Liksom fosterfadern och morbrodern Plinius den äldre härstammade han från Comum (på italienska Como) och gjorde sig tidigt känd som talare, skolad av tidens främste vältalighetslärare, Marcus Fabius Quintilianus med Cicero som stilmönster. Han gjorde karriär på ämbetsmannabanan och var under sin kejserlige vän och gynnare Trajanus ståthållare i Bithynien. Bland hans tal har endast ett prov bevarats, äreminnet (Panegyricus) över Trajanus med anledning av Plinius utnämning till konsul 100 e.Kr.[1]
För senare tider är han mest känd för sin omfattande korrespondens, som publicerades i tio böcker. Den tionde boken innehåller brevväxling mellan Plinius och kejsar Trajanus och har troligen publicerats först efter Plinius död. I ett av dessa brev, benämnt X 96, omnämns kristendomen för första gången i romerska källor. Plinius berättar för kejsaren hur han har handlagt processen mot två kristna och ber om råd hur han bör agera framöver i liknande fall. Trajanus skriver i sitt svar (X 97) att Plinius har gjort rätt, men att man inte aktivt bör leta rätt på kristna.
