualism och kollektivism är utformad så att den ökar produktionen och sänker kostnader och priser, medan New Deal:s ’socialism’ fungerar i motsatt riktning. Den amerikanska nya given är ett experiment i socialiseringen av förluster, och den tenderar att föra kapitalismen ännu längre på vägen till monopolbildning, med alla dess hemskheter.
„
Roosevelt sände samma år folk för att specialstudera den svenska modellen .[ 3]
Bland kända svenska finansministrar från 1900-talet finns bland andra socialdemokraterna Ernst Wigforss och Gunnar Sträng . Vid en folkomröstning 2003 sa svenska folket nej till Euro .
Se även
Referenser