PROFILBARU.COM

	Roskarl; Status i världen: Nära hotad; Status i Sverige: Starkt hotad; Status i Finland: Starkt hotad
	Adult hane av nominatformen interpres i häckningsdräkt.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Underordning	Vadare; Charadrii
Familj	Snäppor; Scolopacidae
Släkte	Arenaria
Art	Roskarl; A. interpres
Vetenskapligt namn
	§ Arenaria interpres
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Synonymer
	Tringa interpres, Linné; Strepsilas collaris, Nilsson; Strepsilas interpres, Malm 1877;

Roskarl (Arenaria interpres) är en vadarfågel i familjen snäppor som tillsammans med den nordamerikanska svart roskarl bildar släktet Arenaria.^[4] Den har en vid utbredning runt om Arktis samt i norra Europa och kan under flyttning och vintertid ses vid nästan alla kuster i världen. Den minskar i antal och kategoriseras av IUCN som nära hotad. I Sverige är populationsutvecklingen dock så pass negativ att den numera kategoriseras som starkt hotad.

Utseende och läte

Roskarlen är 22–24 centimeter lång och har ett vingspann på 43–49 centimeter. Den är kraftigt byggd med kort hals och kort stark näbb. I sommardräkt är den brokig med svartvitt huvud, rödbrun rygg, vit undersida och röda ben. Den enklare vinterdräkten är brun ovantill och vit undertill. Juvenilen är färgad ungefär som adult fågel i vinterdräkt. Utseendet är karaktäristiskt när den flyger, med vita fläckar på rygg, vingar och stjärt.

Locklätet är ett staccatoartat "tuck-a-tuck-tuck" samt ett kort "k(l)ju". Varningslätet och sången är lika, ett accelererande "kjävi-kjävi-vitt-vitt-vitt-vitt-vitt-vitt."

Utbredning och systematik

Roskarlen har cirkumpolär utbredning och häckar runt om Arktis. Den flyttar mycket långt och övervintrar så långt söderut som på Sydafrikas och Australiens kuster. Den är därmed vanlig vid kuster nästan överallt i världen.

Man brukar dela upp roskarlen i två underarter, med följande utbredning:^[4]

vanlig roskarl^[5] Arenaria interpres interpres – nominatformen häckar i de norra delarna av Eurasien, i nordvästra Alaska, på Grönland och på öarna Axel Heibergs ö och Ellesmereön i arktiska Kanada.
Arenaria interpres morinella – häckar i nordöstra Alaska och större delarna av arktiska Kanada.

I Europa har roskarlen ganska begränsad utbredning och häckar främst vid Norges atlantkust och vid Östersjöns kuster i Sverige, Finland och Estland.^[6]

Förekomst i Sverige

Roskarlen häckar utmed Östersjökusten från Blekinge till Norrbotten samt på Öland och Gotland. Enstaka häckningar sker också i Vänern. Fram till 1995 häckade den även sällsynt vid Sveriges västkust, liksom i Skåne där endast en häckning konstaterats under 2000-talet.^[6] Den flyttar med början i juli och ända fram till september i sydvästlig riktning till övervintringslokaler i norra och västra Afrika. Till Norden återkommer den i början av maj.

Släktskap

Roskarlen och dess systerart svart roskarl som enbart förekommer i västra Nordamerika är tillsammans systergrupp till småvadarna i släktet Calidris.^[7]

Ekologi

Biotop

Roskarlen häckar i arktiska områden och lever nästan uteslutande vid kuster där den föredrar steniga stränder framför sandstränder. Roskarlen kan ofta ses tillsammans med skärsnäppor, och i Sverige oftast med måsar och tärnor.

Föda

Roskarlen har en varierad diet som omfattar as, ägg och växtmaterial, men främst lever den av ryggradslösa djur. Insekter är en viktig näringskälla under häckningssäsongen och den tar också kräftdjur, blötdjur och maskar. Den födosöker oftast i strandlinjen och ofta i flock. Den är stark och kan vända på stenar för att söka efter föda.

