Stavningsreformen som genomdrevs 1906 förenklade stavningen av v-ljudet och t-ljudet i svenska språket. Stavningsreformen genomfördes på initiativ av den svenske ecklesiastikministernFridtjuv Berg i den Staafska ministären efter 1905 års val. Reformen kallades då den genomdrevs för stafningsukasen, och väckte förbittring inom åtskilliga kretsar. Stavningsreformen innebar början till slutet för den äldre standard som i dag kallas gammalstavning.
Bakgrund
Ändringarna 1889
Redan med sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) genomfördes två stavningsreformer. Konsonantkombinationen ⟨kv⟩ stavades före 1889 med ⟨qv⟩ i många ord, till exempel sqvaller (nu skvaller), qväll (nu kväll), beqväm (nu bekväm) och qvist (nu kvist).
Dessutom ändrades stavningen av ä-ljudet från ⟨e⟩ till ⟨ä⟩ i många ord, till exempel der (nu där), dverg (nu dvärg), elg (nu älg), enka (nu änka) och ega (nu äga).
Efter yttranden av ämneskonferenserna i modersmålet, Läroverksöverstyrelsen och Svenska Akademien utfärdades ett kungligt cirkulär 7 april 1906 om successivt införande i skolorna av t (tt) istället för dt och v istället för f, fv, hv.
Beslutet drogs genom reservationer i konstitutionsutskottet inför 1907 års riksdag. 1908 ingick till Kungl. Maj:t en av 40 000 personer undertecknad petition om revision av 1906 års cirkulär, men ledde inte till något resultat. Inom litteraturen vann det nya stavningssättet långsamt terräng; flertalet tidningar hade länge den äldre stavningen kvar. Vissa författare ville gå längre än så och kunde till exempel skriva j-ljudet konsekvent med j (jup, jälpa).
Stavningsreformen är en del av övergången från yngre nysvenska till nusvenska – efter att den genomfördes har det svenska skriftspråket med ett par undantag varit i stort sett stabilt.
Jämförelser
Stavningsreformen bidrog till viss del med att fjärma det svenska skriftspråket från de övriga skandinaviska. Att stava v-ljudet med v inne och i slutet av ord var redan infört i danskt och norskt skriftspråk, men på de övriga punkterna kom svenskan att inta en särställning. I både norska och danska använder man fortfarande kombinationerna hv- och -dt (även om den senares användning skiljer sig något från den tidigare svenska). Dessutom stavas flera av orden som tidigare hade hv- med wh- på engelska.
Före 1906
Efter 1906
Danska
Engelska
Övrigt
hvad
vad
hvad
what
hvadan
vadan
(parallell till ”hvordan”)
whence
hval (djur)
val
hval
whale
”val” som i ”valfrihet” stavades även innan utan h
hvalf
valv
hvælving, hvælv
vault
hvar (om position)
var
hvor
where
preteritum ”var” av ”vara” stavades även innan utan h
”whirl”, besläktat med ”whorl” (spiral) och ”hurl” (kasta)
hviska
viska
hviske
whisper
”viska” med betydelsen ”borste” stavades även innan utan h
hvit
vit
hvid
white
hvitling
vitling
hvilling
whiting
hväsa
väsa
hvæse
wheeze
hvässa
vässa
hvæsse
besläktat med ”whet”
Lägg märke till att några få ord som börjar med hv på danska stavades utan h på svenska långt innan reformen genomfördes, till exempel ”valp” och ”värf” (nu ”värv”). Stumt h bibehölls emellertid framför j i ord som ”hjort”, ”hjul” (jämför engelska ”wheel”), ”hjälp”, ”hjälte”, ”hjärna” och ”hjärta”.
Egennamn
Den gamla stavningen har av dekorativa skäl behållits i många egennamn. ”Per Löfqvist” uttalas således på samma sätt som ”Pär Lövkvist”, ”Gustaf Lagerlöf” låter likadant som ”Gustav Lagerlöv” och firmanamnet ”Ifö” uttalas på samma sätt som orten Ivö.