Häckning

Samma par brukar återvända till samma häckningsplats år efter år. Boet placeras ofta mitt inne i en mås- eller tärnkoloni. Ofta placeras det lite dolt i växtlighet eller bland stenar, men det kan också ligga helt öppet. Den lägger i genomsnitt tre till fyra ägg, som ruvas av båda föräldrarna i drygt tre veckor. Ungarna lämnar boet snabbt efter kläckningen och blir flygfärdiga efter cirka tre veckor.

Roskarlen och människan

Status och hot

Roskarlen har ett mycket stort utbredningsområde och en stor population uppskattad till 750 000–1 750 000 häckande individer. Den minskar dock i antal och kategoriseras därför sedan 2024 som nära hotad av internationella naturvårdsunionen IUCN.^[1] Arten hotas av habitatförlust och degradering, illegal jakt, störningar och möjligen försämrad häckningsframgång till följd av klimatförändringar. I Europa tros det häcka 35 900–77 100 par.^[8]

Status i Sverige

Beståndet i Sverige har minskat sedan 1970-talet och en kraftigt minskning har observerats på flera platser under senare tid. Under de senaste 30 åren har beståndet minskat med hela 60–90 %, de senaste tio med 40–60 %. Idag uppskattas populationen till cirka 1 900 par.^[6] En orsak kan vara att tillgången på öppna stränder utan växtlighet minskat när det blivit mindre vanligt att hålla betande djur i de skärgårdsmiljöer där roskarlen brukar häcka. En annan orsak kan vara klimatförändringar. Roskarl kategoriseras som starkt hotad (EN) i Sverige.^[9]

Namn

Fågelns vana att vända på stenar har givit dess namn på flera språk, till exempel steinvender på norska och turnstone på engelska. Det svenska namnet roskarl kommer av att fågeln är "rosig", det vill säga färggrann. Roskarl kallades förr i östra skärgården för wittring, i Kalmar för hötrick eller hötring, på Fårö för rikabolt^[10], i norra Sverige för kutterutt och på samiska för goattekollas.^[11] August Malm kallade fågeln för höttring i sin bok om Göteborgs och Bohusläns fauna från 1877.^[12]

Roskarlens vetenskapliga artnamn bygger på en dubbel missuppfattning. När Linné besökte Gotland 1741 trodde han att gotländska tolk syftade på roskarlen, varefter han gav roskarlen det vetenskapliga namnet interpres, latin för just "tolk". I själva verket kallades rödbenan tolk av gutarna, och då syftande på benen (samma innebörd som exempelvis "stjälk").^[13]

Bilder

Roskarl morinella, i vinterdräkt, i december på Tobago.
Roskarl interpres i september på Marco Island, Florida.
Ruggande roskarl i mars på Gran Canaria.

Referenser

Texten baseras bland annat på en översättning av engelskspråkiga Wikipedias artikel Turnstones, läst 5 september 2005

Noter

^ [a b] BirdLife International 2024 Arenaria interpres . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 2 december 2024.
^ ”Rödlistning 2020 av roskarl”. Artfakta. SLU Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Arenaria-interpres-102115. Läst 19 mars 2022.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av roskarl – Arenaria interpres” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.27642. Läst 22 mars 2022.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ Sverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
^ [a b c] ArtDatabanken (2020) Mikael Svensson 2001. Rev. Mikael Svenson 2005, Martin Tjernberg 2010. Arenaria Interpres, Statens Lantbruksuniversitet 2020-04-30
^ Gibson, R. (2010), “Phylogenetic Relationships among the Scolopaci (Aves: Charadriiformes): Implications for the Study of Behavioural Evolution”, M.Sc. thesis, University of Toronto.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF Arkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:66
^ Sven Nilsson (1858) Foglarna.
^ August Malm (1877) Göteborgs och Bohusläns fauna, sid:292
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Källor

Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 215-217. ISBN 91-1-913142-9
Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 148. ISBN 978-91-7424-039-9